Teistisk vs ateistisk moral
Meet my enemy kommenterar mitt inlägg om att en Humanistisk etik berör de verkligt etiska frågorna snarare än religiösa pseudofrågor. Han frågar vilka som är de rent etiska frågorna om man bortser från guds existens och menar att man inte kan diskutera etiska frågor om man inte antar en transcendental norm. (Underförstått att en sådan norm är oavhängig existensen av gudar). Utan en sådan norm menar han att man inte kan ha mer rätt än någon annan och han argumenterar för att människor inte kan skapa transcendentala värden. Slutligen hävdar han att ateismen inte kan förklara varför vi upplever att vi har ett medvetande och att mord är fel.
Vad jag menar med att en Humanistisk etik berör de verkligt etiska frågorna snarare än religiösa pseudofrågor är att etik handlar om hur vi ska bete oss mot varandra. En Humanistisk etik utgår från mänskliga behov och värderingar. Genom att diskutera kan vi tillsammans komma överens om goda etiska riktlinjer för hur vi ska bete oss mot varandra. Dessa frågor går alldeles utmärkt att diskutera utan att blanda in gudarna.
Att postulera existensen av gudar löser inga etiska problem, för gudar kan aldrig vara grunden för moralen. Eutyfrons dilemma omöjliggör teism som grund för moral: Är det goda gott för att gudarna önskar det eller önskar gudarna det för att det är gott? Om gudarna tycker att det goda är gott för att det är gott sÃ¥ hjälpte det ju inte att anta att det finns gudar. Det goda är ju gott oavsett vad gudarna tycker. De gillar det bara för att det var gott frÃ¥n början. Om det däremot är gudarna som bestämmer vad som är gott kan vilka grymheter som helst vara goda. DÃ¥ kan det vara etiskt riktigt att begÃ¥ folkmord, att krossa späda barns huvuden mot klipporna, att döma människor till evig förbannelse för att de har utnyttjat sin yttrandefrihet att häda eller att stena homosexuella (samtliga dessa grymheter försvaras av bibeln) – det är upp till gudarnas godtycke att avgöra. Om gudarna är tyranner sÃ¥ är det etiskt att vara en tyrann. En sÃ¥dan definition av etik gÃ¥r emot den definition vi använder och är sÃ¥ledes uppenbart fel. Att vara etisk betyder inte att följa tyranners nycker, utan att vara en god medmänniska. Att säga att grymheter är goda är en sprÃ¥klig självmotsägelse, för att inte säga meningslöshet. Det är tomt tal utan mening.
Att hävda att gud är av naturen god löser inte Eutyfrons dilemma. Problemet blir då istället om guds natur är god för att det är gott att vara så, eller om det goda är gott för att det är guds natur.
Jag menar att det inte finns något sätt, vare sig teistiskt eller ateistiskt, att försvara existensen av transcendentala värden. Trots det finns det ateistiska system som hävdar existensen av transcendentala eller objektiva värden. Ett exempel ges i filosofiprofessor Michael Martins bok Atheism, Morality and Meaning. Man kan därför inte säga att existensen av transcendentala värden beror på om det finns gudar eller inte. Försök har gjorts att försvara transcendentala värden både ur teistisk och ateistisk synpunkt. Gudarnas existens är en pseudofråga.
Hur försvarar man dÃ¥ en ateistisk etik? Det finns flera ansatser. Jag ska här kort nämna Immanuel Kants etik. Nu finns det mycket att invända mot Kant, men jag menar att hans etiska grundtes är giltig oavsett vad man anser om hans etik i sin helhet. Kant var visserligen teist men hans etik är helt rationell och förutsätter inte existensen av gudar. Hans förklaring var denna: Jag är en människa och har vissa behov. Jag vill bli behandlad pÃ¥ ett visst sätt av mina medmänniskor och jag inser ocksÃ¥ att de har liknande behov och vill bli behandlade pÃ¥ liknande sätt. Att dÃ¥ hävda att man ska bete sig pÃ¥ ett visst sätt mot mig men pÃ¥ ett annat mot andra är en logisk självmotsägelse, en kontradiktion. För att etiken ska vara motsägelsefri är det nödvändigt att följa maximen ”behandla andra som du vill att de ska behandla dig”. Med det menas inte att man ska slÃ¥ andra om man är masochist, utan det innebär att en etik mÃ¥ste ta hänsyn till andra människors behov och behandla dem pÃ¥ ett sätt som de vill bli behandlade. Denna maxim Ã¥terfinns i de flesta etiska regler som människan har skrivit, till och med i bibeln, och har dessförinnan uttryckts av t.ex Budda.
En Humanistisk etik handlar om människors behov och hur vi ska behandla människor för att de ska må så bra som möjligt. Den handlar om mänskliga relationer. En teistisk etik handlar istället om vår relation till gudarna. Att människor mår bra är sekundärt. Det primära blir istället att tillfredsställa gudarnas nycker, även om människor blir lidande av det. Vi ser konsekvenserna av den teistiska etiken i form av motstånd mot kvinnors rättigheter i tredje världen, motstånd mot lika rättigheter för homosexuella som heterosexuella, osv. Att följa föreskrifter med sina rötter i bronsåldern blir viktigare än att människor ska må bra. Kort sagt är en teistisk etik ett hinder för mänskligt välmående medan en Humanistisk etik fokuserar på detsamma.
Slutligen, att vi upplever att vi har ett medvetande eller att mord är fel betyder inte nödvändigtvis att vi verkligen har ett medvetande eller att mord verkligen är fel. Nu kan man tro och tycka det på andra grunder, men vår upplevelse är subjektiv och inte nödvändigtvis objektivt sann. Man kan inte använda subjektivitet för att dra slutsatser om det objektiva. I vilket fall som helst är det inga problem att förklara dessa upplevelser ur ett ateistiskt perspektiv men det får bli en annan artikel.
augusti 27th, 2007 kl 16:44 |
Tack för ännu ett intressant inlägg. Precis som du säger är humanistisk moral människocentrerad. Detta innebär att den i stora avseenden är föränderlig över tid och den som omfattar en sådan moraluppfattning anser i regel sin tids moraldiktat vara överlägsna tidigare (och kommande) humanistiska uppfattningar. En humanistisk moral är med andra ord relativ, aldrig absolut. Den har låg parsimoni, d.v.s. den tar ställning i särfall – om mord, självmord, dödsstraff, abort och dödshjälp är rätt eller fel bestäms inte av en regel utan efter omständigheter såsom människors lidande, lycka, livsduglighet eller utvecklingsskede.
Av denna anledning kan endast en transcendental moral omfatta alla människor: Kants kategoriska imperativ slår här helt fel eftersom den utgår från Kant själv, vilket jag snart ska återkomma till. Om levnadsregeln inte höjer sig över det mänskliga så är den definitionsmässigt orättfärdig och i praktiken i värsta fall farlig för mänskligheten. Till exempel talar man idag om barn och foster inte nått en utvecklingsnivå som gör dem till fullvärdiga individer, liksom man i utvecklingsbiologi under första halvan av det blodiga nittonhundratalet talade om afrikanska och asiatiska folskslag med samma utvecklingsdefinition. Detta innebär att en definierande grupp humanister bestämt vad som är en ’riktig människa’, alltså vem som tillhör de riktiga humanisterna – det reciproka moraldiktatet (ibland kallat ’gyllene regeln’, med rötter åtminstone sedan bronsåldern) är här satt ur spel genom att man haft en egen definition av vad som är en människa.
En stor skillnad mellan detta moraldiktat i Nya Testamentets version och Kants kategoriska imperativ är, ironiskt nog, just det omvända mot vad du beskriver: Nya Testamentet skiljer sig som bekant frÃ¥n Confucius, Cogashastra, Mahabarata &c, genom att vara positivt formulerat. I stället för att avrÃ¥da frÃ¥n handlingar som skulle skada dig själv om de utfördes mot dig, pÃ¥bjuds du att göra för andra människor det du vill andra människor ska göra mot dig – en strängare regel sÃ¥ledes. Ironin ligger i att detta är den enda form (av tjogtals) jag känner till som dessutom är formulerad som mellanmänsklig regel, det du kallar â€hur man ska behandla människor sÃ¥ att de mÃ¥r bra som möjligtâ€. Kant, däremot uppmuntrar till att leva sÃ¥ att dina handlingar av andra människor kan Ã¥tlydas som världslig lag. Jag är säker pÃ¥ att alla humanister är goda människor, men de har som jag ser det ingen rätt att postulera världslig lag pÃ¥ efterföljelse av deras handlingar. Kants formulering är en förlängning av humanismens dyrkan av det högst mänskliga eftersom den gör till regel en enda individ – Kant (eller hans efterföljare) själv.
Pax tecum
augusti 31st, 2007 kl 0:20 |
Tack för kommentaren Mattias. Jag ska begrunda den mer imorgon. Just nu behöver jag sova. 🙂
En spontan kommentar bara: All moral mÃ¥ste av nödvändighet vara i grunden godtycklig, om du med godtycklig menar subjektiv. Moral bygger pÃ¥ att man känner medkänsla, empati, för andra. För den som saknar medkänsla (vissa autister) är moral ett meningslöst begrepp. Att vara moralisk innebär inte att följa förment objektiva regler – dessa regler skulle kunna föresprÃ¥ka vilka känslolösa grymheter som helst. Utan empatidelen blir det meningslöst att ens diskutera moral. Därför mÃ¥ste en moral utgÃ¥ frÃ¥n vad vi subjektivt tycker och känner. Annars kommer den inte att vara moralisk, utan bara tomma regler som vi är likgiltiga inför.
En förment objektiv moral är lika godtycklig, subjektiv, som en subjektiv moral. Skillnaden är att den som tror på en objektiv moral försöker rationalisera sitt subjektiva tyckande som objektiv sanning. I grunden finns alltid den subjektiva spontana känsloreaktionen.
Vad gäller absolut moral kan jag inte säga det bättre än Julian Huxley:
”Any belief in Absolutes, whether the absolute validity of moral commandments, of authority of revelation, of inner certitudes, or of divine inspiration, erects a formidable barrier against progress and the responsibility of improvement, moral, rational, and religious.”
mars 19th, 2009 kl 1:09 |
Hej. Tänkte svara pÃ¥ detta jättegamla inlägg för att se om jag blir hörd. Vet inte om jag hÃ¥ller med artikelförfattaren riktigt. Denne skriver “behandla andra som du vill att de ska behandla digâ€. Tänker pÃ¥ den där tysken (?) som för nÃ¥gra Ã¥r sedan sökte upp en kannibal för att bli uppäten. Om jag kommer ihÃ¥g historien rätt sÃ¥ hade de bÃ¥da männen först sex varpÃ¥ mannens (han som inte var kannibal) penis avnjöts av de bÃ¥da som en liten förrätt. Därefter styckades huvudpersonen och Ã¥ts upp av kannibalen. Allt detta gjordes med ”offrets” samtycke och inte bara det utan även hans vilja. Men tänk om han hade följt artikelförfattarens devis ovan. Blir den inte problematisk i sÃ¥dana här fall?
Dessutom skriver artikelförfattaren -”Man kan inte använda subjektivitet för att dra slutsatser om det objektiva”. Vad betyder detta? Ge gärna exempel pÃ¥ en objektiv slutsats som har dragits ur en objektivitet (eftersom en sÃ¥dan inte kan dras ur en ”subjektivitet”).
Tacksam för svar.
juni 14th, 2009 kl 22:55 |
Ang. subjektiviteten. Vad jag menar är att man inte utifrån den subjektiva inre verkligheten kan dra slutsatser om hur den objektiva yttre verkligheten är beskaffad. Man måste studiera verkligheten för att veta vad den har för egenskaper. Vad du och jag känner eller tycker avgör inte hur verkligheten är.
Det borde väl framgå av artikeln hur jag menade? Att du och jag subjektivt upplever oss ha ett medvetande betyder inte nödvändigtvis att vi har det objektivt. Det kan ju vara någon slags illusion. Kanske ett dumt exempel med tanke på att medvetandet är just det vi upplever, men säg fri vilja. Att människor upplever subjektivt att de har en fri vilja gör inte nödvändigtvis att deras vilja är fri i objektiv mening.