Ateistbloggen

Jag såg en dokumentär igår om hur homosexuella behandlas i Uganda – ”Världens farligaste land för homosexuella”. Homofobin i landet göds av religiösa värderingar som ser homosexualitet som synd, se klipp här och här. Se även lite desinformation om homosexualitet från The National Task Force Against Homosexuality in Uganda. Hatet mot homosexuella i Uganda för inte osökt tankarna till gångna tiders judeförföljelser i Europa.

Vän av ordning säger säkert att detta inte är ”riktig kristendom” och kristna ugandier är inte ”riktiga kristna”. Detta påstående utgör dock ett problem för de kristna som framhåller U-länder som Uganda som förebilder för att kristendomen sprider sig där. Jag slår vad om att de länder där kristendomen för nuvarande sprider sig snabbast också är bland de mest homofoba (om inte de mest homofoba) länderna i världen. Tar man bara med ”riktiga kristna” i statistiken antar jag att kristendomen är på avtagande även i U-länderna.

Med anledning av en diskussion på Humanistbloggen vill jag tipsa om två ateister som argumenterar för olika grunder för moralen (olika meta-etik). En kristen skribent påstod i en kommentar på Humanistbloggen att ateism automatiskt leder till utilitarism eller nihilism. Hur både utilitarism och nihilism kan följa med logisk nödvändighet på ateismen utan att detta leder till en självmotsägelse framgick tyvärr inte, och tråden är numera död.

Den ena boken jag vill rekommendera är J. L. Mackie, som i sin bok ”Ethics – Inventing Right and Wrong” argumenterar för att etik och moral är sociala konstruktioner. Detta är en relativt gammal bok, så det torde inte komma som någon nyhet att det finns ett ateistiskt moralsystem som argumenterar för etik som social konstruktion.

Michael Martin (mest känd för ”Atheism – A Philosophical Justification) argumenterar i boken ”Atheism, Morality and Meaning” för en objektiv ateistisk moral. Många av argumenten i boken är bemötanden av Mackies teori.

I sammanhanget kan även nämnas John Rawls ”A Theory of Justice”. Rawls är såvitt jag vet inte uttalad ateist, men boken argumenterar för en regeletik helt utan att hänvisa till några gudar. Rawls utgår från sin ”ridå av okunskap” (Veil of ignorance), och att man objektivt sett bör ordna världen så att de sämst ställda får ett så bra liv som möjligt.

En klassiker i sammanhanget är Immanuel Kants moraliska imperativ (Behandla andra som du själv vill bli behandlad). Kant var kristen, men ingenstans i sina argument för det moraliska imperativet hänvisar han till gudarna.

Den 26 november 2010 debatterade Tony Blair (katolik och tidigare brittisk premiärminister) samt Christofer Hitchens (ateist och författare till boken Du store Gud? : hur religionen förgiftar allt) under temat: ”Is religion a force for good in the world?”

Ett sammandrag av debatten, samt några klipp finns här. Ett längre sammandrag, men utan klipp, finns här. Debatten kommer att sändas på BBC vid ett senare tillfälle. Den går för närvarande att beställa från Munk Debates.

Inför debatten genomfördes på uppdrag av BBC en opinionsundersökning i ett antal länder om religion var bra eller dåligt. I Sverige ansåg 80% av de svarande att religion var mer av ondo än av godo:

Rapporten är inte publicerad men några fakta från den har kommit ut:

• 48% svarade jakande på att ”religion ger gemensamma värderingar och etiska grunder som mångkulturella samhällen behöver för att frodas i det 21:a århundradet”.
• 52% stödde synsättet att: ”Religiös tro främjar intolerans, uppblossande etniska motsättningar och förhindrar sociala framsteg i såväl utvecklade länder som utvecklingsländer”.
• Europa är den region som är mest skeptisk till religionens fördelar.
• Rika länder är mindre benägna att se religion som en kraft för det goda än fattiga länder – det största undantaget är USA, där 65% svarade att det har en positiv påverkan.
• Inom Nordamerika fanns en uttalad skillnad. I Kanada höll bara 36% med om religionens nytta medan 64% såg det som en negativ kraft – siffror som var nästan exakt omvända i USA.

(Källa: Cobourg Atheist, alla översättningar mina)

Förra gången en galning ”gick postal”, den gången i USA, skrev jag att det var en tidsfråga innan ateismen skulle ges skulden. Jag fick rätt, men samtidigt inte. Det skulle dröja hela 7 månader och krävas ytterligare en galnings verk innan jag blev besannad.

Den socialdemokratiske Malmöpolitikern Adrian Kaba frågar om dådet var ”Socialdarwinistisk terrorism?” och försöker på något sätt göra Humanisterna ansvariga för spridningen av denna anti-Humanistiska människosyn. Om Socialdemokraterna inte har bättre retorik än så förstår jag varför vi har en borgerlig regering. Den Humanistiska livsåskådningen handlar om att göra en bättre värld här och nu, något som massmord knappast bidrar till.

Kaba försöker också göra ateismen ansvarig på något vänster, och hävdar att ateismen är ansvarig för nazismen och kommunismen. Han för här samma osakliga, historierevisionistiska, argumentation som man annars mest ser från fundamentalistiskt kristet håll. Sanningen är ju den att nazismen var en kristen lära som förespråkade en ”positiv kristendom” i sitt partiprogram och att Adolf Hitler skydde såväl ateismen som materialismen som pesten. Om man läser Mein Kampf, som finns tillgänglig på nätet framgår det tydligt. (Jag vill inte länka till boken då det kan uppfattas som hets mot folkgrupp men det är lätt att hitta den med någon sökmotor). Hitler för precis samma argumentation som dessa kristna, och hävdar att ett gudlöst samhälle leder till förfall – religionen behövs, inte som ett opium för folket, utan mer som ett kitt som håller ihop samhället till en enhet. När Hitler ska beskriva judarna som mest avskyvärda är det just materialism, gudlöshet och brist på andlig förmåga som han beskyller dem för. Hitler beskyller materialismen för allt ont i världen, så vem är det egentligen som har mest likheter med Hitlers syn på religion?

Man får inte heller glömma att nazisternas förbrytelser begicks av det tyska folket, som på den tiden bestod av över 80% av katoliker och protestanter, alltså kristna: Martin Luthers lära genomsyrades av antisemitism och lydnad inför överhögheten. Majoriteten av de protestantiska prästerna välkomnade Hitlers maktövertagande år 1933. En minoritet bland prästerna och en ännu mindre minoritet av gudstjänstbesökarna motsatte sig den nazifiering av Rikskyrkan som skulle komma att ske. (Källa: William Shirer, Tredje Rikets Uppgång och Fall). Majoriteten av de som stödde Hitler var inte ateister utan kristna, så vad har ateismen med saken att göra?

Kommunism är inte nödvändigtvis marxistisk. Det finns en kristen kommunistisk rörelse som ser den tidiga kristna församlingens egendomsgemenskap som ett föredöme för ett kommunistiskt samhälle, men både bolsjevikernas och den socialdemokratiska ideologin är marxistiska. Bolsjevikernas brott mot mänskligheten beror snarare på en marxistisk lära. Då socialdemokratin också är marxistisk kastar Kaba återigen pil i gummibåt.

Det är helt sant att mördaren i det här fallet var ateist, men det är ungefär lika relevant som att han inte hade mustasch. Ateismen är ingen lära som föreskriver några regler om vare sig livet eller etik och moral. Det finns ateister som förespråkar en objektiv moral (t.ex Ayn Rand och Michael Martin) och det finns ateister som inte gör det (t.ex John Mackie och Axel Hägerström). Inget av dessa moralsystem är dock baserat på föresatsen att det inte finns något gud. I avsaknad av gudstro får man helt enkelt hitta en bättre, mänsklig, grund för moralen. Något som den här mördaren misslyckades med.

Nu säger inte ateismen att den moraliska nihilismen, dvs föreställningen att det inte finns några värden, är sann men även nihilism har getts skulden för våldsdådet. Jag får det dock inte att gå ihop, för hur kan en lära som säger att det inte finns någon moral samtidigt förespråka socialdarwinism? Om det inte finns någon moral, hur kan det då vara sant att man bör bete sig på ett visst sätt för att naturen är på det sättet? Baseras inte socialdarwinismen snarare på den kristna tanken om en naturlära – att man bör bete sig på ett visst sätt för att naturen är sådan?

Om naturen är på ett visst sätt är det upp till oss att avgöra om det är bra eller dåligt. Man kan inte säga att något bör vara på ett visst sätt bara för att det är så. Idéhistorikern Hertha Hansson uttrycker det mycket bra i sin bok Alkemi, romantik och rasvetenskap:

”Är det då Darwinismen som är orsaken till det onda? Nej, vi är var och en själva ansvariga för vad vi låter vara motiv för vårt handlande. Om evolutionismen lär ut att de bäst anpassade är de, som har störst utsikter att överleva i kampen om tillvaron och få större och bättre anpassad avkomma, är det vårt eget val om vi uppfattar det som vår moraliska plikt att lindra effekterna av detta eller påskynda naturens gång. Ansvar kan inte delegeras, inte ens till vetenskapen.”

Att evolutionsteorin bidrog till massakern är något som Årets Förvillare år 2001, Mats Molén hävdar. Egentligen är det så dumt att det inte borde bemötas eftersom man då kan ge sken av att Moléns argument är värda att ta på allvar, men jag kan inte låta bli. Molén påstår att många skolböcker säger att livet är en slump och meningslöst. Om läroböckerna lär ut felaktigheter om evolutionsteorin är det böckerna, inte vetenskapen, det är fel på. Evolutionen är långt ifrån någon slump – ingen evolutionsbiolog tror på fullaste allvar att livet utvecklas slumpmässigt – och evolutionsteorin yttrar sig över huvud taget inte om meningen med livet då värdeomdömen ligger utanför biologins område. Utan att inse det själv bidrar Mats Molén till spridandet av den världsbild han ifrågasätter, genom att sprida sådana felaktiga föreställningar om evolutionsteorin. Om Molén och den finska massmördaren bär på samma missuppfattningar om evolutionsteorin är det bara att beklaga. Molén har dock vid flera tillfällen fått felaktigheterna påpekade för sig men är oförmögen att förstå.

Ännu dummare blir det när Molén yttrar att evolutionsteorin skulle vara grunden för kommunismen. Kommunismen uppstod innan Darwins och Wallaces teorier om artutvecklingen var publicerade så jag antar att han med kommunism menar den marxistiska kommunism som praktiserades av bolsjevikerna. Är Molén medveten om Trofim Lysenko?

I likhet med Molén kunde inte bolsjevikerna acceptera evolutionsteorin, att arterna utvecklades genom naturligt urval. Att de svaga skulle gå under i kampen om överlevnaden var för svårsmält för dem. Istället tog man, genom Ivan Mitjurin, upp Lamarcks gamla teser om att förvärvade egenskaper går i arv. Precis som Molén bedrev man propaganda på politisk grund istället för att undersöka världen. Lysenko tillsattes som ordförande för vetenskapsakademin och evolutionsbiologer fängslades och försvann, något som Julian Huxley beskriver i boken Sovjet och vetenskapen. På vilket sätt är evolutionsteorin ansvarig för en ideologi som bekämpade den?

För övrigt förstår jag inte alls hur massmördaren resonerade. Hur kan man hävda att ett sådant vansinnesdåd är i överensstämmelse med evolutionsteorin? Evolutionen säger att de individer som är bäst anpassade får större avkomma och på så sätt för sina gener vidare. Massmördaren hade såvitt jag vet inga barn och han tog sitt eget liv. Hans gener var en biologisk återvändsgränd. Denna tragedi är ett misslyckande såväl evolutionärt som moraliskt.

Tråkigt att kristna försöker göra så billiga poänger på något så tragiskt!

I en debattartikel i SvD skriver Pierre Schori att han försvarade Taslima Nasrin och Salman Rushdie när de hotades av militanta islamister, men underförstått gör han gällande att han inte försvarar Lars Vilks. Argumentet verkar i korthet bygga på följande premisser:

• Lars Vilks främjar inte åsiktsfriheten i muslimska länder, snarare tvärt om.
• Lars Vilks teckningar av Muhammed som Rondellhund drabbar polisen, skattebetalarna, svenska företag i utlandet och muslimer i Sverige.
• Provokationer riktade mot svensk lag och svensk konvenans är OK, men inte provokationer som går utanför landets gränser.
• Att förolämpa religiösa muslimska symboler försvårar kampen för mänskliga rättigheter i arabvärlden.

Om jag tolkar Schori rätt så menar han alltså att om konsekvenserna av en kulturell handling (dit jag räknar såväl konsten som litteraturen) är skadliga så bör man inte utföra denna handling, och han själv tar avstånd från den. Hur kunde han i så fall försvara Salman Rushdie? Rushdies bok Satansverserna:

• Främjade inte yttrandefriheten i muslimska länder.
• Drabbade den indiska polisen, skattebetalarna, företag och muslimer i Indien.
• Var en provokation som gick utanför såväl Indiens som Sveriges gränser.
• Var en djup förolämpning av muslimska symboler.

Att försvara Salman Rushdie utan att försvara Lars Vilks är dubbelmoral. Den enda skillnaden är att Rushdies verk var ett litterärt verk och Lars Vilks ett konstverk. Det konstnärliga värdet av Vilks teckningar kan diskuteras men konstens roll är inte bara att vara vacker utan också att provocera. Hur vackra var egentligen Pablo Picassos tavlor? För att demonstrera detta har Lars Vilks nu även gjort en kubistisk teckning av Muhammed som rondellhund. Man kan säkert lika gärna ifrågasätta det litterära värdet av Satansverserna. Jag har själv börjat läsa den men lade ifrån mig den för att jag tyckte den var tråkig. Smaken är som baken. Alla behöver inte gilla en bok eller en tavla för att den ska ha ett kulturellt värde.

För tydlighetens skull vill jag understryka att jag försvarar såväl Rushdie som Vilks. Även om Rushdies bok är tråkig och Vilks teckning ful så har de sin konstnärliga frihet. Om vi fråntar dem denna frihet så fråntar vi dem även rätten att tänka.

En annan sak som slår mig är att Schori ger Vilks skulden för intoleranta muslimers verk. Lars Vilks som har inte kostat polisen, skattebetalarna, svenska företag eller muslimer i Sverige någonting. Skulden ligger hos de fanatiska muslimerna och Vilks är ett av offren. Att anklaga Vilks för att ha orsakat eventuella skador av att ha blivit mordhotad är som att anklaga en våldtagen kvinna för att hon hade för kort kjol. Det är inte offret vi ska anklaga utan förövaren. Om Lars Vilks har gjort sig skyldig till något är det att kränka intoleranta muslimers känslor. Där slutar hans ansvar. Ansvaret för hoten ligger hos de som hotar.

Jag kommer osökt att tänka på en historia jag hörde om Picasso. När frankrike var ockuperat av nazityskland lär han ha delat ut kopior av sin tavla Guernica till nazistiska officierare. En nazist ska ha kommenterat tavlan med orden ”har du gjort detta?” varpå Picasso svarade: ”Nej det var ni som gjorde det!”

Muslimska organisationer i Sverige och Europa har tagit avstånd från mordhoten mot Lars Vilks. Det europeiska fatwarådet ska göra en fatwa som deklarerar att mordhoten mot Vilks är haram, alltså förbjudet enligt islam. Det är bra! Mindre bra är att muslimer i Sverige kräver inskränkningar i yttrandefriheten.

Pierre Schori bör ägna några tacksamhetens minuter till att tänka på sina partikamrater som satt fängslade för hädelse på den tiden Sverige hade en hädelseparagraf. Rätten att häda är en nödvändig del av ett demokratiskt samhälle. Man kan inte ha yttrandefrihet utan rätten att såra. Vi måste ta upp kampen mot de ”moderata” muslimer som vill inskränka denna frihet. Annars står vi inte upp för kampen för demokrati.

Att försvara Rushdie samtidigt som man tar avstånd från Lars Vilks är dubbelmoral. Antingen försvarar vi konstens frihet eller också tar vi avstånd ifrån den. Man kan inte samtidigt äta kakan och ha den kvar.

Den danska tidningen Extrabladet rapporterar att skådespelaren Ian McKellen, mest känd som Gandalf i Sagan om Ringen, river ut homofoba sidor ur bibeln när han övernattar på hotell. Tidningen kommenterar saken med att det är McKellens sätt att rensa kristendomen på homofobi.
McKellan har arbetat för homosexuellas rättigheter sedan 1988 då han ”klev ut” som gay.
Det aktuella stycket som McKellan river ut är 3 Mos 20:13 som säger:

”Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.”

Minns ni buddastatyerna som talibanerna förstörde? Den syriska filosofen Sadik al-Azm tar upp dem i samband med Lars Vilks-affären. Han kritiserar muslimska företrädare för att de reagerar på Lars Vilks rondellhundar när de inte reagerade på förstörelsen av buddastatyerna. Han menar att de använder en ”dubbel- eller till och med trippelstandard”.

Talibanerna fick visserligen rådet från några ledande muftis att de inte borde förstöra statyerna. Men råden var av politisk eller pragmatisk art. ”Det är inte rätt tid att förstöra statyerna” och så vidare. Det var ingen som sa att man borde låta bli på grund av statyernas historiska värde, på grund av deras estetiska värden, på grund deras symboliska betydelse för många buddhister… Det är hyckleri om man ena dagen är tyst när det handlar om kränkning av buddhister och nästa dag ställer sig längst fram och fördömer en satirisk bok eller teckning som kritiserar islam.

al-Azm nämner också den religiösa intoleransen i de länder som kritiserar publiceringen av Lars Vilks teckningar:

Det alarmerande är inte hur det svenska samhället hanterar sin muslimska minoritet, det är mer alarmerande hur de kristna kopterna har det i Egypten till exempel. I Irak bekämpar olika muslimska sekter varandra med vapen. I Teheran finns inte en enda sunnimoské eftersom det är shiastyrt. Inte en enda.

Den egyptiskfödde författaren Khaled El-Hawari, som mordhotades nyligen för att han inte tror på gud, var inne på samma spår när han i sin blog för en egyptisk tidning konstaterade att muslimer i Sverige åtnjuter större religionsfrihet än muslimer i den ”muslimska världen”:

Sweden take care of the muslimen people: Only in sweden girls can go to school with hegab and sweden has the biggest moské in Europe. [T]he reality is that muslimen are more free in Sweden than muslimen in muslimen countries.

De muslimer som kritiserar publiceringen av Lars Vilks bild har alltså en dubbel standard. Varför ifrågasatte de inte de miljontals buddister som kränktes av att talibanerna förstörde buddastatyerna? Varför kritiserar de inte det våld som utförs i islams namn? Trots allt har muslimer i Sverige större religiös frihet än i länder som domineras av islam. Även för en muslim torde det därför vara viktigt att försvara yttrandefriheten. Trots allt har de flytt hit till Sverige för att undfly den form av religiöst förtryck som de nu ifrågasätter. Man kan inte båda ha kakan och äta upp den.

Mitt råd till den som föredrar förtryck framför yttrandefrihet blir därför: Flytta till Iran eller Saudiarabien. Där har ni den lagstiftning ni så hett eftertraktar. När man ställer frågan i en sådan dager inser ni nog själva att ni har det bättre här där man får tro, tycka och tänka vad man vill.

Här är en så bra artikel, med anledning av Lars Vilks Rondellhund, att jag inte tänker kommentera den, bara citera. Jag kan helt enkelt inte komma på något sätt att säga det bättre själv:

”Religiösa kan känna sig kränkta av att andra inte tar deras tabun på allvar, veganer kan känna sig kränkta av reklam för köttvaror, feminister kan känna sig kränkta av reklam för damunderkläder, kommunister kan känna sig kränkta av marknadssamhället i största allmänhet. Och en hel del människor kan känna sig kränkta av vad religiösa, veganer, feminister och kommunister säger och gör.”

”Yttrandefrihetens fiender vill göra sitt budskap mer lättsmält genom att presentera det som en vädjan om hänsyn. Genom att framställa sig själva som offer lyckas således islamister förvånansvärt ofta att få debatten att handla om hur kränkta de är och inte om deras egen intolerans.”

”Och de som nu protesterar i den islamiska upprördhetens namn bör vara medvetna om att de kan göra detta endast i skydd av samma sekulära yttrandefrihet som de vill begränsa. På den tiden när vårt land hade lagar mot hädelse av det slag som åtminstone vissa grupper av muslimer vill ha idag, så fanns heller inget utrymme för muslimska minoriteter att kräva en rätt till särskilda hänsyn.”

”Om fundamentalister känner sig marginaliserade, så är det helt i sin ordning. I ett fritt samhälle bör de vara marginaliserade.”

Dagens Existens handlade om kristen välgörenhet. Där det offentliga inte räcker till skapas en nisch för kristen missionsverksamhet som riktas mot de sjuka, svaga och utstötta i samhället.

Jag har några reflektioner. Först och främst all heder till de människor som ställer upp med egen fritid och pengar för att hjälpa andra. Problemet uppstår då välgörenheten blir en form av mission. Det ingår i den kristna missionsbefallningen att man ska hjälpa de svaga i samhället så ur det perspektivet är det helt OK med mission. Så länge man verkligen hjälper andra utan baktankar är allt gott och väl.

Om syftet däremot inte är att vara en god medmänniska utan att vinna själar till kristendomen är det problematiskt. Det är skamligt att samhället inte klarar av att hjälpa hemlösa, psykiskt sjuka och missbrukare. Att dessa utsatta människor tvingas in i kristendomen för att få hjälp är en del i ett större övergrepp från samhället. Ingen människa ska tvingas bli vare sig kristen, muslim eller kommunist för att få hjälp.

En annan aspekt, om än inte lika viktig, är att om man inte hjälper andra av omtanke utan för sin egen självgodhets skull och för att förhärliga gud är det ett dåligt motiv. Då hjälper man inte för att hjälpa utan av ren och skär egoism.

Jag efterfrågar fler sekulära alternativ för dessa människor att vända sig till. Härbärgen som inte har en baktanke att vinna själar för sin religion, utan där huvudsyftet är att komma tillrätta med ett samhällsproblem. Därför efterlyser jag initiativ från arbetarrörelsen, inklusive fackförbunden, och Humanisterna. När man i Lund ställde som krav för upphandlingen av ett härbärge att verksamheten skulle vara sekulär fick man inga intressenter eftersom det bara fanns religiösa organisationer som hade den här typen av verksamhet. Det är skamligt! I Helsingborg finns i alla fall Hemlösas hus som, såvitt jag vet, är helt och hållet sekulärt.

Men grundproblemet är att samhället inte räcker till. Det är ovärdigt ett välfärdsamhälle att det ska behöva finnas människor som inte har någonstans att bo. Rätten till en bostad är faktiskt inskriven i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter från 1948:

Artikel 25.

1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Meet my enemy kommenterar mitt inlägg om att en Humanistisk etik berör de verkligt etiska frågorna snarare än religiösa pseudofrågor. Han frågar vilka som är de rent etiska frågorna om man bortser från guds existens och menar att man inte kan diskutera etiska frågor om man inte antar en transcendental norm. (Underförstått att en sådan norm är oavhängig existensen av gudar). Utan en sådan norm menar han att man inte kan ha mer rätt än någon annan och han argumenterar för att människor inte kan skapa transcendentala värden. Slutligen hävdar han att ateismen inte kan förklara varför vi upplever att vi har ett medvetande och att mord är fel.

Vad jag menar med att en Humanistisk etik berör de verkligt etiska frågorna snarare än religiösa pseudofrågor är att etik handlar om hur vi ska bete oss mot varandra. En Humanistisk etik utgår från mänskliga behov och värderingar. Genom att diskutera kan vi tillsammans komma överens om goda etiska riktlinjer för hur vi ska bete oss mot varandra. Dessa frågor går alldeles utmärkt att diskutera utan att blanda in gudarna.

Att postulera existensen av gudar löser inga etiska problem, för gudar kan aldrig vara grunden för moralen. Eutyfrons dilemma omöjliggör teism som grund för moral: Är det goda gott för att gudarna önskar det eller önskar gudarna det för att det är gott? Om gudarna tycker att det goda är gott för att det är gott så hjälpte det ju inte att anta att det finns gudar. Det goda är ju gott oavsett vad gudarna tycker. De gillar det bara för att det var gott från början. Om det däremot är gudarna som bestämmer vad som är gott kan vilka grymheter som helst vara goda. Då kan det vara etiskt riktigt att begå folkmord, att krossa späda barns huvuden mot klipporna, att döma människor till evig förbannelse för att de har utnyttjat sin yttrandefrihet att häda eller att stena homosexuella (samtliga dessa grymheter försvaras av bibeln) – det är upp till gudarnas godtycke att avgöra. Om gudarna är tyranner så är det etiskt att vara en tyrann. En sådan definition av etik går emot den definition vi använder och är således uppenbart fel. Att vara etisk betyder inte att följa tyranners nycker, utan att vara en god medmänniska. Att säga att grymheter är goda är en språklig självmotsägelse, för att inte säga meningslöshet. Det är tomt tal utan mening.

Att hävda att gud är av naturen god löser inte Eutyfrons dilemma. Problemet blir då istället om guds natur är god för att det är gott att vara så, eller om det goda är gott för att det är guds natur.

Jag menar att det inte finns något sätt, vare sig teistiskt eller ateistiskt, att försvara existensen av transcendentala värden. Trots det finns det ateistiska system som hävdar existensen av transcendentala eller objektiva värden. Ett exempel ges i filosofiprofessor Michael Martins bok Atheism, Morality and Meaning. Man kan därför inte säga att existensen av transcendentala värden beror på om det finns gudar eller inte. Försök har gjorts att försvara transcendentala värden både ur teistisk och ateistisk synpunkt. Gudarnas existens är en pseudofråga.

Hur försvarar man då en ateistisk etik? Det finns flera ansatser. Jag ska här kort nämna Immanuel Kants etik. Nu finns det mycket att invända mot Kant, men jag menar att hans etiska grundtes är giltig oavsett vad man anser om hans etik i sin helhet. Kant var visserligen teist men hans etik är helt rationell och förutsätter inte existensen av gudar. Hans förklaring var denna: Jag är en människa och har vissa behov. Jag vill bli behandlad på ett visst sätt av mina medmänniskor och jag inser också att de har liknande behov och vill bli behandlade på liknande sätt. Att då hävda att man ska bete sig på ett visst sätt mot mig men på ett annat mot andra är en logisk självmotsägelse, en kontradiktion. För att etiken ska vara motsägelsefri är det nödvändigt att följa maximen ”behandla andra som du vill att de ska behandla dig”. Med det menas inte att man ska slå andra om man är masochist, utan det innebär att en etik måste ta hänsyn till andra människors behov och behandla dem på ett sätt som de vill bli behandlade. Denna maxim återfinns i de flesta etiska regler som människan har skrivit, till och med i bibeln, och har dessförinnan uttryckts av t.ex Budda.

En Humanistisk etik handlar om människors behov och hur vi ska behandla människor för att de ska må så bra som möjligt. Den handlar om mänskliga relationer. En teistisk etik handlar istället om vår relation till gudarna. Att människor mår bra är sekundärt. Det primära blir istället att tillfredsställa gudarnas nycker, även om människor blir lidande av det. Vi ser konsekvenserna av den teistiska etiken i form av motstånd mot kvinnors rättigheter i tredje världen, motstånd mot lika rättigheter för homosexuella som heterosexuella, osv. Att följa föreskrifter med sina rötter i bronsåldern blir viktigare än att människor ska må bra. Kort sagt är en teistisk etik ett hinder för mänskligt välmående medan en Humanistisk etik fokuserar på detsamma.

Slutligen, att vi upplever att vi har ett medvetande eller att mord är fel betyder inte nödvändigtvis att vi verkligen har ett medvetande eller att mord verkligen är fel. Nu kan man tro och tycka det på andra grunder, men vår upplevelse är subjektiv och inte nödvändigtvis objektivt sann. Man kan inte använda subjektivitet för att dra slutsatser om det objektiva. I vilket fall som helst är det inga problem att förklara dessa upplevelser ur ett ateistiskt perspektiv men det får bli en annan artikel.