”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”

Christian Braw, docent i systematisk teologi, skriver i Dagen att Humanisterna har ärlighetsproblem. Det är lite oklart hur rubriksättarna tänkte då inlägget snarare är ett angrepp på ateismen än på Humanisterna.

Han börjar sitt inlägg med att definiera ordet ”teofob”. Ordet finns inte i Svenska akademins ordlista, men jag känner igen det frÃ¥n tidigare kristna debattörer, även om ”kristofob” tycks vara ett vanligare uttryck i  sammanhanget. Det stÃ¥r naturligtvis Braw fritt att definiera ett nytt ord hur han vill och sedan använda det i den kontexten, men definitionen i sig är en argumentation med förutfattade meningar om ateism. Braw upplyser oss om att ordet kommer frÃ¥n grekiska och betyder ”den som är rädd för Gud”. Vidare upplyser han oss om att ”När det används pÃ¥ svenska avser det en person, som hyser sÃ¥dan motvilja mot Gud att allt som pÃ¥minner om Guds existens mÃ¥ste bort.” Själv associerar jag till gudfruktiga kristna och devisen pÃ¥ anrika Malmö Latinskolas fasad att ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”.

Braw avslutar definitionen av det nysvenska ordet ”teofobi” med ett exempel pÃ¥ ”neurotiska ateister” som avbildade en stad utan sin mest framträdande byggnad, kyrkan.  Detta menar han är ett exempel pÃ¥ teofobi. Mellan raderna fÃ¥r man anta att han menar att teofobi är en form av neuros. NÃ¥gra vidare slutsatser tycks han inte dra, men det är uppenbart vilka associationer han vill att läsaren ska göra i sitt medvetande.

DärpÃ¥ följer ett minst sagt luddigt resonemang om ateism. Jag ser Braw framför mig som en senildement gammal man som svamlar utan vare sig skärpa eller stuns i argumenten. Att underkänna ”bevisen för Guds existens” är en form av agnosticism, menar Braw, utan att ens nämna svag ateism i sammanhanget. Vidare svamlar Braw pÃ¥ om en form av ateism som han menar är ”ytterst vanlig och känd i alla tider”, men som jag slÃ¥r vad om att fÃ¥ ateister känner igen sig i: ”Praktisk ateism” kallar han det, ”att man i praktiken är ateist även om man erkänner Guds existens”. Ã…terigen stÃ¥r det naturligtvis Braw fritt att definiera begrepp hur han vill, men det vore bra om han istället formade begrepp som faktiskt stämmer överens med verkligheten. Än en gÃ¥ng tycks syftet vara att läsaren ska bilda sig en halmdocka av ateister, även om det bara antyds mellan raderna.

Vidare skriver Braw att ”Människosynen är en mycket viktig aspekt i dessa sammanhang. Om man granskar ateismens människosyn, sÃ¥ finner man ofta att den innebär en förnekelse av att människan har en själ. Hon har alltsÃ¥ ingen egenskap, som gör att hon kan uppfatta Guds verklighet. Ateisterna förnekar först människan, sedan Gud.” Här tycks han blanda samman ateism med naturalism (föreställningen att verkligheten är naturlig, till motsats mot supranaturalismen som är föreställningen att det finns en övernaturlig värld som interagerar med den naturliga världen). Det är möjligt att mÃ¥nga ateister är naturalister, men det finns ingen nödvändig koppling mellan de tvÃ¥. Man kan förneka existensen av gudar, men samtidigt bejaka att det finns en övernaturlig  värld. MÃ¥nga svenskar tycks sakna gudstro men samtidigt tro pÃ¥ astrologi, healing, själavandring och det ena med det andra.

Om Braw istället hade frågat om människan har ett medvetande är det få ateister som skulle förneka den saken.

Sedan upplyser oss Braw om att de jurister som kallas rättspositivister förnekar att det finns rätt och fel eller gott och ont, men, skriver han, ”vad man egentligen förnekar är att människan kan uppfatta gott och ont.” Jaha, och vad har det med ateister och Humanister att göra?

”Det är ovanligt att ateister är konsekventa”, skriver Braw, utan att ange nÃ¥gon källa för sitt pÃ¥stÃ¥ende. Friedrich Nietzsche och Lord Russell skrev om förtvivlan och hopplöshet. Detta är enligt Braw den verkliga ateismen och ”bör respekteras för sin ärlighet”. Betyder det att konsekventa ateister med en mer hoppfull syn pÃ¥ verkligheten inte är verkliga ateister och inte ska respekteras? Det framgÃ¥r tyvärr bara mellan raderna.

Ärligheten är problemet med föreningen ateisterna, anser Braw i sitt avslutande stycke, ty de ”för en ateistisk agitation, men de har tagit sig ett namn som är förbundet med en strävan att förbättra människan genom bildning”. Oklart än en gÃ¥ng vad han egentligen menar. Skulle ateistisk agitation stÃ¥ i motsatsförhÃ¥llande till bildningsidealet? Namnet pÃ¥ den internationella Humanistiska rörelsen är inte taget för att imitera det humanistiska bildningsidealet, utan för att markera den största skillnaden mot teismen. Teismen sätter gudarna i centrum, medan Humanismen sätter människan i centrum. ”Antingen fÃ¥r de leva upp till [bildningsidealet]” menar Braw, eller ocksÃ¥ fÃ¥r de byta namn till ateisterna.

Jag antar att bara de som känner guds fruktan kan läsa mellan raderna vad han menar.

One Response to “”Herrens fruktan är vishetens begynnelse””

  1. karolinahagegard@gmail.com Skriver:

    Jag tror nog att ”praktisk ateism” är ganska vanligt… FrÃ¥ga min mamma sÃ¥ säger hon t ex att hon inte tror pÃ¥ gud, men att hon är väldigt ledsen och lite skamsen över den saken! 🙂 Ja? För de som tror pÃ¥ gud har det lättare, och nÃ¥nstans tror hon ju ändÃ¥ att det sitter en gud och är besviken pÃ¥ henne för att hon inte tror pÃ¥ honom!…

    SÃ¥ jag växte ocksÃ¥ upp som sÃ¥dan, tills jag kom pÃ¥ bättre tankar. Men det var ett stort steg den dagen jag satte pÃ¥ papper att jag inte trodde pÃ¥ gud, och att även om hen fanns sÃ¥ var hen ändÃ¥ ond…!!

    Förresten hÃ¥ller jag med Braw om att det är mycket vanligt att ateister är inkonsekventa! Precis som det är bland människor av alla trosbildningar! 😉

Svara på inlägg

Du måste vara inloggad för att posta en kommentar.