Ateistbloggen

Av en slump såg jag att Existens har börjat med en ny omgång. Tyvärr verkar detta utmärkta samhällsprogram ha förpassats till SVT24. Jag hoppas att jag har fel eller att SVT tar sitt förnuft till fånga och visar Existens på SVT1 eller SVT2 också.

Första avsnittet för säsongen handlade om aborter. Jag kom in i slutet av programmet och hann inte se så mycket, men jag reagerade på två saker i en intervju med en medarbetare på DN. För det första påpekade hon att frågan inte handlar om aborter ska utföras eller inte. Dessa aborter kommer att utföras ändå. Frågan handlar om legala eller illegala aborter. Det är viktigt att ha i åtanke, både för motståndare och försvarare av aborträtten.

Det andra jag reagerade på var att det sades i intervjun att DN-medarbetaren var för aborter. Ingen kan väl vara för aborter? Att en kvinna tvingas utföra en abort är en tragedi som bör förebyggas. Det frågan handlar om är aborträtten. Att vara för rätten till abort är inte att vara för aborter. Man kan vara positiv till aborträtten utan att för den skull vara positiv till aborter som sådana.

Tyvärr har striden mest handlat om aborträtten, men jag tycker mig se fler och fler abortmotståndare som inte vill förbjuda aborter, utan istället förebygga dem och ge stöd till kvinnor som funderat på abort men väljer att behålla barnet. Det är bra! Det öppnar också dörren för att abortmotståndare och försvarare av aborträtten kan samarbeta för att förhindra aborter, vilket i slutändan gynnar kvinnorna. Ingen tjänar på att striden handlar om aborträtten när det finns viktigare saker att kämpa för, nämligen att ingen kvinna ska behöva genomgå en abort.

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, skriver en kritisk debattartikel om Humanisterna i SvD den 15 augusti. Hon menar att etikfrågorna viftas bort av Humanisterna i jakten på religionen.

Artikeln inleds med att konstatera att religion kan vara farlig och ger ett flertal exempel. Fanatism och att blanda samman religion och politik kan leda till diskriminering och låsta positioner. Ändå menar Madeleine Leijonhufvud att man måste förundras över oss som går till storms mot religionen som företeelse. Att söka efter något utöver det vi uppfattar med våra sinnen är något djupt mänskligt, skriver Leijonhufvud, som om hon inte har läst och förstått Richard Dawkins böcker som försöker förklara hur detta kan ha uppstått och vilken funktion det kan tänkas ha. Att bekämpa denna längtan menar Leijonhufvud inte bara är hopplöst utan förmätet eftersom religion kan ge tröst.

Hon citerar Albert Einstein som vid något tillfälle ska ha sagt att ”The fanatical Atheists are creatures who cannot hear the music of the spheres.” Dock glömmer hon att tillägga att Albert Einstein var medlem i den internationella Humaniströrelsen. Han trodde aldrig på någon personlig gud, utan uppmanade religiösa ledare att ge upp den tron för att istället verka för vetenskapen och det goda i människan. Einstein var alltså ateist i strikt bemärkelse, även om han ofta använde ordet ”gud” på ett metaforiskt sätt. ”I am a deeply religious unbeliever,” skrev han i en av sina texter, ”this is a somewhat new religion”. Det var inte genom gudstro som Einstein kom närmare en insikt om den innersta sanningen om universum, utan genom vetenskapen.

Samma tankar om en religion utan religiös tro och andra dogmer, en ”Religion utan uppenbarelse” hade en annan Humanist, den internationella Humaniströrelsens (IHEU) grundare Julian Huxley. ”Även om gudar och Gud i varje meningsfull betydelse tycks förutbestämda att försvinna, så består det stoff av gudomlighet ur vilket de har uppstått. Detta religiösa råmaterial består av de aspekter av naturen och de erfarenheter som vanligtvis beskrivs som gudomliga. Låt mig påminna mina läsare om att ordet gudomlig inte ursprungligen implicerade existensen av gudar: snarare skapades gudarna för att uttolka människans erfarenhet av denna egenskap” (min översättning).

Leijonhufvud förvånas över den uppmärksamhet som ateism-förespråkarna har fått i den svenska debatten. Hon menar att man slår in öppna dörrar hos dem man når och kränker andra. Men uppmärksamheten och de reaktioner Humanisterna får i massmedia visar att man alls inte slår upp några öppna dörrar. Religionsdebatten har inte så högt i tak i Sverige som man kanske trodde. Reaktionerna blir skarpa och ofta osakligt kritiska. Leijonhufvuds inlägg är ett av de mer sympatiska. Hon försöker inte beskriva Humanismen eller Humanisterna som något de inte är, även om hon ibland av okunskap missar målet i sin kritik.

Om Humanisterna slår in öppna dörrar hos sin målgrupp beror det kanske på att man länge varit okända och att man nu börjar nå ut till fler som sympatiserar med den Humanistiska livsåskådningen, mycket tack vare reaktionerna i massmedia. Tillväxten stärker Humanisterna och öppnar möjligheter för fler aktiviteter. Sedan 80-talet har man bedrivit Humanistisk konfirmation, man utbildar borgerliga begravningsofficienter och vigselförrättare, anordnar barnvälkomnande som ett alternativ till dop och nyligen har man startat Humanistisk rådgivning. När förbundet fortsätter att växa kommer vi säkert att se fler exempel på positiv verskamhet. Det som driver tillväxten är att synas i massmedia och därför har Humanisterna en medveten strategi i form av religionskritik eftersom det provocerar och leder till debatt. Humanisterna är idag ledande inom religionsdebatten i Sverige. Detta gör att debatten får ett mer Humanistiskt perspektiv då de religionsfrågor som berör oss ateister och agnostiker hamnar i fokus snarare än teologiska spörsmål som den om Jesus gick på vattnet eller inte.

Leijonhufvud tycker att Humanisternas religionskritik är för inriktad på kristendomen. Försiktigt antyder hon att judendomen och islam är känsligare att kritisera. Vad hon inte tänker på är att inga kommunala skolavslutningar hålls i synagogor eller moskéer och Riksdagen har inga judiska eller muslimska bönemöten. Det Humanisterna kritiserar är de religiösa privilegierna. Man är även motståndare mot religiösa friskolor vilket torde påverka judiska och muslimska friskolor i samma grad som kristna. Så länge Svenska kyrkan har sina privilegier och kristendomen är den största religionen i landet är det berättigat att främst kritisera missförhållanden som har sin rot i kristendomen, men även islam får sin del av kritiken. På Pride-festivalen gick Humanister i den mindre organisationen Human-Etiska Föreningen (HEF) runt med islam-kritiska plakat och delade ut 5000 flygblad. Humanisten Taslima Nasrin lever under ett otal dödshot sedan hon kritiserat islam. Så sent som förra veckan attackerades en av hennes presskonferenser i Indien av islamister.

Madeleine Leijonhufvud avslutar sin artikel med att påstå att etiska aspekter viftas bort som religiösa osakligheter och tar debatten om embryonala stamceller som exempel. Vad hon missar är att Humanismen har ett tydligt etiskt ställningstagande i frågan – ja till fri forskning och ja till att utnyttja forskningen för människans och jordens bästa. Religiösa frågeställningar om när människolivet börjar är en pseudofråga och det är den som avleder från de verkliga etiska frågorna. Etik handlar om människor och mänskliga behov, inte gudar och deras eventuella nycker.

Vad jag kan hålla med om är att Humanisternas fokus idag ligger för starkt på religionsdebatten, men det ingår som redan nämnts i en strategi för tillväxt. Julian Huxley var inte bara religionskritiker. Han ville ersätta gudstron med en mer utvecklad religion som står i samklang med ett vetenskapligt förhållningssätt. Han verkade för internationellt vetenskapligt samarbete, bland annat genom att bilda UNESCO. Miljövård låg honom starkt om hjärtat och inte minst bidrog han till att bevara jorden till våra efterkommande genom att medverka till bildandet av World Wildlife Foundation (WWF). Det är önskvärt att Humanisterna medverkar i liknande projekt men först måste man växa.

I Norge har Human-Etisk Forbund (HEF), med Åse Kleveland som ordförande, över 70 000 medlemmar. I Sverige med sina 9 miljoner innevånare har Humanisterna potential för över 100 000 medlemmar. Med så många medlemmar blir Humanisterna en kraft att räkna med i samhället och kan satsa betydligt mer resurser än idag på Humanistisk verksamhet. HEF bedriver t.ex bistånd, något som även har diskuterats inom Humanisterna men som man är en för liten organisation för att kunna genomföra i dagsläget. Vägen till 100 000 medlemmar är lång och religionsdebatten är bara början i en medveten strategi.

Ingen Humanist vill vifta bort de etiska frågorna, som Leijonhufvud antyder. Tvärt om vill vi leda debatten till att handla om de rent etiska spörsmålen istället för kvasidiskussioner om vad en eventuell gud vill att vi ska göra. Humanisterna är en organisation under stark tillväxt. Snart kanske man kommer att dominera den etiska debatten. Trots allt är gemene svensk mer intresserad av vilken påverkan en viss fråga har över deras liv än vad en utdaterad lära har att säga om saken. Humanismen är en livsåskådning för framtiden. Kristendomens, judendomens och islams världsbild hör bronsåldern till.

År 2001 skrev Joseph Ratzinger, sedemera påve Benedictus XVI, ett brev som förbjöd katolska kyrkans biskopar att nämna något om katolska prästers övergrepp mot barn för myndigheterna. Detta rapporterar Hans Iwan Bratt i sin blog.

Värt att notera är att år 2001 var Ratzinger prefekt för Troskongregationen, dvs den organisation som förr kallades Inkvisitionen. Han var även ordförande i den påvliga Bibelkommissionen som bestämmer över katolska kyrkans dogmer om hur bibeln ska tolkas. Dessa två poster innebar att Ratzinger näst efter dåvarande påven Johannes Paulus var den som hade mest makt över hur Vatikanen skulle förhålla sig i olika frågor.

Detta innebär i praktiken att Vatikanen från högsta ort har saboterat myndigheternas utredningar om övergrepp mot barn. Uppemot 10 000 barn kan ha utsatts för dessa övergrepp, skriver Hans Iwan Bratt.

TCO gjorde för två veckor sedan ett uttalande till försvar av de mänskliga rättigheterna i Polen. Diskriminering på grund av sexuell läggning är vanligt förekommande och lagen har inget skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Nyligen aviserade polens konservativt kristna vice utbildningsminister (som för övrigt har anordnat seminarier mot evolutionsteorin i EU-parlamentet) ett lagförslag som skulle förbjuda homosexuella lärare och ”propaganda för en homosexuell livsstil”, vilket tycks inkludera sexualupplysning och information som förespråkar tolerans mot homosexuella.

TCO uppmanar Polens regering att ta avstånd från lagförslaget och istället verka för att stärka de mänskliga rättigheterna. Man uppmanar också den svenska regeringen samt den europeiska fackliga samarbetsorganisationen EFS att verka för att lagförslaget inte realiseras.

”Vi är allvarligt bekymrade över situationen i Polen. Det aktuella lagförslaget skulle förvärra tillståndet påtagligt.” skriver man i uttalandet.

Meet My Enemy har en märklig kommentar till mitt kritiska inlägg om Family Day i Italien förra veckan. Han skriver att eftersom inte allting kan vara tillåtet i ett samhälle utan man måste ha regler så är det inte intolerant att lägga sig i hur andra lever. Underförstått att det inte är intolerant att anorda massprotester mot att homosexuella par får ökade rättigheter, får man förmoda.

Vidare hakar han upp sig på att jag frågar varför just kristna ska lägga sig i hur andra lever, som om han inte visste att det var kristna som anordnade protesten, och att kristna fundamentalister i Sverige har liknande demonstrationer om än i betydligt mindre omfattning.

Slutligen menar han att eftersom jag protesterar mot den kristna intoleransen så lägger jag mig i hur kristna lever.

Jag förstår inte resonemangen. Är det intolerant att tillåta homosexuella att leva tillsammans men tolerant att inte göra det? De enda begränsningarna vi bör tillåta den mänskliga friheten är sådant som skadar andra (och i viss mån sådant som skadar den som utövar det, men skulle vi förbjuda allt som är potentiellt skadligt skulle ingenting vara tillåtet). Vilken skada lider andra av att homosexuella lever tillsammans? Vilken skada lider andra av att sambos får ökade rättigheter?

Angående kristna så var det just kristna som var intoleranta i det här fallet. Hade det varit Sverigedemokrater som protesterade mot blandäktenskap hade jag frågat varför Sverigedemokrater ska lägga sig i hur andra lever. Hade det varit Humanister som protesterade mot att kristna får gifta sig hade jag frågat varför Humanister ska lägga sig i hur andra lever.

Slutligen lägger jag mig inte i hur kristna lever, men när de agerar intolerant och ordnar massdemonstrationer för att minska andra människors rättigheter tar jag de andra människorna i försvar! Med hänvisning till mitt första stycke: Vi bör begränsa människors frihet när det går ut över andra människor. Som det står i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: Ingen av dessa rättigheter får användas för att hindra andra från att utöva sina rättigheter.

Jag måste ha uttryckt mig bristfälligt om budskapet inte gick fram i min artikel så jag får väl vara tydligare: Att vilja förbjuda andra människor att leva sina liv enligt sina egna värderingar så länge ingen kommer till skada är intolerant. Därför är Family Day intolerant och därför bör den kritiseras.

Att somliga kristna inte inser det, utan tar intoleransen i försvar visar med all önskvärd tydlighet varför Humanisterna behövs!

Igår kommenterade jag Bitte Assarmos artikel där hon med satanistisk frenesi och hat går till angrepp mot Humanisterna. En sak som jag då inte visste något om var detta som Bitte beskriver:

”Det hindrar uppenbarligen inte att Humanisterna själva gärna går i kyrkan; för inte så längesedan ville man att kyrkorna skulle ta bort orden ”så lyder Herrens ord” ur läsningarna eftersom den uppfattades som kränkande för ateisterna. Man skulle lika gärna kunna vända på hela saken och ifrågasätta varför en ateist överhuvudtaget går i kyrkan – och varför kyrkans läsningar i så fall ska anpassas till det.”

Nu har jag fått ta del av en insändare i Kyrkans Tidning som detta förmodligen anspelar på:

Det har varit Bibelns dag i kyrkan och samtal har förts kring Bibeln och jag. Då har det framkommit även i privata samtal, att det främst är i gudstjänsterna som man möter Bibeln, ej i hemmen eller i skolan. Många vanliga seriösa människor — kalla oss humanister — går gärna i kyrkans gudstjänster. Den som är humanist är, självklart, humanist helt och fullt, har alltså också en humanistisk bibelsyn, vilket innebär att hon själv tar ställning till bibelorden, inte underdånigt tackar och tar emot. Människan är herre även över Bibeln. Troligen har många präster också den bibelsynen, vilket framkommer i predikningar. Ändå slutar läsningen av texterna i gudstjänsten med orden ”Så lyder Herrens ord” och församlingen svarar i kors: ”Gud vi tackar dig”. Gäller såväl Gamla som Nya Testamentet. Detta inslag i liturgin är stötande och ger fel signal, åtminstone till humanister, om hur vi ska ta emot bibelordet. Det är vi som avgör om vi kan ta emot det som ”Herrens ord”. Man tänkte nog inte på humanisterna när man införde detta inslag i kyrkohandboken 1986. Det fanns inte tidigare. En kyrkvan humanist är nog i allmänhet lojal med detta inslag. En mer ovan men intresserad däremot blir säkert mäkta förvånad.Var rädd om humanisterna i Svenska kyrkan. Skulle jag själv, mot all förmodan, hamna i en situation där jag skulle behöva välja mellan humanism och kristendom då väljer jag tveklöst humanismen

Nu finns det två alternativ. Antingen hånar Bitte en seriös insändare av en bekymrad medlem i Svenska kyrkan, eller också är det ett ”troll” – en kristen person som vill håna Humanisterna genom att skriva en låtsas-insändare. Jag vet inte vilket som är värst!

Jag väljer att följa Hanlons Rakkniv (”Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity”) och utgår från att det är en människa med ärligt uppsåt som skrivit insändaren. Hur reagerar Bitte på detta? Tar hon kvinnans bekymmer seriöst? (För insändaren är underskriven med ett kvinnligt namn som jag har valt att inte skriva ut.) Förklarar hon de sakliga skälen till varför man bör läsa ”herrens ord”? Nej hon väljer att håna, i syfte att kunna smutskasta Humanisterna. Förstår inte Bitte att hon skrämmer iväg alla vettiga människor från kyrkan med en sådan attityd? Är det kanske det som är syftet? Eller har Bitte blivit så förblindad i sitt hat mot Humanisterna att allt är berättigat så länge hon kan skada förbundet?

Jag håller med Bitte om att ateister inte borde gå i kyrkan, eller vara medlemmar i Svenska kyrkan heller för den delen, men jag har hittills inte försökt övertala någon om att gå ur. (Däremot finns det en artikel på Ateism.se om konsekvenserna och hur man gör). Dock får argumentet att Svenska kyrkan ska ha en särställning på grund av att 75% av svenskarna är medlemmar mig att börja fundera på det. Jag har tidigare tyckt att det är för negativt men nu börjar skälen till en sådan uppmaning att väga över. Tack vare Bitte och hennes gelikar kommer jag att ha svårt för att hålla tyst med mina åsikter. Det är ju på grund av att Svenska kyrkan har en särställning som så många är med. Det är ett moment 22 som behöver brytas.

Men oavsett mina åsikter i frågan skulle det aldrig falla mig in att håna den ateist som går i kyrkan. Om de tycker att det är trevligt kan jag tycka att de har blivit lurade och indoktrinerade från barnsbenen att kristendomen är något fint och rart. Andra är med i Svenska kyrkan för att de uppskattar ceremonierna, kyrkobyggnaderna eller hjälparbetet. Jag tycker att det finns bättre ceremonier, att det finns sekulära organisationer som man kan stödja om man vill ge bistånd och att kyrkan gott kan få sköta om kyrkobyggnaderna för egna pengar, förutom kulturhistoriskt värdefulla kyrkor som bör omvandlas till museer och hanteras av riksantikvariatämbetet. Dessa åsikter skulle jag kunna tänka mig att argumentera för med en ateist som är medlem i Svenska kyrkan, men jag skulle aldrig håna dem.

Bitte skriver i sina artiklar om verbal förföljelse av kristna, om kristna som hånas mm. Men Bitte, två fel gör det inte rätt. Om du anser att kristna förtalas och hånas i massmedia bör du föregå med gott exempel, inte själv förtala och håna. Du förlorar helt i trovärdighet när du i ena andetaget ger uttryck för en offermentalitet och ojar dig över att kristna ”förföljs”, som du kallar det, när du i nästa andetag själv beter dig på det sätt som du nyss kritiserade. Har du helt missat det avsnitt i bibeln som säger ”bete dig mot andra som du själv vill bli behandlad”? Jag vet att det finns andra bibelstycken som handlar om hämnd, men dem skulle du säkert ta avstånd ifrån i en debatt mot mig. Den som tar upp de bibelcitaten skulle du genast anklaga för att förfölja kristna och inte vilja förstå. Ändå är det dem du lever efter.

Jag har ett råd till dig Bitte: Sluta upp med de här dumheterna innan du gör dig själv till åtlöje! Om du har problem med kritiken av kristendomen så bemöt den med sakargument istället. Du framstår bara som skenhelig när du kritiserar andra för att bete sig på ett sätt när du själv beter dig lika illa. Du polariserar debatten helt i onödan, skapar konflikter som inte behöver finnas och stöter bort människor som sympatiserar med kristendomen. Tvärtemot vad du tror går inte alla ateister eller Humanister om kring och hatar alla kristna. Jag har själv många vänner och bekanta som är både kristna och muslimer. Du behöver inte vara rädd för oss ateister. Vi vill dig inget illa – inte ens vi som kritiserar kristendomens privilegier för att vi tycker att en religion inte ska vara privilegierad i ett demokratiskt samhälle.

Du borde kanske ta fasta på det sista i insändaren. Om folk tvingas välja mellan kristendomen och Humanismen är det kanske Humanismen de väljer. Inte mig emot, men är det verkligen det du vill?

C. S. Lewis är mest känd för sina böcker om landet Narnia. Vad som kanske är mindre känt hos allmänheten är att Lewis också var kristen fundamentalist. Han omvändes till kristendomen av rationella argument och blev sedan starkt fundamentalistisk. Narnia-böckerna är i själva verket en allegori över hans tro på Jesus återkomst.

Miljöpartisten Birger Schlaug har gått en alpha-kurs om kristendomen och reagerade när han läste Lewis bok Kan man vara kristen? I boken försvarar Lewis dödsstraffet och förklarar att en god kristen ska kriga med munterhet, skriver Schlaug. Detta föranledde honom att skriva debattartiklar i Borås Tidning och Svenska kyrkans tidning. I Borås Tidning avslutas artikeln med orden:

Finner man att det är ”knivskarp argumentation” att unga män bör få känna ”den naturliga glädjen” i att döda? I så fall väljer jag att svara absolut nej på den fråga som ligger i bokens titel.

I en intervju i Dagen säger Schlaug att han kanske var lite naiv i början när han trodde att Lewis inställning till kriget skulle uppfattas som chockerande:

”Att det var så många som skulle försvara skrivningen trodde jag inte. Det vanligaste argumentet är att han skrivit så mycket annat bra… [J]ag tycker att en religion bör kunna stå för samma grundståndpunkt oavsett om det är krig eller inte. Det kravet skulle man i alla fall ha ställt på en politisk ideologi.”

Schlaug refererar också till en kommentar som Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, gjorde när Saddam Hussein dömdes till döden. I artikeln tar inte Gustavsson avstånd från dödsstraffet utan säger:

”Jag ser inga tvingande teologiska eller moraliska invändningar mot dödsstraff; det är en fråga upp till varje land. Så med fallet Saddam Hussein hade jag inga invändningar mot att de irakiska myndigheterna fällde en dödsdom.”

Egentligen är det föga förvånande att C. S. Lewis, som också har skrivit att lidandet är nödvändigt och att människan är ohyra i förhållande till gud, skriver att kristna ska kriga med munterhet. Trots allt försvarar ju Gamla Testamentet folkmord och evangeliernas Jesus driver månglarna ur templet samt uppmanar sina anhängare att beväpna sig med svärd kvällen han grips, vilket leder till att Petrus hugger örat av en romersk soldat.

Schlaug skriver i sin blogg att han fått många reaktioner på sin blogg. Några skribenter önskar honom en plats i helvetet. Detta får mig osökt att tänka på såväl hetsjakten på Humanisterna, som Sam Harris bok Letters to a Christian Nation, där han skriver:

Sanningen är att många som hävdar sig blivit omvända av Kristus kärlek är djupt, till och med mordiskt, intoleranta mot kritik. Även om vi kanske vill tillskriva dessa reaktioner den mänskliga naturen är det uppenbart att sådant hat finner betydande stöd i Bibeln. Hur vet jag det? De mest upprörda av mina skribenter citerar alltid kapitel och vers.

Karin Långström Vinge, präst inom Svenska kyrkan, har i alla fall anständigheten att ta avstånd från Lewis. Man önskar att fler kristna följde efter. När de ändå håller på kan de gärna fördöma Gamla Testamentets folkmord, Paulus homofobi, Paulus kvinnoprästmotstånd och den osmakliga helvetesläran. Fast det är klart, om man tog avstånd från alla dumheter i bibeln skulle det ju inte bli mycket kvar av kristendomen.

Jag har fått svar från NMN på min artikel Ingen Grund För Kristen Moral där jag beskriver varför teismen inte ger något svar på moralens härkomst. Artikeln verkar inte riktigt ha förstått de argument jag lagt fram så för att förtydliga vill jag beskriva dem lite mer utförligt. 

Divine Command Theory (DCT) är den teori som säger att det goda bestäms av Guds befallningar. Om Gud befaller att homosexualitet är synd så blir det synd. Om Gud befaller att homosexualitet inte ska vara synd så är det inte synd. Det metafysiska problemet i denna teori är att teorin förutsätter att det redan existerar en objektiv morallag utanför Guds befallningar. Den lag som måste existera för att DCT ska fungera är den lag som säger att allt Gud befaller ska vara normativt sant. Om det inte redan existerar en sådan objektiv morallag kan inte heller Gud befalla att något ska vara moraliskt rätt eller fel, eftersom det bara kan bli som Gud befaller om det finns en objektiv morallag som säger att allt Gud befaller blir normativt sant. 

Hänger du med i svängarna? Om inte ska jag försöka med en bild: Tänk dig egyptens slavar som byggde de stora pyramiderna. En grupp av slavar har en förman och alla de order han ger blir deras lag. Tänk dig nu att Farao beslutat att benåda just den här gruppen av slavar av någon outgrundlig anledning. Vad händer nu när förmannen ger sina order? Ingenting, eller hur? Samma sak blir det om Gud befaller någonting och det inte på förhand existerar en lag som säger att Guds order blir lag. Både förmannen och Gud kan ge order tills de blir blåa i ansiktet, men så länge det inte finns någon koppling mellan deras order och vad deras slavar ska göra så händer inte ett jota. 

NMN försöker komma ifrån problemet genom att hävda att det är Guds natur som gör hans befallningar normativt sanna, men då är det inte längre DCT vi talar om, utan det ena hornet av Eutyfrons dilemma (se nedan). I vilket fall som helst har han inte på tillfredsställande sätt lyckats belägga att Guds natur leder till att det Gud befaller blir normativt sant. Bör kommer inte av är. Ingen kan ändra på detta faktum, inte ens en gud. 

Vidare anför NMN på ett otydligt sätt att eftersom gud är omniscient och omnipotent så kan hans deklarationer inte undflys, oavsett vad. Ett problem med detta resonemang är att alla normativa order kan undflys. Om någon (t.ex en gud) bestämmer sig för att det är synd att äta smör så påverkas ingenting i universums fysiska konstitution av det. Jag kan gott fortsätta att äta smör och ingenting händer. Det går alltså alldeles utmärkt att undfly en guds normativa befallningar. Man kan helt sonika bestämma sig för att de är strunt och följa sina egna normer och ingen kan hindra en från det. Det är möjligt att jag har missförstått något i NMN:s resonemang. Det är inte helt tydligt hur han kommer fram till sin slutsats eller rent konkret vad slutsatsen säger men jag har gjort mitt bästa för att försöka tolka honom. 

NMN avfärdar Eutyfrons dilemma utan att förklara hur. Eutyfron är alltså en av Platons dialoger där Sokrates frågar om dygden gillas av gudarna för att den är dygdig eller om den är dygdig för att gudarna har bestämt att dygden ska vara sådan. Det ena hornet i dilemmat säger alltså att dygden gillas av gudarna för att den är dygdig och det andra hornet säger att dygden är vad den är för att gudarna har bestämt det. I det förra fallet är dygden helt enkelt vad den är. Den skulle varit det även om gudarna inte fanns och därför kan inte gudarna användas som argument för dygden. Dygden existerar oavsett gudarna. I det senare fallet kan gudarna definiera vilka godtyckligheter som helst som dygdiga och det skulle vara rätt. Problemet med detta senare fall är att om gudarna bestämde sig för att det vore dygdigt att mörda och stjäla så skulle det bli det. Eftersom det går emot de flestas moraliska intuition så är vi tillbaks till det första hornet av dilemmat och gudarna behövs inte för att motivera moralen. 

I modern teologi har gudarna i pluralis ersatts av en monoteistisk gud och dilemmat handlar inte längre om dygd utan om moral. Dagens syn på etik och moral skiljer sig nämligen en del från hur man såg på dygd på Platons tid. Dilemmat är dock detsamma: Dilemmats första horn säger att Gud gillar det goda för att det är gott. Analogt med Sokrates exempel behövs då ingen gud för att motivera att det goda är gott. Det goda är då gott i sig och existensen av en gud gör varken till eller från. Dilemmats andra horn säger att allt gud bestämmer sig för är gott – oavsett vad det är – är gott. Folkmord, våldtäkt och slaveri skulle då kunna vara gott om gud bestämde sig för detta. Eftersom den tanken går mot vår moraliska intuition för det oss tillbaks till det första hornet som säger att moralen är vad den är oavsett om det finns gudar eller inte. 

Man löser inte dilemmat genom att hävda att det goda bestäms utifrån guds natur, för frågan blir då om det goda är gott för att guds natur är sådan eller om guds natur är sådan för att det goda är gott. Jag översatte därför dilemmat direkt till modern teologi och konstaterade: ”Det ena hornet är, översatt till modern teologi, att det som är gott är det för att Guds natur är sådan. Det andra hornet säger att Guds natur är god eftersom det är gott att vara sådan.” 

NMN försöker nu lösa dilemmat genom att hävda att ”Dilemmat är inte något verkligt dilemma eftersom Guds deklarationer har sin grund i Guds natur. Guds natur är nämligen inte godtycklig, utan den är vad den är”. Dock är ju det precis vad jag har skrivit hela tiden! Alltså har han inte visat att jag hade fel i det jag skrev – han har bekräftat att jag hade rätt! Vi har alltså fortfarande samma problem: Antingen definieras moralen utifrån guds natur, i vilket fall vilka grymheter som helst är goda så länge de är i överensstämmelse med guds natur. Den andra möjligheten är att det goda är vad det är oavsett guds natur. 

NMN tycks hålla sig till det förra alternativet då han skriver att ” Nu är det emellertid så att Gud inte är en elak tyrann, och han kommer inte heller att förvandlas till det. Och vår moraliska intuition, vilken dock varierar mellan olika människor, bör därför – om vi är skapade av Gud på det sätt som beskrivs i Bibeln – vara att våld och förstörelse från en elak tyrann är något ont.”. Frågan är bara hur NMN kan fastställa att gud inte är en elak tyrann. Om moralen bestäms utifrån guds natur skulle det ju mycket väl kunna vara så även om NMN tycker att det vore otrevligt. 

Dessutom förmodar jag att NMN tror på bibelns gud, samma gud som dömer oliktänkande till evig pina i helvetet, samma gud som i 2 Sam 12 straffar ett barn för sin faders synder, samma gud som beordrar folkmord, sänder gräshoppssvärmar på oskyldiga bönder och föreskriver regler för slaveri. Allt detta kännetecknar en elak tyrann men NMN säger att gud inte kan ha dessa egenskaper trots att han har det i den bibel som NMN följer. Förvirringen är total!

Det finns en tydlig koppling mellan välfärd, ateism och tolerans. The World Values Survey har studerat människors värderingar i hela världen. Efter en analys av samtliga frågor såg Ronald Inglehart (ordförande för The World Values Survey) och Wayne E. Baker att samtliga kunde korreleras till två variabler som man kallar traditionella-sekulära värderingar (”traditional-secular values”) och överlevnads-självuttryck-värderingar (”survival-self expression values”). Genom att mappa dessa två variabler i ett diagram kunde man också tydligt se kulturella mönster mellan länderna.

Lodrätt har Inglehart och Baker valt att ställa traditionella mot sekulära värderingar. Ju mer traditionella värderingar, desto längre ned i diagrammet, medan sekulära värderingar följer samma skala i motsatt riktning. Vågrätt har man ställt överlevnadsvärderingar mot självuttryck-värderingar. Ju längre till vänster på skalan, desto mer handlar folks värderingar om överlevnad och ju längre till höger, desto mer handlar värderingarna som att uttrycka och förverkliga sig själv.

Den utveckling Inglehart och Baker ser är att när länder utvecklas ekonomiskt och socialt ökar graden av sekularisering. När en generation har växt upp i ekonomisk trygghet skiftar värderingarna från överlevnad till självförverkligande, det som ibland kallas den ”postmaterialistiska generationen”. För denna generation är det viktigaste att uttrycka sig själv och toleransen ökar eftersom man ser olika livsstilar som olika sätt att uttrycka sig själv. Längst i den här utvecklingen har Sverige kommit, tätt följt av övriga Skandinavien.

Samtidigt som en utveckling sker mot mer sekularism och tolerans inom länderna konstaterar Ingelhart och Baker att de mer traditionella värderingarna ökar totalt sett på grund av att fattigare länder har högre nativitet. Många sekulära länder har till och med en avtagande befolkningskurva. Utvecklingen i världen i stort är därför att religionen ökar.

Det finns alltså ett tydligt samband mellan välfärd, ateism och tolerans. När välfärden ökar minskar religionens roll i samhället och allt fler blir ateister. Länderna längst upp till höger är också de som har störst andel ateister i befolkningen enligt adherents.com Man kan därför med fog säga att ateism och tolerans är som ler- och långhalm.

Källor:

• The Inglehart Values Map
• Ronald Inglehart, Wayne Baker, ”Modernization, Cultural Change and the Persistence of Traditional Values”, American Sociological Review 65: 19–51 (2000) (Förhandsversion eftersom jag inte hittar den publicerade versionen på nätet).
• Länder med störst andel ateister

Som kritik mot ateismen anförs ibland att de kristna har en objektiv grund för sin moral, medan ateismen inte ugör någon sådan grund. Jag vill därför här visa två anledningar till varför kristendomen inte heller har någon grund för att hävda en objektiv moral:

Divine Command Theory (DCT) säger att rätt och fel bestäms av vad YHWH dikterar. Om YHWH vill att vi ska våldta och lemläst folk så är det per definition gott eftersom YHWH har befallt det (se t.ex Joshuas bok för exempel på detta).

Det största filosofiska problemet med DCT är, förutom att vilka grymheter som helst kan rättfärdigas som goda, att om det inte redan finns en objektiv moralisk lag som säger att det YHWH befaller blir normativt så händer inget när han befaller. DCT förutsätter alltså att det, oberoende av YHWH, finns en objektiv morallag, nämligen den morallag som säger att det YHWH befaller blir normativt sant. DCT är alltså grundlös och har ingen förklaring till existensen av en objektiv moral.

Eutyfrons dilemma härrör från Platons dialog Eutyfron där Sokrates ställer frågan om dygden gillas av gudarna för att den är dygdig eller om gudarna bestämmer vad som är dygdigt. Eutyfrons dilemma har två så kallade ”horn”. Det ena hornet är, översatt till modern teologi, att det som är gott är det för att Guds natur är sådan. Det andra hornet säger att Guds natur är god eftersom det är gott att vara sådan.

Om det goda kommer från Guds natur så kan vad som helst vara gott per definition. Om Gud är en elak tyrann som gillar våld och förstörelse så är det gott med våld och förstörelse. Eftersom det går emot vår moraliska intuition brukar de flesta satsa på det andra hornet. Guds natur är som den är eftersom det är gott. Då har vi i princip samma problem som i DCT, nämligen att det goda existerar utan guds natur och inte är beroende av honom.

Och då har jag inte ens nämnt att man inte kan bevisa att det finns gudar, vilket gör en objektiv moral baserad på gudarnas existens ännu mer grundlös.

Var det Schopenhauer som sade att det är olämpligt att grunda moralen på en lögn?