Ateistbloggen

Vår liberale högskoleminister Lars Leijonborg föreslår en statligt finansierad imamutbildning. Vi förstår och sympatiserar med hans önskan om att inordna en växande religion i en domesticerad lightversion för folkhemsbruk, men vill i sammanhanget uppmärksamma följande problematik:

Vi lever i en sekulär stat med tydlig åtskillnad mellan religion och statens angelägenheter. Vi anser att åtskiljandet mellan kyrka och stat ska fullföljas och i linje med denna skilsmässa befria staten från all form av konfessionell högskoleutbildning. På vilket sätt är det här förslaget en del av den processen?

Hur ska Koranen med dess våldsförhärligande och kvinnoförnedrande innehåll kunna förenas med Högskolelagens skrivningar om vetenskaplig grund och trovärdighet, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning, handikapp eller etnicitet?

Att Bibeln används som studielitteratur är bedrövligt nog, men till dess försvar kan anföras den textkritik som den numera är föremål för inom religionsvetenskapen. Men är Islam verkligen beredd på en motsvarande textkritik av Koranen? Det vore förvisso en välgärning om så skedde, men vi tro att det är en utopi. Koranen får inte ifrågasättas! Så hur ska man inom det statliga högskoleväsendet hantera skrifter och religiösa urkunder när dessa absolut inte får kritiseras och alltså inte kan bli föremål för akademisk granskning?

Vi lever ännu med en kvardröjande effekt av statskyrkosystemet, men ska vi åberopa rättvisa i det här fallet måste vi också ha i åtanke att Svenska kyrkan och Islam endast är två av 74 registrerade trosrörelser i Sverige idag och således exkluderar Leijonborg en rad religiösa grupper, vilket vi uppfattar som orättvist.

För det är väl inte kriteriet att vara avvikande och i behov av anpassning som gör att imamer i Sverige ska utbildas på statliga högskolor och universitet? Då vill vi hävda att Jehovas äldstebröder behöver kurs i demokratiska rättigheter i HBT-frågor, Scientologikaplanerna behöver kurs i logisk empirism samt att Pingströrelsen behöver kurs om kvinnors rättigheter i samhället.

Debattartikel skriven av Camilla Grepe tillsammans med Carina Schedvin
Publicerad i SvD Synpunkt 14 februari 2008

Folkpartiet lämnar den sekulära linjen och pläderar för statlig utbildning av imamer. Tanken är god: Imamerna ska kvalitetssäkras och man vill väl förhindra uppkomsten av radikala islamist-imamer i Sverige. Så långt är allt gott och väl.

Men varför ska staten utbilda imamer? Är det inte moskéernas egen skyldighet? Tanken är väl att likställa islam med kristendomen – eftersom det finns statlig utbildning av präster så tänker man sig att i rättvisans namn bör det även finnas statlig utbildning av imamer. Men varför ska det stanna där? Varför inte utbildning av rabbiner, buddistmunkar, scientologipräster, mormoner, druider, häxor mm? Varför ska just kristendomen och islam särbehandlas? Varför finns det inga statliga utbildningar i den sekulära Humanismen? Två fel gör inte ett rätt. Istället för att införa en statlig imamutbildning bör den statliga prästutbildningen avskaffas. Skilj stat och religion åt!

Om man får tro argumenten för den statliga prästutbildningen borde det inte behövas någon särskild utbildning av imamer. Den nuvarande religionsvetenskapliga utbildningen räcker väl alldeles utmärkt i så fall? Enligt försvararna av nuvarande ordning är det nämligen så att de statligt utbildade kristna prästerna går en bred religionsvetenskaplig utbildning som mynnar ut i en kandidatexamen – en helt sekulär utbildning som vem som helst kan gå. Prästyrket utbildar man sig sedan till i Svenska kyrkans regi.

Om prästernas grundutbildning inte passar imamer är det något fel på den. Då är det inte den allsidiga utbildning den utger sig för att vara. Förslaget att införa en statlig imamutbildning blottar därmed bristerna i utbildningen i religionsvetenskap! Det är inte den neutrala, sekulära utbildning om religion som den utger sig för att vara – det är en utbildning i kristen lära och därför passar den inte imamer, eller?

Jag läste om en kvinna i Angered som anmält McDonalds till Diskrimineringsombudsmannen (DO) för att de nekat henne anställning. Där måste man nämligen ha kortärmad skjorta så att man kan tvätta underarmarna en gång i timmen – ett hygieniskt krav. Kvinnan var muslim och enligt hennes tolkning av religionen måste två tredjedelar av armarna vara täckta.

Nu kunde iofs McDonalds ha löst en aktuella situationen genom att tillhandahålla engångsärmskydd av plast som kvinnan kunde bytt varje timme, men jag tycker ändå att det går för långt när man hittar ”diskriminering” här och där. Diskriminering innebär att man behandlar människor olika. I det här fallet var alla, oavsett tro, tvugna att tvätta händerna. Om man skulle införa en regel att muslimer inte behöver göra det – då vore det diskriminering!

Om islam säger att kvinnor måste täcka 2/3 av sina armar är det islam som är diskriminerande, inte McDonalds! Om det är någon som ska anmälas till DO är det i så fall islam.

Vi måste vara aktsamma. Religiösa försöker skaffa sig fördelar i samhället genom att åberopa ”religionsfrihet” eller ”diskriminering”, men vad de i själva verket är ute efter är att förhindra andra människors frihet och att icke-troende ska diskrimineras, eftersom vi inte kan använda ”religionsfriheten” som föresats att få göra sådant som andra inte får göra. Positiv särbehandling av religiösa är ju också en form av diskriminering!

”Min religion kräver att man ska knuffa ut sin dotter från balkongen om hon har haft sex före äktenskapet. Om inte jag får knuffa ut min dotter från balkongen är det diskriminering.” Om man drar det till sin extrem på det här sättet kanske det framgår varför religionsfriheten och påstådd diskriminering inte ska kunna användas för att få göra det som vi icke-troende inte får göra.

Om det här fortgår kan vi mycket väl få in sharia-lagar i Sverige bakvägen. Sharia-lagar bakvägen är för övrigt något som socialtjänsten i Hedemora arbetar hårt för att införa. Där kräver man att muslimska kvinnor ska uppvisa ett intyg från en imam för att godkänna deras skilsmässa – även om skilsmässan är godkänd enligt svensk lag.

Men i Sverige gäller svensk lag. Om en kvinnar är skild från sin man så gäller det. Det är knappast någon hemlighet att möjligheterna för en kvinna att få skilsmässa från sin man är mycket mindre enligt muslimsk rätt än enligt svensk lag. Socialtjänsten i Hedemora försvårar därmed för en muslimsk kvinna att kunna ta ut skilsmässa t.ex från en man som misshandlar henne.

Det här är ett solklart fall av diskriminering. Kvinnor och män, muslimer och dhimmis, ska vara lika inför lagen. Om muslimer avkrävs särskilda intyg, och om kvinnor inte har samma rätt till skilsmässa som män, eller om icke-troende inte ges samma fri- och rättigheter som troende – då är det i sanning diskriminering.