Ateistbloggen

Somliga har svårt att förstå skillnaden mellan stark och svag ateism. Därför kan det vara värt att förtydliga.

Stark ateism brukar definieras som tron att det inte finns gudar medan svag ateism är avsaknad av tro på gudar. Stark ateism är alltså en tro, medan svag ateism är en icke-tro. Detta är något som många har svårt att greppa. Jag skulle därför vilja komma med följande förtydligande som kanske är lättare att hänga med i:

En stark ateist har argument för att det inte finns några gudar. Han är övertygad om att de inte finns och han argumenterar för den ståndpunkten. En svag ateist, däremot, har inte sådana argument. Han är istället ateist för att han inte kan hitta några goda skäl att tro att teismen är sann, dvs han har inga argument för att det finns gudar.

Stark ateism är alltså en följd av att man har argument för en position, medan svag ateism är följden av att man inte har argument för en position. Denna distinktion är viktig att ha i åtanke. De flesta ateister genom historien har inte, som man kanske kan tro, argumenterat för att gudstron är falsk. Snarare argumenterar de för att det inte finns några förnuftiga skäl att tro att det finns gudar. Därför är det bättre att definiera ateism som den svaga varianten än den starka, då det är mer i överensstämmelse med hur ateister faktiskt argumenterar.

En annan anledning till att det är en bättre definition är att man då inte definierar bort någon ateist. En stark ateist saknar lika mycket som en svag ateist argument för att gudstron är sann. I den betydelsen är det ingen skillnad mellan den svaga och den starka ateisten.

Ateism.se är en sida som handlar om ateismen, inte antingen svag ateism eller stark ateism, utan både svag och stark ateism. Därför har vi valt att definiera ateism på ett sätt som inkluderar alla ateister.

Några av er som har hittat hit, till Ateistbloggen, kanske inte känner till att bloggen bara är en del i ett större sammanhang. På ateism.se finns bland annat en websida om ateismen och ett diskussionsforum som det är fritt att registrera sig i. Man behöver alltså inte vara ateist för att deltaga i diskussionerna. Det finns även en mailinglista men det är än så länge bara administratören som är medlem. Vi har inte annonserat om mailinglistan på ateism.se för att undvika spam.

De olika delarna av ateism.se fyller olika syften. Ateistiskt Forum finns till för att ateister och andra ska ha ett forum att diskutera ateism, religion, tro och vetande. Ateistbloggen är ett forum för åsikter medan websidan ska vara så objektiv som det är möjligt.

AngÃ¥ende Lars Vilks rondellhund föreställande Muhammed sÃ¥ läser jag i denna artikel frÃ¥n SvD inte mindre än tre gÃ¥nger att Sverige är ett land där kristna och muslimer lever sida vid sida. ”Sverige är att land med en lÃ¥ng tradition av att kristna och muslimer lever sida vid sida i ömsesidig respekt. Vi är mÃ¥na om detta öppna samhälle. Det är nÃ¥gonting som jag är övertygad om att bÃ¥de kristna och muslimer uppskattar och är beredda att stÃ¥ upp för.” SÃ¥ säger Fredrik Reinfeldt.

Det var ju trevligt att minoriteterna kristna och muslimer lever sida vid sida i Sverige, men den icke-troende majoriteten, räknas inte vi? Spelar det någon roll om sveriges 10% kristna och 1% muslimer kommer överens om inte återstående 89% gör det?

Dessutom undrar jag hur statsminister Reinfeldts uttalande verkligen stämmer överens med verkligheten. I koncessionsordningen står att Sveriges konung måste följa den Augsburska trosbekännelsen, i vilken det står att man ska bekämpa muslimer. Är det verkligen något som tyder på en lång tradition av ömsesidig respekt mellan muslimer och kristna?

Inför religionsfrihet för kungen, det är det enda rimliga! Och statsministern borde även berätta för de obildade muslimerna i Mellanöstern att även vi ateister lever i ömsesidig respekt med muslimer.

Men muslimer som Ghassan El Daoi från Libanesiska kulturcentrumet i Örebro som intervjuas i artikeln kan jag inte ha någon respekt för. Han kräver att yttrandefriheten ska inskränkas så att det blir förbjudet att kränka de religiösas känslor. Till Ghassan säger jag bara: Om det ska vara förbjudet att kränka religiösas känslor så ska det banne mig vara förbjudet att kränka icke-religiösas känslor också. Då kommer koranen att bli totalförbjuden med tanke på alla kränkande uttalanden om oss icke-troende som finns där. Lycka till med ditt införande av islamofascism i Sverige men tro inte att jag kommer att respektera dig mer än andra fascister, dvs inte alls.

Göran Rosenberg skriver i en okunnig ledare i DN att ateismen är en religion och han vill även få det till att nazism och kommunism är ateistiska ideologier, för att inte säga religioner. Stalin, Marx, Bakunin m.fl kommunistiska tänkare var förvisso ateister, men att säga att nazismen var en ateistisk lära är inte bara vilseledande, det är helt fel! Adolf Hitler födde som katolik och lämnade aldrig den katolska kyrkan. Hans tal och skrifter är tydligt färgade av ett övernaturligt och antimaterialistiskt tänkande. Andra ledande nazister med religiöst tänkande var Rudolf Hess, antroposof, och Heinrich Himmler med sin hednatro. Adolf Hitler var inte mer ateist än påven!

(Fotnot: Jag försöker inte anklaga antroposoferna för att Hess var antroposof. Det vore lika illa som att anklaga en ateist för att Stalin var ateist. Dock finns det ett intimt samband med den nazistiska religionen och de ockulta idéer som antroposofin bygger på. De är samma andas barn och det kanske jag återkommer till i en senare blog.)

Enligt en nationell undersökning 1938 var 40% av tyskarna katoliker och 55% protestanter. Tillsammans utgjorde alltsÃ¥ kristna människor 95% av befolkningen. Att dÃ¥ säga att de var ateister är en ren och skär lögn! Hitler gav orderna, men de som byggde gaskamrar, genomförde pogromer, brände synagogor, mm var kristna. Pogromerna är förresten ett mörkt kapitel i den protestantiska kristendomen historia där man fullföljde vad Martin Luther föresprÃ¥kade i boken ”Om judarna och deras lögner”.

Apropå påven så samarbetade vatikanen med Tredje Riket och skrev avtal med såväl Mussolini som Franco. Dessutom har aldrig Mein Kampf hamnat på Vatikanens index över förbjudna böcker, vilket är beklämmande med tanke på att betydligt beskedligare böcker finns med på listan.

Att kalla ateism för en religion är som att kalla hälsa för en sjukdom, men så måste Rosenberg böja sig baklänges och omdefiniera religionsbegreppet för att få till det. Viktigt att poängtera är också att Rosenbergs artikel utger sig för att vara en kritik av Richard Dawkins och Christopher Hitchens böcker. Om han då vill kritisera deras religionskritik bör han använda samma religionsbegrepp som de gör, inte omdefiniera ordet och angripa en halmdocka.

Mycket av det Rosenberg skriver har redan besvarats av såväl Dawkins som Hitchens i olika intervjuer. Det vore bra om Rosenberg läste på om det han ska kritisera och inte bara fabulerar fritt.

Jag återkommer med mer utförliga artiklar om nazismens religiösa antiateism, Vatikanens samröre med faciststater, bolsjevikernas grymheter och varför ateismen inte är någon religion. Tills vidare får ni hålla tillgodo med ovanstående kortfattade statement.

Meet my enemy kommenterar mitt inlägg om att en Humanistisk etik berör de verkligt etiska frågorna snarare än religiösa pseudofrågor. Han frågar vilka som är de rent etiska frågorna om man bortser från guds existens och menar att man inte kan diskutera etiska frågor om man inte antar en transcendental norm. (Underförstått att en sådan norm är oavhängig existensen av gudar). Utan en sådan norm menar han att man inte kan ha mer rätt än någon annan och han argumenterar för att människor inte kan skapa transcendentala värden. Slutligen hävdar han att ateismen inte kan förklara varför vi upplever att vi har ett medvetande och att mord är fel.

Vad jag menar med att en Humanistisk etik berör de verkligt etiska frågorna snarare än religiösa pseudofrågor är att etik handlar om hur vi ska bete oss mot varandra. En Humanistisk etik utgår från mänskliga behov och värderingar. Genom att diskutera kan vi tillsammans komma överens om goda etiska riktlinjer för hur vi ska bete oss mot varandra. Dessa frågor går alldeles utmärkt att diskutera utan att blanda in gudarna.

Att postulera existensen av gudar löser inga etiska problem, för gudar kan aldrig vara grunden för moralen. Eutyfrons dilemma omöjliggör teism som grund för moral: Är det goda gott för att gudarna önskar det eller önskar gudarna det för att det är gott? Om gudarna tycker att det goda är gott för att det är gott sÃ¥ hjälpte det ju inte att anta att det finns gudar. Det goda är ju gott oavsett vad gudarna tycker. De gillar det bara för att det var gott frÃ¥n början. Om det däremot är gudarna som bestämmer vad som är gott kan vilka grymheter som helst vara goda. DÃ¥ kan det vara etiskt riktigt att begÃ¥ folkmord, att krossa späda barns huvuden mot klipporna, att döma människor till evig förbannelse för att de har utnyttjat sin yttrandefrihet att häda eller att stena homosexuella (samtliga dessa grymheter försvaras av bibeln) – det är upp till gudarnas godtycke att avgöra. Om gudarna är tyranner sÃ¥ är det etiskt att vara en tyrann. En sÃ¥dan definition av etik gÃ¥r emot den definition vi använder och är sÃ¥ledes uppenbart fel. Att vara etisk betyder inte att följa tyranners nycker, utan att vara en god medmänniska. Att säga att grymheter är goda är en sprÃ¥klig självmotsägelse, för att inte säga meningslöshet. Det är tomt tal utan mening.

Att hävda att gud är av naturen god löser inte Eutyfrons dilemma. Problemet blir då istället om guds natur är god för att det är gott att vara så, eller om det goda är gott för att det är guds natur.

Jag menar att det inte finns något sätt, vare sig teistiskt eller ateistiskt, att försvara existensen av transcendentala värden. Trots det finns det ateistiska system som hävdar existensen av transcendentala eller objektiva värden. Ett exempel ges i filosofiprofessor Michael Martins bok Atheism, Morality and Meaning. Man kan därför inte säga att existensen av transcendentala värden beror på om det finns gudar eller inte. Försök har gjorts att försvara transcendentala värden både ur teistisk och ateistisk synpunkt. Gudarnas existens är en pseudofråga.

Hur försvarar man dÃ¥ en ateistisk etik? Det finns flera ansatser. Jag ska här kort nämna Immanuel Kants etik. Nu finns det mycket att invända mot Kant, men jag menar att hans etiska grundtes är giltig oavsett vad man anser om hans etik i sin helhet. Kant var visserligen teist men hans etik är helt rationell och förutsätter inte existensen av gudar. Hans förklaring var denna: Jag är en människa och har vissa behov. Jag vill bli behandlad pÃ¥ ett visst sätt av mina medmänniskor och jag inser ocksÃ¥ att de har liknande behov och vill bli behandlade pÃ¥ liknande sätt. Att dÃ¥ hävda att man ska bete sig pÃ¥ ett visst sätt mot mig men pÃ¥ ett annat mot andra är en logisk självmotsägelse, en kontradiktion. För att etiken ska vara motsägelsefri är det nödvändigt att följa maximen ”behandla andra som du vill att de ska behandla dig”. Med det menas inte att man ska slÃ¥ andra om man är masochist, utan det innebär att en etik mÃ¥ste ta hänsyn till andra människors behov och behandla dem pÃ¥ ett sätt som de vill bli behandlade. Denna maxim Ã¥terfinns i de flesta etiska regler som människan har skrivit, till och med i bibeln, och har dessförinnan uttryckts av t.ex Budda.

En Humanistisk etik handlar om människors behov och hur vi ska behandla människor för att de ska må så bra som möjligt. Den handlar om mänskliga relationer. En teistisk etik handlar istället om vår relation till gudarna. Att människor mår bra är sekundärt. Det primära blir istället att tillfredsställa gudarnas nycker, även om människor blir lidande av det. Vi ser konsekvenserna av den teistiska etiken i form av motstånd mot kvinnors rättigheter i tredje världen, motstånd mot lika rättigheter för homosexuella som heterosexuella, osv. Att följa föreskrifter med sina rötter i bronsåldern blir viktigare än att människor ska må bra. Kort sagt är en teistisk etik ett hinder för mänskligt välmående medan en Humanistisk etik fokuserar på detsamma.

Slutligen, att vi upplever att vi har ett medvetande eller att mord är fel betyder inte nödvändigtvis att vi verkligen har ett medvetande eller att mord verkligen är fel. Nu kan man tro och tycka det på andra grunder, men vår upplevelse är subjektiv och inte nödvändigtvis objektivt sann. Man kan inte använda subjektivitet för att dra slutsatser om det objektiva. I vilket fall som helst är det inga problem att förklara dessa upplevelser ur ett ateistiskt perspektiv men det får bli en annan artikel.

Jag sÃ¥g att den svenska översättningen av Richard Dawkins bästsäljare (bl.a. etta pÃ¥ Amazon.com) The God Delusion kommer att heta Illusionen om Gud. Detta är en felöversättning som inte fÃ¥ngar vad den engelska titeln säger. Delusion och illusion är inte alls samma sak. Det engelska ordet illusion är utbytbart mot det svenska ordet, men delusion betyder villfarelse – en tro som stÃ¥r i strid med verkligheten och en oförmÃ¥ga att ta till sig fakta. Det är mycket starkare än illusion. Den svenska översättningen är missledande – it’s deluding.

Jag är väldigt glad att Leopard förlag har valt att översätta denna kontroversiella bok, men jag är grymt besviken på titeln. Om du håller med mig, kontakta förlaget och klaga:

www.leopard.se

Leopard förlag AB
S:t Paulsgatan 11
118 46 Stockholm

tel: 08-20 31 40
fax: 08-462 99 44

Av hänsyn till förlaget skriver jag inte ut deras epostadress, men den finns på websidan. Klicka bara på länken ovan om du vill mejla dem.

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, skriver en kritisk debattartikel om Humanisterna i SvD den 15 augusti. Hon menar att etikfrågorna viftas bort av Humanisterna i jakten på religionen.

Artikeln inleds med att konstatera att religion kan vara farlig och ger ett flertal exempel. Fanatism och att blanda samman religion och politik kan leda till diskriminering och låsta positioner. Ändå menar Madeleine Leijonhufvud att man måste förundras över oss som går till storms mot religionen som företeelse. Att söka efter något utöver det vi uppfattar med våra sinnen är något djupt mänskligt, skriver Leijonhufvud, som om hon inte har läst och förstått Richard Dawkins böcker som försöker förklara hur detta kan ha uppstått och vilken funktion det kan tänkas ha. Att bekämpa denna längtan menar Leijonhufvud inte bara är hopplöst utan förmätet eftersom religion kan ge tröst.

Hon citerar Albert Einstein som vid nÃ¥got tillfälle ska ha sagt att ”The fanatical Atheists are creatures who cannot hear the music of the spheres.” Dock glömmer hon att tillägga att Albert Einstein var medlem i den internationella Humaniströrelsen. Han trodde aldrig pÃ¥ nÃ¥gon personlig gud, utan uppmanade religiösa ledare att ge upp den tron för att istället verka för vetenskapen och det goda i människan. Einstein var alltsÃ¥ ateist i strikt bemärkelse, även om han ofta använde ordet ”gud” pÃ¥ ett metaforiskt sätt. ”I am a deeply religious unbeliever,” skrev han i en av sina texter, ”this is a somewhat new religion”. Det var inte genom gudstro som Einstein kom närmare en insikt om den innersta sanningen om universum, utan genom vetenskapen.

Samma tankar om en religion utan religiös tro och andra dogmer, en ”Religion utan uppenbarelse” hade en annan Humanist, den internationella Humaniströrelsens (IHEU) grundare Julian Huxley. ”Även om gudar och Gud i varje meningsfull betydelse tycks förutbestämda att försvinna, sÃ¥ bestÃ¥r det stoff av gudomlighet ur vilket de har uppstÃ¥tt. Detta religiösa rÃ¥material bestÃ¥r av de aspekter av naturen och de erfarenheter som vanligtvis beskrivs som gudomliga. LÃ¥t mig pÃ¥minna mina läsare om att ordet gudomlig inte ursprungligen implicerade existensen av gudar: snarare skapades gudarna för att uttolka människans erfarenhet av denna egenskap” (min översättning).

Leijonhufvud förvånas över den uppmärksamhet som ateism-förespråkarna har fått i den svenska debatten. Hon menar att man slår in öppna dörrar hos dem man når och kränker andra. Men uppmärksamheten och de reaktioner Humanisterna får i massmedia visar att man alls inte slår upp några öppna dörrar. Religionsdebatten har inte så högt i tak i Sverige som man kanske trodde. Reaktionerna blir skarpa och ofta osakligt kritiska. Leijonhufvuds inlägg är ett av de mer sympatiska. Hon försöker inte beskriva Humanismen eller Humanisterna som något de inte är, även om hon ibland av okunskap missar målet i sin kritik.

Om Humanisterna slår in öppna dörrar hos sin målgrupp beror det kanske på att man länge varit okända och att man nu börjar nå ut till fler som sympatiserar med den Humanistiska livsåskådningen, mycket tack vare reaktionerna i massmedia. Tillväxten stärker Humanisterna och öppnar möjligheter för fler aktiviteter. Sedan 80-talet har man bedrivit Humanistisk konfirmation, man utbildar borgerliga begravningsofficienter och vigselförrättare, anordnar barnvälkomnande som ett alternativ till dop och nyligen har man startat Humanistisk rådgivning. När förbundet fortsätter att växa kommer vi säkert att se fler exempel på positiv verskamhet. Det som driver tillväxten är att synas i massmedia och därför har Humanisterna en medveten strategi i form av religionskritik eftersom det provocerar och leder till debatt. Humanisterna är idag ledande inom religionsdebatten i Sverige. Detta gör att debatten får ett mer Humanistiskt perspektiv då de religionsfrågor som berör oss ateister och agnostiker hamnar i fokus snarare än teologiska spörsmål som den om Jesus gick på vattnet eller inte.

Leijonhufvud tycker att Humanisternas religionskritik är för inriktad på kristendomen. Försiktigt antyder hon att judendomen och islam är känsligare att kritisera. Vad hon inte tänker på är att inga kommunala skolavslutningar hålls i synagogor eller moskéer och Riksdagen har inga judiska eller muslimska bönemöten. Det Humanisterna kritiserar är de religiösa privilegierna. Man är även motståndare mot religiösa friskolor vilket torde påverka judiska och muslimska friskolor i samma grad som kristna. Så länge Svenska kyrkan har sina privilegier och kristendomen är den största religionen i landet är det berättigat att främst kritisera missförhållanden som har sin rot i kristendomen, men även islam får sin del av kritiken. På Pride-festivalen gick Humanister i den mindre organisationen Human-Etiska Föreningen (HEF) runt med islam-kritiska plakat och delade ut 5000 flygblad. Humanisten Taslima Nasrin lever under ett otal dödshot sedan hon kritiserat islam. Så sent som förra veckan attackerades en av hennes presskonferenser i Indien av islamister.

Madeleine Leijonhufvud avslutar sin artikel med att pÃ¥stÃ¥ att etiska aspekter viftas bort som religiösa osakligheter och tar debatten om embryonala stamceller som exempel. Vad hon missar är att Humanismen har ett tydligt etiskt ställningstagande i frÃ¥gan – ja till fri forskning och ja till att utnyttja forskningen för människans och jordens bästa. Religiösa frÃ¥geställningar om när människolivet börjar är en pseudofrÃ¥ga och det är den som avleder frÃ¥n de verkliga etiska frÃ¥gorna. Etik handlar om människor och mänskliga behov, inte gudar och deras eventuella nycker.

Vad jag kan hålla med om är att Humanisternas fokus idag ligger för starkt på religionsdebatten, men det ingår som redan nämnts i en strategi för tillväxt. Julian Huxley var inte bara religionskritiker. Han ville ersätta gudstron med en mer utvecklad religion som står i samklang med ett vetenskapligt förhållningssätt. Han verkade för internationellt vetenskapligt samarbete, bland annat genom att bilda UNESCO. Miljövård låg honom starkt om hjärtat och inte minst bidrog han till att bevara jorden till våra efterkommande genom att medverka till bildandet av World Wildlife Foundation (WWF). Det är önskvärt att Humanisterna medverkar i liknande projekt men först måste man växa.

I Norge har Human-Etisk Forbund (HEF), med Åse Kleveland som ordförande, över 70 000 medlemmar. I Sverige med sina 9 miljoner innevånare har Humanisterna potential för över 100 000 medlemmar. Med så många medlemmar blir Humanisterna en kraft att räkna med i samhället och kan satsa betydligt mer resurser än idag på Humanistisk verksamhet. HEF bedriver t.ex bistånd, något som även har diskuterats inom Humanisterna men som man är en för liten organisation för att kunna genomföra i dagsläget. Vägen till 100 000 medlemmar är lång och religionsdebatten är bara början i en medveten strategi.

Ingen Humanist vill vifta bort de etiska frågorna, som Leijonhufvud antyder. Tvärt om vill vi leda debatten till att handla om de rent etiska spörsmålen istället för kvasidiskussioner om vad en eventuell gud vill att vi ska göra. Humanisterna är en organisation under stark tillväxt. Snart kanske man kommer att dominera den etiska debatten. Trots allt är gemene svensk mer intresserad av vilken påverkan en viss fråga har över deras liv än vad en utdaterad lära har att säga om saken. Humanismen är en livsåskådning för framtiden. Kristendomens, judendomens och islams världsbild hör bronsåldern till.

I vÃ¥rt samhälle är det tabu att ifrÃ¥gasätta religion. Den som gör sÃ¥ blir nästan omedelbart kallad intolerant och inte sällan dyker Hitlers och Stalins namn upp som ”gubben-i-lÃ¥dan”.

Argumentet är sällan uttalat (dÃ¥ skulle man ju tvingas blotta hur ihÃ¥ligt det är) men tycks ha följande form: ”Adolf Hitler ville inskränka religionens makt. Du vill inskränka religionens makt. Hitler var intolerant. AlltsÃ¥ är du intolerant.” Bortsett frÃ¥n det felaktiga i antagandena (en läsning av Mein Kampf avslöjar att Hitler var fiende till sÃ¥väl ateism som materialism) behövs det ingen Albert Einstein för att se att slutsatsen inte följer pÃ¥ premisserna. Erich Fromm var religionskritiker och filantrop. Det gör inte alla religionskritiker till filantroper.

Religion måste få kritiseras precis som vilken sekulär ideologi som helst. Vad man tror kommer även påverka ens handlingar. Ofta när religiösa människor utför vansinnesdåd ges alla möjliga förklaringar och undanflykter för att slippa ge religionen skulden. Man skyller den religiösa fanatismen på fattigdom, bristande utbildning och galenskap.

Men Usama Bin Laden är vare sig fattig, outbildad eller galen. Han är en högst intelligent man som tar de fulla konsekvenserna av sin tro. Han har inga andra skäl än religiösa till att hata väst i allmänhet och USA i synnerhet. Det är dags att inse att religiösa vansinnesdåd inte utförs av några galningar. De är inte vansinniga, men deras tro är det!

Det är helt OK att ifrÃ¥gasätta den ohämmade kapitalismen utan att anklagas för att vara som Stalin. Varför är det dÃ¥ sÃ¥ tabubelagt att kritisera religion? Jag tror att det beror pÃ¥ en konsensus som har uppstÃ¥tt inom det religiösa etablissemanget i de västliga demokratierna: ”ifrÃ¥gasatt inte min tro sÃ¥ ifrÃ¥gasätter jag inte din.” De enda som vanligtvis brutit mot detta konsensus är starkt religiösa personer som velat omvända andra till ”den sanna tron”. Därför fÃ¥r den, tämligen milda, religionskritik som framförs av t.ex Humanisterna sÃ¥ kraftiga reaktioner.

Trots att Humanisternas religionskritik är ganska tam och i mångt och mycket bygger på rent bondförnuft, eller kanske just därför, leder den ofta till oproportionerligt starka reaktioner.

Jag är övertygad om att de starka reaktionerna beror pÃ¥ det konsensus som rÃ¥der mellan religiösa grupper att inte ifrÃ¥gasätta varandras tro; men detta konsensus kan knappast gälla oss som stÃ¥r utanför en religiöst grundad världsbild. Vi har ingen religiös tro att skydda utan tvärtom – vi uppmanar till kritiskt tänkande och ifrÃ¥gasättande! Där religionen bygger pÃ¥ blind tro, pÃ¥ engelska ”faith”, bygger vÃ¥r världsbild pÃ¥ ifrÃ¥gasättandet av alla uppenbarade ”sanningar”. Att undertrycka vÃ¥r rätt att ifrÃ¥gasätta och kritisera – det är intolerant.

Om man inte fÃ¥r kritisera Usama Bin Ladens tro, hur ska man dÃ¥ kunna angripa roten till det onda – de trosföreställningar som vägleder hans handlande? Religiös fanatism sprider sig som en löpeld världen över. Genom att tabubelägga religionskritik är moderat religiösa en del av problemet, antagligen mer än de själva inser.

Det är dags att avskaffa ”förbudet” mot religionskritik. Ett samhälles frihet beror inte bara pÃ¥ vad staten tillÃ¥ter eller förbjuder utan ocksÃ¥ pÃ¥ vilken frihet man ges av sina medmänniskor. Därför är det inte vi som ifrÃ¥gasätter religion som är intoleranta, utan de som försöker tysta oss!

Senaste numret av Der Spiegel har ”De nya ateisternas korstÃ¥g” som tema. Numret innehÃ¥ller en kritisk ledare men ocksÃ¥ tre artiklar som ger en rättvis överblick över debatten, rapporterar Giordano Bruno-stiftelsen.

De tre artiklarna:

• En ny generation vetenskapsmän vill befria världen frÃ¥n tro
• Den franske filosofen Michel Onfray om tro, lögn och makt
• Hur tyska ateister vill fÃ¥ inflytande i samhället

Den tyska Giordano Bruno-stiftelsen rapporterar att den brittiska evolutionsforskaren och religionskritikern Richard Dawkins kommer att motta deras Deschnes-pris på 10 000 Euro den 12 oktober i år.

Med sina vägvisande evolutionsteoretiska verk samt boken ”The God Delusion”, som kommer i tysk översättning i september i Ã¥r, har Dawkins stärkt de sekulära, vetenskapliga och humanistiska tankarna, förklarar stiftelsen. Läs originalartikeln här.