Christian Braw, docent i systematisk teologi, skriver i Dagen att Humanisterna har ärlighetsproblem. Det är lite oklart hur rubriksättarna tänkte då inlägget snarare är ett angrepp på ateismen än på Humanisterna.
Han börjar sitt inlägg med att definiera ordet ”teofob”. Ordet finns inte i Svenska akademins ordlista, men jag känner igen det från tidigare kristna debattörer, även om ”kristofob” tycks vara ett vanligare uttryck i sammanhanget. Det står naturligtvis Braw fritt att definiera ett nytt ord hur han vill och sedan använda det i den kontexten, men definitionen i sig är en argumentation med förutfattade meningar om ateism. Braw upplyser oss om att ordet kommer från grekiska och betyder ”den som är rädd för Gud”. Vidare upplyser han oss om att ”När det används på svenska avser det en person, som hyser sådan motvilja mot Gud att allt som påminner om Guds existens måste bort.” Själv associerar jag till gudfruktiga kristna och devisen på anrika Malmö Latinskolas fasad att ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”.
Braw avslutar definitionen av det nysvenska ordet ”teofobi” med ett exempel på ”neurotiska ateister” som avbildade en stad utan sin mest framträdande byggnad, kyrkan. Detta menar han är ett exempel på teofobi. Mellan raderna får man anta att han menar att teofobi är en form av neuros. Några vidare slutsatser tycks han inte dra, men det är uppenbart vilka associationer han vill att läsaren ska göra i sitt medvetande.
Därpå följer ett minst sagt luddigt resonemang om ateism. Jag ser Braw framför mig som en senildement gammal man som svamlar utan vare sig skärpa eller stuns i argumenten. Att underkänna ”bevisen för Guds existens” är en form av agnosticism, menar Braw, utan att ens nämna svag ateism i sammanhanget. Vidare svamlar Braw på om en form av ateism som han menar är ”ytterst vanlig och känd i alla tider”, men som jag slår vad om att få ateister känner igen sig i: ”Praktisk ateism” kallar han det, ”att man i praktiken är ateist även om man erkänner Guds existens”. Återigen står det naturligtvis Braw fritt att definiera begrepp hur han vill, men det vore bra om han istället formade begrepp som faktiskt stämmer överens med verkligheten. Än en gång tycks syftet vara att läsaren ska bilda sig en halmdocka av ateister, även om det bara antyds mellan raderna.
Vidare skriver Braw att ”Människosynen är en mycket viktig aspekt i dessa sammanhang. Om man granskar ateismens människosyn, så finner man ofta att den innebär en förnekelse av att människan har en själ. Hon har alltså ingen egenskap, som gör att hon kan uppfatta Guds verklighet. Ateisterna förnekar först människan, sedan Gud.” Här tycks han blanda samman ateism med naturalism (föreställningen att verkligheten är naturlig, till motsats mot supranaturalismen som är föreställningen att det finns en övernaturlig värld som interagerar med den naturliga världen). Det är möjligt att många ateister är naturalister, men det finns ingen nödvändig koppling mellan de två. Man kan förneka existensen av gudar, men samtidigt bejaka att det finns en övernaturlig värld. Många svenskar tycks sakna gudstro men samtidigt tro på astrologi, healing, själavandring och det ena med det andra.
Om Braw istället hade frågat om människan har ett medvetande är det få ateister som skulle förneka den saken.
Sedan upplyser oss Braw om att de jurister som kallas rättspositivister förnekar att det finns rätt och fel eller gott och ont, men, skriver han, ”vad man egentligen förnekar är att människan kan uppfatta gott och ont.” Jaha, och vad har det med ateister och Humanister att göra?
”Det är ovanligt att ateister är konsekventa”, skriver Braw, utan att ange någon källa för sitt påstående. Friedrich Nietzsche och Lord Russell skrev om förtvivlan och hopplöshet. Detta är enligt Braw den verkliga ateismen och ”bör respekteras för sin ärlighet”. Betyder det att konsekventa ateister med en mer hoppfull syn på verkligheten inte är verkliga ateister och inte ska respekteras? Det framgår tyvärr bara mellan raderna.
Ärligheten är problemet med föreningen ateisterna, anser Braw i sitt avslutande stycke, ty de ”för en ateistisk agitation, men de har tagit sig ett namn som är förbundet med en strävan att förbättra människan genom bildning”. Oklart än en gång vad han egentligen menar. Skulle ateistisk agitation stå i motsatsförhållande till bildningsidealet? Namnet på den internationella Humanistiska rörelsen är inte taget för att imitera det humanistiska bildningsidealet, utan för att markera den största skillnaden mot teismen. Teismen sätter gudarna i centrum, medan Humanismen sätter människan i centrum. ”Antingen får de leva upp till [bildningsidealet]” menar Braw, eller också får de byta namn till ateisterna.
Jag antar att bara de som känner guds fruktan kan läsa mellan raderna vad han menar.