Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, skriver en kritisk debattartikel om Humanisterna i SvD den 15 augusti. Hon menar att etikfrågorna viftas bort av Humanisterna i jakten på religionen.
Artikeln inleds med att konstatera att religion kan vara farlig och ger ett flertal exempel. Fanatism och att blanda samman religion och politik kan leda till diskriminering och låsta positioner. Ändå menar Madeleine Leijonhufvud att man måste förundras över oss som går till storms mot religionen som företeelse. Att söka efter något utöver det vi uppfattar med våra sinnen är något djupt mänskligt, skriver Leijonhufvud, som om hon inte har läst och förstått Richard Dawkins böcker som försöker förklara hur detta kan ha uppstått och vilken funktion det kan tänkas ha. Att bekämpa denna längtan menar Leijonhufvud inte bara är hopplöst utan förmätet eftersom religion kan ge tröst.
Hon citerar Albert Einstein som vid nÃ¥got tillfälle ska ha sagt att ”The fanatical Atheists are creatures who cannot hear the music of the spheres.” Dock glömmer hon att tillägga att Albert Einstein var medlem i den internationella Humaniströrelsen. Han trodde aldrig pÃ¥ nÃ¥gon personlig gud, utan uppmanade religiösa ledare att ge upp den tron för att istället verka för vetenskapen och det goda i människan. Einstein var alltsÃ¥ ateist i strikt bemärkelse, även om han ofta använde ordet ”gud” pÃ¥ ett metaforiskt sätt. ”I am a deeply religious unbeliever,” skrev han i en av sina texter, ”this is a somewhat new religion”. Det var inte genom gudstro som Einstein kom närmare en insikt om den innersta sanningen om universum, utan genom vetenskapen.
Samma tankar om en religion utan religiös tro och andra dogmer, en ”Religion utan uppenbarelse” hade en annan Humanist, den internationella Humaniströrelsens (IHEU) grundare Julian Huxley. ”Även om gudar och Gud i varje meningsfull betydelse tycks förutbestämda att försvinna, sÃ¥ bestÃ¥r det stoff av gudomlighet ur vilket de har uppstÃ¥tt. Detta religiösa rÃ¥material bestÃ¥r av de aspekter av naturen och de erfarenheter som vanligtvis beskrivs som gudomliga. LÃ¥t mig pÃ¥minna mina läsare om att ordet gudomlig inte ursprungligen implicerade existensen av gudar: snarare skapades gudarna för att uttolka människans erfarenhet av denna egenskap” (min översättning).
Leijonhufvud förvånas över den uppmärksamhet som ateism-förespråkarna har fått i den svenska debatten. Hon menar att man slår in öppna dörrar hos dem man når och kränker andra. Men uppmärksamheten och de reaktioner Humanisterna får i massmedia visar att man alls inte slår upp några öppna dörrar. Religionsdebatten har inte så högt i tak i Sverige som man kanske trodde. Reaktionerna blir skarpa och ofta osakligt kritiska. Leijonhufvuds inlägg är ett av de mer sympatiska. Hon försöker inte beskriva Humanismen eller Humanisterna som något de inte är, även om hon ibland av okunskap missar målet i sin kritik.
Om Humanisterna slår in öppna dörrar hos sin målgrupp beror det kanske på att man länge varit okända och att man nu börjar nå ut till fler som sympatiserar med den Humanistiska livsåskådningen, mycket tack vare reaktionerna i massmedia. Tillväxten stärker Humanisterna och öppnar möjligheter för fler aktiviteter. Sedan 80-talet har man bedrivit Humanistisk konfirmation, man utbildar borgerliga begravningsofficienter och vigselförrättare, anordnar barnvälkomnande som ett alternativ till dop och nyligen har man startat Humanistisk rådgivning. När förbundet fortsätter att växa kommer vi säkert att se fler exempel på positiv verskamhet. Det som driver tillväxten är att synas i massmedia och därför har Humanisterna en medveten strategi i form av religionskritik eftersom det provocerar och leder till debatt. Humanisterna är idag ledande inom religionsdebatten i Sverige. Detta gör att debatten får ett mer Humanistiskt perspektiv då de religionsfrågor som berör oss ateister och agnostiker hamnar i fokus snarare än teologiska spörsmål som den om Jesus gick på vattnet eller inte.
Leijonhufvud tycker att Humanisternas religionskritik är för inriktad på kristendomen. Försiktigt antyder hon att judendomen och islam är känsligare att kritisera. Vad hon inte tänker på är att inga kommunala skolavslutningar hålls i synagogor eller moskéer och Riksdagen har inga judiska eller muslimska bönemöten. Det Humanisterna kritiserar är de religiösa privilegierna. Man är även motståndare mot religiösa friskolor vilket torde påverka judiska och muslimska friskolor i samma grad som kristna. Så länge Svenska kyrkan har sina privilegier och kristendomen är den största religionen i landet är det berättigat att främst kritisera missförhållanden som har sin rot i kristendomen, men även islam får sin del av kritiken. På Pride-festivalen gick Humanister i den mindre organisationen Human-Etiska Föreningen (HEF) runt med islam-kritiska plakat och delade ut 5000 flygblad. Humanisten Taslima Nasrin lever under ett otal dödshot sedan hon kritiserat islam. Så sent som förra veckan attackerades en av hennes presskonferenser i Indien av islamister.
Madeleine Leijonhufvud avslutar sin artikel med att pÃ¥stÃ¥ att etiska aspekter viftas bort som religiösa osakligheter och tar debatten om embryonala stamceller som exempel. Vad hon missar är att Humanismen har ett tydligt etiskt ställningstagande i frÃ¥gan – ja till fri forskning och ja till att utnyttja forskningen för människans och jordens bästa. Religiösa frÃ¥geställningar om när människolivet börjar är en pseudofrÃ¥ga och det är den som avleder frÃ¥n de verkliga etiska frÃ¥gorna. Etik handlar om människor och mänskliga behov, inte gudar och deras eventuella nycker.
Vad jag kan hålla med om är att Humanisternas fokus idag ligger för starkt på religionsdebatten, men det ingår som redan nämnts i en strategi för tillväxt. Julian Huxley var inte bara religionskritiker. Han ville ersätta gudstron med en mer utvecklad religion som står i samklang med ett vetenskapligt förhållningssätt. Han verkade för internationellt vetenskapligt samarbete, bland annat genom att bilda UNESCO. Miljövård låg honom starkt om hjärtat och inte minst bidrog han till att bevara jorden till våra efterkommande genom att medverka till bildandet av World Wildlife Foundation (WWF). Det är önskvärt att Humanisterna medverkar i liknande projekt men först måste man växa.
I Norge har Human-Etisk Forbund (HEF), med Åse Kleveland som ordförande, över 70 000 medlemmar. I Sverige med sina 9 miljoner innevånare har Humanisterna potential för över 100 000 medlemmar. Med så många medlemmar blir Humanisterna en kraft att räkna med i samhället och kan satsa betydligt mer resurser än idag på Humanistisk verksamhet. HEF bedriver t.ex bistånd, något som även har diskuterats inom Humanisterna men som man är en för liten organisation för att kunna genomföra i dagsläget. Vägen till 100 000 medlemmar är lång och religionsdebatten är bara början i en medveten strategi.
Ingen Humanist vill vifta bort de etiska frågorna, som Leijonhufvud antyder. Tvärt om vill vi leda debatten till att handla om de rent etiska spörsmålen istället för kvasidiskussioner om vad en eventuell gud vill att vi ska göra. Humanisterna är en organisation under stark tillväxt. Snart kanske man kommer att dominera den etiska debatten. Trots allt är gemene svensk mer intresserad av vilken påverkan en viss fråga har över deras liv än vad en utdaterad lära har att säga om saken. Humanismen är en livsåskådning för framtiden. Kristendomens, judendomens och islams världsbild hör bronsåldern till.