Ateistbloggen

En intressant debatt har dykt upp på Newsmill om Jesus som historisk person. Per Mikael Nilsson skriver den 12 maj 2011 att Dick Harrison – som skrivit på sin blogg på SvD att Jesus troligen har existerat – brister i sin metodik och är okunnig. Harrison i sin tur svarar på Newsmill samma dag att teorin att Jesus inte har funnits är en moden konspirationsteori.

Hårda ord och inga visor. Jag tänkte ge min egen reflektion över debatten men försöka undvika personangrepp.

Först en bakgrund varför jag, som apotekare har ett intresse av debatten, och varför jag är agnostisk till om Jesus har funnits eller inte. Är det, som Harrison antyder, på grund av att jag är ”troende ateist” och helt enkelt vill att Jesus inte ska ha funnits? Är jag så förblindad i mitt religionshat att jag inte ser bevisen?

För det första är det inget argument för att jag har fel. Även den som har ett starkt patos för ämnet kan ha rätt – och i så fall skulle man med samma argument vifta bort alla kristna apologeter som hävdar att Jesus har funnits – för om inte Jesus har återuppstått från de döda är deras tro förgäves (1 Kor 15:12-19).

För det andra bottnar mitt intresse i frågan inte efter min egen iver att omvända kristna, utan tvärt om, kristnas iver att omvända mig. Jag började intressera mig för frågan runt 1996 när den stora internetboomen kom och jag gladeligen gav mig in i diskussioner med ateister och troende på nätet. Jag upptäckte till min förvåning att många kristna använde evangelierna som historieböcker, samtidigt som forskningen visade att dessa är skrivna av anonyma personer minst 3 decennier efter Jesus förmodade död. (Även om vi daterar Markusevangeliet till år 65 v.t., som är den äldsta dateringen – omhuldad av kristna apologeter – så är det ca 30 år efter Jesus förmodade korsfästelse).

Jag upptäckte också hur dåligt underbyggda apologeternas argument var. Man radar upp namn som Josefus, Tacitus, Suetonius och till och med Talmud som ”historiska bevis” för Jesus existens, utan att ens nämna problemen med ovan nämnda texter. (Talmud skriver t.ex om tre olika Jesus som alla ger problem för kristendomen om de är den historiske Jesus, och Josefus ”Testimonium Flavianum” är en tydlig kristen interpolation).

Min utgångspunkt var att Jesus hade existerat som en historisk person, kanske som en karismatisk ledare som trollade för en hänförd publik (Jfr Uri Geller), kanske en man som efter sin död tillskrivits diverse mirakler, men ju mer jag analyserade beläggen, desto tunnare insåg jag att de historiska beläggen för en jordisk Jesus var – jag blev agnostisk i frågan.

Till min förvåning ser jag hur en ansedd historiker, Dick Harrison, anför argument som kunde vara hämtade ur någon av de böcker som diverse kristna har skickat till mig för att omvända mig till kristendomen – böcker som bara har gjort mig än mer agnostisk när jag har skrapat under ytan på argumenten. Jag har ingen egen teori om hur Jesus-myten har uppstått – kanske finns det en eller flera historiska personer som förlaga, kanske har Jesus inte ens existerat. Tyvärr finns det inga historiska bevis för vare sig den ena eller andra tesen.

Min poäng är kort och gott att bibelns berättelser om Jesus och kristendomens spridning kan förklaras precis lika bra utan att anta en historisk Jesus som genom att göra det. Ockhams rakkniv (”pluralitas non est ponenda sine necessitate”) säger oss då att vi ska ta den teori som antar minst antal premisser, eller slarvigt uttryckt: Den enklaste teorin.

Vän av ordning frågar sig kanske hur jag som apotekare kan ta mig friheten att slå en historiker på fingrarna. Låt oss anta att förhållandet vore det omvända. Säg att jag hävdade att ett receptfritt läkemedel botar cancer. Skulle då inte Nilsson och Harrison kunna ifrågasätta vad jag skriver? Och om så inte är fallet, hur ska vi bedöma de bibliska texter som satts samman av lekmän i en tid då historia inte existerade som vetenskap? Med vilken rätt uttalar sig ”Lukas”, som traditionellt anses vara Paulus läkare, i religiösa spörsmål? Med vilken auktoritet har han översatt Jesus liknelser till grekiska, och samlat in anekdoter om Jesus? Med vilken auktoritet uttalar sig härföraren Josefus om Judeas historia osv? Om man viftar bort sanningsfrågan med att vederbörande är lekman så viftar man därmed bort det mesta av källmaterialet om Jesus.

Så, låt oss med denna inledning ge oss i kast med debattartiklarna. Enligt Per Mikael Nilsson består Harrisons teori av följande argument:

* Källorna om Jesus är ovanligt många.
* Att det finns olika versioner i evangelierna om Jesus liv är ett tecken på deras äkthet.
* Källorna ligger tillräckligt nära i tiden för att ge trovärdiga uppgifter om Jesus.
* De icke-bibliska källorna styrker Jesus existens.

Det första argumentet anser han vara ogiltigt, eftersom källorna bygger på samma berättartradition. Som exempel anger han att om ett TT-telegram återges av flera olika tidningar så är det egentligen ett och samma budskap som multiplicerats många gånger.

Nilsson undlåter dock att förklara varför vi ska anta att källorna bygger på en gemensam tradition, så låt mig flika in. Matteusevangeliet och Lukasevangeliet antas allmänt bygga på Markusevangeliet. Dessa tre s.k. synoptiska evangelier bygger eventuellt på en äldre tradition benämnd Q, efter tyskans ”Quelle”, men Q-teorin är spekulativ och därför inte accepterad av alla historiker. Som Nilsson skriver: ”Markusevangeliets källor är höljda i dunkel”.

Vidare missar Nilsson i sin liknelse att om de olika återgivna TT-telegrammen är identiska så bekräftar de att det fanns ett gemensamt ursprungligt TT-telegram. De hjälper oss alltså att förstå vad som stod i ursprungstexten, även om de inte säger något om sanningshalten i telegrammet. (TT har ibland publicerat telegram med felaktigt innehåll – jag tror dock inte på någon konspiration i de fallen. Den enklaste förklaringen är sannolikt att journalisterna på TT inte är felfria.)

De största förändringarna av evenglierna har dessutom förmodligen skett innan den nuvarande tolkningen av kristendomen etablerades, och där är textmaterialet magert. Som exempel kan nämnas att det äldsta bevarade textfragmentet av något evangelium, det så kallade P52, dateras till perioden 120-150 v.t. Om de största förändringarna skedde under det första århundradet vet vi i stort sett ingenting om ursprungstexten.

Nilsson bemöter argumentet att om man inte tror på en historisk Jesus måste man förutsätta en massiv konspiration hos de tidiga kristna. Här skiljer jag mig från Nilsson. Han hävdar att man alls inte måste förutsätta någon konspiration. Jag hävdar att en ”konspiration” (i Harrisons betydelse av ordet, men inte så som ordet vanligtvis används) de facto har ägt rum. De tidiga kristna förföljde kristna sekter som hade en annan tro, sökte aktivt upp deras konkurrerande texter och förstörde dem. Även om vi antar att den kristendom som kom att bli den etablerade inte var en konspiration måste vi, med Harrisons terminologi, förklara alla konkurrerande texter såsom Petrusevangeliet, Markionevangeliet och Tomasevangeliet som produkter av konspirationer. Andra belägg för en konspiration, i Harrisons terminologi, är slutet på Markusevangeliet (Mark 16:9-20), som är tillagt i efterhand.

Jag vågar med fog påstå att Jesus-myten är världshistoriens största konspiration. Med Hans Conzelmanns ord: ”The Christian community continues to exist because the conclusions of the critical study of the Bible are largely withheld from them.”

Nilsson påpekar också mycket riktigt att Harrison (och de kristna böcker jag har fått) utgår från det de ska bevisa, nämligen att Jesus verkligen har existerat. Om han inte har existerat blir det inte märkligt alls att ingen ifrågasatte de kristna historierna om Jesus. Om de muntliga berättelserna går längre tillbaks än vår tideräknings början (se t.ex Alvar Ellegårds ”Myten om Jesus”, eller Talmud som jag nämnde tidigare) är inte ens de tidigaste dateringarna av evangelierna speciellt nära i tiden med traditionens början. Observera nu att jag inte påstår att evangelierna bygger på äldre traditioner. Det vet jag ingenting om, men man kan inte på förhand anta det som ska bevisas, nämligen att Jesus har funnits och att han levde i den tid evangelierna placerar honom. Då rör man sig i cirklar. Det spelar ingen roll hur stora cirklar man tar – de är fortfarande cirklar. Ett bättre angripsätt är att förutsätta det man ska motbevisa, och sedan leda i bevis att dessa förutsättningar leder till orimliga slutsatser eller inbördes motsättningar.

Nilsson avslutar med ”Harrison verkar inte förstå att evangelierna inte kan användas för att bevisa det som påstås i dem. Innehållet måste styrkas av information från annat håll, precis som i fallet med andra historiska personer som vi vet extremt lite om, om vi skall få ut kunskap om sanningshalten av det som sägs ha inträffat.”

Harrisons svar är att ”Försöket att avfärda Jesus som historisk person är snarast att hänföra till kategorin ’moderna konspirationsteorier’, tillsammans med idén om att CIA var ansvarigt för 11 september och att NASA fejkade månlandningen.”

Där tar han faktiskt fel. Forskningen som ifrågasätter Jesus historicitet har sin grund i 1800-talet och den katolska modernismen, som kom att ifrågasätta många etablerade föreställningar om Jesus. Och även om den ifrågasättande forskningen skulle vara modern så blir den inte mindre sann för det, lika lite som stamcellsforskning är felaktig för att den är modern. Liknelsen med 11-septemberkonspirationer haltar betänkligt då det finns historiska belägg för att kapade flygplan flögs in i Twin Towers det datumet. När det gäller Jesus saknas det historiska belägg, och därför menar jag att man inte bör anta att han har existerat.

Harrison påstår att ”troende” (hans eget citat) ateister använder sig av konspirationsteoretiskt hypotesbygge för att svärta ned sina motståndare. Här vore det hedervärt om Dick Harrison kunde ge ett exempel. Att det finns många olika mer eller mindre konspiratoriska böcker om Jesus är jag den förste att hålla med om (se t.ex Baigent, Leigh, Dödahavsrullarnas Hemlighet), men dessa är knappast ”’troende’ ateister”. För att Harrisons påstående ska vara giltigt bör han nämna några av de bättre böckerna skrivna av övertygade ateister, och visa varför dessa är felaktiga. I annat fall erkänner han att det åtminstone finns några ateister som skriver sakliga böcker där de förnekar Jesus existens.

Harrison ger sina argument för att anta en historisk Jesus:

”1. Man måste förutsätta en kristen konspiration i ett tidigt skede av kristendomens historia, som åtskilliga människor lät sig luras av. Paulus och/eller hans uppgiftslämnare hittade på allt och lyckades på kort tid slå blå dunster i ögonen på människor över hela Medelhavsvärlden, särskilt i öster, detta bara två decennier (senast, möjligen även tidigare) efter korsfästelsen. Och visst, en sådan konspiration kan ha funnits. Men den kan inte bevisas. Det är ett obevisbart antagande.”

Det här är ett argument som jag känner igen från mina kristna böcker, men argumentet säger faktiskt ingenting. På vilket sätt förklaras kristendomens utbredning bättre genom att anta den fysiska existensen av en Jesus decennier innan kristendomen spreds? På vilket sätt är det en bättre teori att anta ”Paulus spred på kort tid blå dunster i ögonen på folk, och Jesus har funnits” än ”Paulus spred på kort tid blå dunster i ögonen på folk”? Säger oss inte Ockhams rakkniv att skära bort det överflödiga antagandet ”och Jesus fanns”. För nog måste väl Harrison i sin roll som historiker ifrågasätta att Jesus visade sig för Paulus i en syn, och att han återuppstod på den tredje dagen – blå dunster som Paulus spred i ögonen på folk? Att han som privatperson har en kristen tro låter sig anas i argumenten, men som historiker bör han hålla isär tro och vetande. I annat fall ägnar han sig åt samma pseudovetenskap som han anklagar ”’troende’ ateister” för.

”2. Man måste förutsätta att övergången från muntligt till skriftligt traditionsbevarande är abnorm i just fallet Jesus, medan man är beredd att godta liknande utvecklingar i många andra fall.”

Varför måste man göra det? Harrison utgår än en gång från vad som ska bevisas, nämligen att Jesus blev avrättad under Pontius Pilatus styre. Om Jesus inte har funnits kan åtminstone delar av den muntliga traditionen mycket väl gå mycket längre bak i tiden. Paulus är den som spred kristendomen i världen, och han nämner väldigt få detaljer om Jesus jordiska levnad. Vad vet Harrison om vilka muntliga och skriftliga messias-myter som florerade i Paulus samtid, och som kan ha vävts samman till dagens Jesus-myt?

”3. Man måste förutsätta att vissa antika texter är falska, trots att bevis saknas för att det rör sig om förfalskningar… Detta är en typ av argumentation som är typisk för konspirationsteoretiker.”

Ptrrro, hold your horses! Det Nilsson redovisar är allmängods bland historiker. Att Testimonium Flavianum är en kristen interpolation vet vi med säkerhet, eftersom juden Josefus påstår att Kristus var Messias. Exakt vad Josefus ursprungligen skrev, eller ens om han skrev om Jesus alls (somliga forskare hävdar att texten är ditlagt av Eusebius) är höljt i dunkel. Är inte det rimliga att använda Ockhams rakkniv och vare sig anta att det fanns en ursprungstext om Jesus eller att det inte gjorde det? Vi måste alltså förhålla oss agnostiska till om Josefus skrev om Jesus. Det är inte mycket till bevis för att Jesus var en historisk person. Dessutom var inte Josefus samtida med Jesus, om man antar att Jesus blev avrättad under Pilatus styre.

”4. Man måste förutsätta att ett behov uppstod att uppfinna en historisk Jesus i ett sekundärt skede, det vill säga att kristendomen plötsligt grundades (okänt hur) och att man bestämde sig för att hitta på en grundare först i efterhand. Visst, så kan det ha gått till. Men det blir mycket lättare att få pusselbitarna att falla på plats om vi leker med tanken att sekten/rörelsen som senare fick namnet kristendom faktiskt utgick från en eller flera predikanter, och att Jesus var en av dem.”

På vilket sätt faller pusselbitarna lättare på plats om vi antar en eller flera historiska personer bakom Jesus? Vilken är den enklaste teorin: ”Paulus blev omvänd till kristendomen och förkunnade bland hedningarna om en person på en för dem avlägsen plats, som återuppstått från de döda, och denne person har existerat.” eller ”Paulus blev omvänd till kristendomen och förkunnade bland hedningarna om en person på en för dem avlägsen plats, som återuppstått från de döda”? Exakt hur faller pusselbitarna lättare på plats av att vi gör ett extra antagande?

”5. Man måste bortse från att alla diskrepanser i evangelierna tyder på att vi har att göra med separata, sinsemellan olika traditioner under kristendomens första decennier. Dessutom måste man bortse från mängder av besvärande omständigheter och till synes onödiga bortförklaringar i Nya testamentet.”

Harrison nämner ett antal fel och motsägelser som bekräftelse för sin tes, men ikullkastar inte dessa fel evangeliernas trovärdighet? Om vi inte kan lita på att Jesus föddes i Betlehem, eller ens när han föddes, hur kan vi då lita på deras sanningsenlighet i andra avseenden? Tyder inte de geografiska felaktigheterna i Markusevangeliet på att texten är skriven av en person som inte levde i Judea? Med Harrisons egen retorik, borde inte samtiden ha protesterat mot felaktigheterna? Visst har vi att göra med tre delvis separata traditioner, men motsägelserna dem emellan snarare minskar än ökar deras trovärdighet. Om dessa tre texter har genomgått en evolution så är det belägg för den ”konspiration” som Harrison förnekar. Om de å andra sidan nedtecknades exakt så som vi känner dem idag och inte har föregåtts av en muntlig evolution, hur kan vi då veta vad som är sant och vad som är uppdiktat? Om vi vet att vissa delar av evangelierna är uppdiktade, vad är det då som säger att de inte är uppdiktade som helhet?

”6. Man måste bortse från att romerska författare nämner kristna grupperingar redan under första århundradet e.Kr., dvs. att kristendomen redan då hade vuxit sig så synlig och stor att den blev föremål för rapporter.”

Även detta argument är oklart. Vad tillför hypotesen av en jordisk Jesus förklaringen av kristendomens spridning? Kristendomen spreds av Paulus, som enligt egen utsago aldrig träffat Jesus, och som tagit emot evangeliet direkt från Jesus Kristus, och inte genom någon människa (Gal 1:11-12). På vilket sätt förklaras det scenariot bättre om man antar att denna Jesus levt ett antal decennier före Paulus? Det är såvitt jag vet ingen som ifrågasätter att kristendomen i någon primitiv form spreds över det romerska riket.

Harrison bygger ett antal halmdockor kring ”måsten” som måste till för att vara skeptisk till att Jesus har existerat, och drar slutsatsen att man måste vara konspirationsteoretiker för att inte tro att Jesus har funnits. Här nämner han till min glädje själv Ockhams rakkniv och beskriver den korrekt som att man bör välja den teori som kräver så få extra antaganden som möjligt. Dock hoppas jag att mina invändningar visar varför hans replik inte motiverar dessa extra antaganden. Jag ska ge honom ”the benefit of doubt” och hoppas att han återkommer till sina skäl.

Harrison beskriver sin egen teori:

”Mot bakgrund av ovanstående resonemang finner jag det mest troligt att Jesus var en historisk person, en predikant i Galileen omkring år 30, förknippad med Nasaret, som fick en lojal men numerärt begränsad skara anhängare. Efter bråk med myndigheterna blev han korsfäst. Under de år som följde levde rörelsen vidare och fick allt fler anhängare, och när karismatiska predikanter som Paulus dök upp började den judiska sekten få vidare spridning och utvecklas till en religion.”

Låt mig presentera en enklare teori, med färre antaganden:

”En judisk sekt bland många andra trodde på en Messias-gestalt som avrättats av sina fiender och återuppstått från de döda. När karismatiska predikanter som Paulus dök upp började den judiska sekten få vidare spridning och utvecklas till en religion.”

Harrison skriver att hans scenario är det troligaste, och det har han naturligtvis all rätt att tro, men när han beskriver alla som inte tror på samma teori som han för konspirationsteoretiker ger han sig ut på mycket tunn is.

Nu inväntar jag Harrisons nästa inlägg i debatten för att se om han kanske kan förtydliga varför det är mer rimligt att anta att Jesus har funnits än att inte göra det antagandet.

Naturligtvis är inget av de argument jag här anför något skäl för att tro att Jesus inte har funnits. Men låt oss vara ärliga, utan att anklaga varandra för konspirationer, och erkänna att vi inte vet.

P3 Tro imorgon kommer att handla om ateismen. I tablån står det att man pratar med religiösa ateister. Eftersom jag misstänker att den religiösa ateisten man syftar på är jag tänkte jag komma med ett förtydligande med vad jag menar, då det bara var en mening eller två som jag slängde ur mig under intervjun.

Jag menar inte att ateism är en religion, något jag även påpekade under intervjun men som mycket väl kan vara bortklippt. Jag menar inte heller att ateismen är som en religion för mig eller att jag tror på något övernaturligt. Så vad menar jag då när jag säger att jag är en religiös ateist?

Religion handlar för mig inte om gudstro. Annars skulle inte t.ex buddismen vara en religion. Den religion jag ”tror” på är en utvecklad religion utan uppenbarelse och utan trossatser. Det vetenskapen håller för sant är en temporär sanning för den utvecklade religionen. Religiösa upplevelser finns bevisligen men dessa upplevelser är inte skapta av gudar. Tvärt om har människan skapat gudarna till sina avbilder för att förklara dessa upplevelser.

En religiös upplevelse för mig är ett spädbarns jollrande. En religiös upplevelse för mig är den känsla av litenhet som kommer sig av att stirra ut mot en stjärnklar rymd. En religiös upplevelse för mig är att befinna mig i fjällvärden där människor sällan sätter sin fot och där man är ensam med naturen. Att se vilda djur i sin egen miljö när kalldimman smyger sig över en spegelblank tjärn – det är en i sanning religiös upplevelse.

Denna upplevelse förutsätter ingen övernaturlig värld, inga trossatser, inga dogmer, inga präster och ingen gud. Det enda den förutsätter är en mänsklig förmåga att uppleva att man är en liten bit i ett större pussel. Denna känsla av ”förståelse”, sammanhang och mening är enorm. Låt inte de gudstroende monopolisera den!

Göran Rosenberg skriver i en okunnig ledare i DN att ateismen är en religion och han vill även få det till att nazism och kommunism är ateistiska ideologier, för att inte säga religioner. Stalin, Marx, Bakunin m.fl kommunistiska tänkare var förvisso ateister, men att säga att nazismen var en ateistisk lära är inte bara vilseledande, det är helt fel! Adolf Hitler födde som katolik och lämnade aldrig den katolska kyrkan. Hans tal och skrifter är tydligt färgade av ett övernaturligt och antimaterialistiskt tänkande. Andra ledande nazister med religiöst tänkande var Rudolf Hess, antroposof, och Heinrich Himmler med sin hednatro. Adolf Hitler var inte mer ateist än påven!

(Fotnot: Jag försöker inte anklaga antroposoferna för att Hess var antroposof. Det vore lika illa som att anklaga en ateist för att Stalin var ateist. Dock finns det ett intimt samband med den nazistiska religionen och de ockulta idéer som antroposofin bygger på. De är samma andas barn och det kanske jag återkommer till i en senare blog.)

Enligt en nationell undersökning 1938 var 40% av tyskarna katoliker och 55% protestanter. Tillsammans utgjorde alltså kristna människor 95% av befolkningen. Att då säga att de var ateister är en ren och skär lögn! Hitler gav orderna, men de som byggde gaskamrar, genomförde pogromer, brände synagogor, mm var kristna. Pogromerna är förresten ett mörkt kapitel i den protestantiska kristendomen historia där man fullföljde vad Martin Luther förespråkade i boken ”Om judarna och deras lögner”.

Apropå påven så samarbetade vatikanen med Tredje Riket och skrev avtal med såväl Mussolini som Franco. Dessutom har aldrig Mein Kampf hamnat på Vatikanens index över förbjudna böcker, vilket är beklämmande med tanke på att betydligt beskedligare böcker finns med på listan.

Att kalla ateism för en religion är som att kalla hälsa för en sjukdom, men så måste Rosenberg böja sig baklänges och omdefiniera religionsbegreppet för att få till det. Viktigt att poängtera är också att Rosenbergs artikel utger sig för att vara en kritik av Richard Dawkins och Christopher Hitchens böcker. Om han då vill kritisera deras religionskritik bör han använda samma religionsbegrepp som de gör, inte omdefiniera ordet och angripa en halmdocka.

Mycket av det Rosenberg skriver har redan besvarats av såväl Dawkins som Hitchens i olika intervjuer. Det vore bra om Rosenberg läste på om det han ska kritisera och inte bara fabulerar fritt.

Jag återkommer med mer utförliga artiklar om nazismens religiösa antiateism, Vatikanens samröre med faciststater, bolsjevikernas grymheter och varför ateismen inte är någon religion. Tills vidare får ni hålla tillgodo med ovanstående kortfattade statement.

Tidningen dagen rapporterar att Islamiska rådet i Norge tillsammans med Norska kyrkans mellankyrkliga råd gjort ett uttalande att ”alla ska fritt kunna välja sin tro”. Man skiver också i ett dokument att mission måste ske inom etiskt acceptabla ramar utan maktbruk och manipulation.

Dagen har även kontaktat Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. I en kommentar till uttalandet i Norge säger hon att ”Självklart ska alla kunna konvertera till vilken religion de vill utan att bli trakasserade. Jag har aldrig ens haft tanken att en sådan deklaration skulle behövas.” Hon säger också, med hänvisning till Sura 109 i Koranen att ateister och polyteister får tro som de vill.

Tyvärr ger Helene Benaouda en naiv bild av islam i praktiken. Även om Sura 109 säger att ateister och polyteister får tro som de vill så innehåller koranen mängder av suror som kan tolkas precis tvärt om (t.ex 2:89, 2:98, 2:122, 2:190-193, 2:216, 3:5, 3:28, 3:140, 3:149-151, 3:156, 3:178, 5:69, 6:5, 6:43-45 och 6:49). Som Sam Harris påpekar i The End of Faith uppmanar koranen sina anhängare på nästan varenda sida att förakta de otrogna. I realiteten lever många människor under fruktan för sina liv efter att ha konverterat från islam. Därför finns det ett behov av förnuftiga muslimer som gör uttalanden om att det är tillåtet att fritt byta eller lämna sin religion och därför är den norska deklarationen en glädjande nyhet! Nu får man bara hoppas att fler muslimska råd gör liknande uttalanden. Kanske Sveriges muslimska råd kan föra det norska initiativet vidare?

Deklarationen i fulltext

Felles uttalelse:

Islamsk Råd Norge og Mellomkirkelig råd for Den norske kirke understreker i fellesskap at alle fritt skal kunne velge sin tro. Vi tar avstand fra og ønsker å motvirke vold, diskriminering og trakassering som følge av at mennesker ønsker å konvertere eller har konvertert fra en religion til en annen, enten det skjer i Norge eller i utlandet.

Vi tolker våre ulike religiøse tradisjoner slik at enhver må få velge sin egen tro og religiøse tilhørighet på fritt grunnlag, samt få utøve sin tro – både privat og offentlig.

Når vi misjonerer og informerer om vår egen tro, må dette skje innenfor etisk akseptable rammer, det vil si uten noen form for maktbruk eller manipulasjon. Skal trosfriheten ivaretas, er det viktig at all konvertering skjer på fritt grunnlag.

Som religiøse fellesskap opplever vi, hver på vår side, at det er gledelig når noen ønsker å dele vår tro og bli del av vårt trosfellesskap. Derfor vil vi også, hver på vår side, respektere en persons rett til å konvertere til en annen religion enn vår egen.

Kristendomens grundläggande tes är Jesu död på korset. Paulus deklarerar t.ex att om inte Jesus dog på korset och återuppstod på den tredje dagen så är den kristna tron förgäves. Varför är Jesus offerdöd så viktig för kristna? Jo genom människooffret befriades världen från arvssynden. Världen befriades inte från all synd för de kristna bekänner ju att det fortfarande finns synd i världen, nej Jesus död renade världen från en specifik synd.

Bibeln förtäljer att de första människorna på jorden hette Adam och Eva och levde i Edens lustgård. Gud placerade ut ett träd i Eden och förbjöd Adam och Eva från att äta av kunskapens frukt om gott och ont (inte ”på gott och ont” som det felaktigt översatts i 1917 års bibelöversättning). Adam och Eva, som alltså inte förstod vad rätt eller fel var, lydde inte Gud utan åt av frukten. Därigenom kom synden in i världen och det är denna synd som kristendomen säger att Jesus offrade sitt liv för att befria oss från. Alla som tror att detta är sant blir ”frälsta” och hamnar i himlen när de dör.

Humanism i allmänhet (dvs inte specifikt sekulärhumanism, utan all humanism) är en livsåskådning som grundas i respekt för människan och försvar av mänskliga värden. Utökat kan man säga att det är en anti-auktoritär livsåskådning som bygger på mänskligt förnuft snarare än auktoritetstro.

Är dessa två synsätt, det humanistiska och det kristna, förenliga? Nej säger jag, och det av två skäl. För det första leder humanism till ett förkastande av läran om arvssynden och därmed faller grunden för Jesus människooffer och grundpelaren i den kristna tron. För det andra är humanism och teism lika oförenliga som eld och vatten.

Låt oss börja med humanism och arvssynden. En humanist är anti-auktoritär. Det innebär att man förkastar alla påståenden som baseras på auktoritetstro. Vilka förnuftiga sakskäl finns det då att tro att de två första människorna hette Adam och Eva och bodde i Edens lustgård? Finns det några arkeologiska lämningar från eden? Finns det några historiska texter från Adam och Evas tid (texter som rimligtvis måste vara författade av dem själva), finns det någon tillstymmelse till bevis för att berättelsen om Adam och Eva är något annat än en myt? Hur kan man då tro på denna berättelse annat än genom auktoritetstro?

Vidare. den metod till kunskapssökande som är anti-auktoritär är den vetenskapliga metoden. En humanist (vare sig kristen eller sekulär) måste alltså använda sig av denna metod för att studera verkligheten, annars är man inte humanist. Vetenskapen visar att universum är ca 13,5 miljarder år gammalt och jorden ca 4,6 miljarder. Människan är resultatet av en ca 3 miljarder år gammal evolutionsprocess. I denna historiebeskrivning finns ingen plats för Adam och Eva i Edens lustgård. Det resultat vi kom fram till genom den anti-auktoritära vetenskapliga metoden var inte förenligt med den kristna läran om arvssynden.

En tredje anledning till att en humanist avvisar arvssynden är att den är oförenligt med en humanistisk människosyn över huvud taget. Humanismen bygger på respekt för människan och mänskliga värderingar. Människan har ett värde som egen individ, ett okränkbart människovärde. Arvssynden säger tvärtemot det humanistiska synsättet att människan är en ovärdig varelse. Hon ansvarar för synden och alla människor föds onda och syndiga. Det finns inget sätt att undkomma synden annat än genom tron på Jesus Kristus. Detta är inte ett synsätt som går att förena med humanismens positiva människosyn.

Arvssynden måste alltså förkastas av såväl vetenskapliga som moraliska skäl om man vill kalla sig humanist. Men om man nu förkastar avssynden, vad var det då som Jesus Kristus dog för? Vad var det för allmän synd som var så viktig att Jesus var tvungen att offra sitt eget liv för? Bibeln lär ut att det var arvvsynden som Adam och Eva drog över mänskligheten. Om man avvisar synden så ter sig hela kristusoffret rätt meningslöst. Om man avvisar tron på Jesus Kristus offerdöd så är man inte kristen.

Kristna humanister måste alltså välja, antingen är de humanister och avvisar grunden för kristendomen, eller också är de kristna och avvisar det som humanismen grundas på. Man kan inte äta kakan och samtidigt ha den kvar.

Varför teism och humanism är oförenliga kommer jag att gå in på i nästa artikel.

Att förlora sin tro beskrivs ibland som något otäckt. Hela ens världsbild rämnar, man hamnar i en kris och allt känns meningslöst; men att förlora sin tro kan även vara en befrielse, vilket agnostikern Robert Green Ingersoll har beskrivit så levande som bara han kan:

När jag blev övertygad om att universum är naturligt — att alla spöken och gudar är myter, uppstod i min hjärna, i min själ, i varje droppe av mitt blod, upplevelsen, känslan, glädjen av frihet. Mitt fängelses väggar rämnade, hålan översvämmades av ljus och alla reglar, och bommar och bojor blev till stoft. Jag var inte längre en tjänare, en träl eller en slav. Det fanns ingen herre i hela vida världen — inte ens i den oändliga rymden. Jag var fri — fri att tänka, att uttrycka mina åsikter — fri att leva enligt mina egna ideal — fri att leva för mig själv och dem jag älskade — fri att använda alla mina förmågor, alla mina sinnen — fri att sträcka ut fantasins vingar — fri att undersöka, att gissa och att drömma och hoppas — fri att bedöma och avgöra av egen kraft — fri att avvisa alla okunniga och grymma trosbekännelser, alla de ”inspirerade” böcker som vildar har producerat, och alla det förgågnas barbariska legender — fri från påvar och präster — fri från alla de ”kallade” och ”åsidosatta” — fri från helgade misstag och heliga lögner — fri från rädslan för evigt lidande — fri från bevingade monster om natten — fri från djävlar, spöken och gudar. För första gången var jag fri. Det fanns inga förbjudna platser i hela tankevärlden — ingen luft, ingen rymd, där mina föreställningar inte kunde sprida sina frityglade vingar — inga kedjor om mina lemmar — inga piskor om min rygg — ingen eld om mitt kött — ingen herres förgrymman eller hot — inget följande i andras fotspår — ingen anledning att buga, eller krypa ihop eller kräla, eller yttra förljugna ord. Jag var fri. Jag stod rakryggad och utan fruktan, med glädje, mötte jag alla världar.

Och då fylldes mitt hjärta med tacksamhet och utbrast i kärlek till alla hjältar, alla tänkare som gav sitt liv för handens och hjärnans frihet — till friheten att arbeta och tänka — till dem som föll i de vilda slagens fält, till de som dog i hålorna fjättrade med kedjor — till dem som stolt äntrade  stegarna — till dem vars ben krossades, vars kött ärrades och slets sönder — till dem som blivit förtärda av eld — till alla visa, goda och modiga i varje land, vars tankar och gärningar har gett friheten till människans barn. Och då svor jag att sträcka mig efter den fackla de hållit, och hålla den hårt, på det att dess ljus må ännu erövra mörkret.

(Varför jag är agnostiker, 1896, svensk översättning Fredrik Bendz)

Det finns en tydlig koppling mellan välfärd, ateism och tolerans. The World Values Survey har studerat människors värderingar i hela världen. Efter en analys av samtliga frågor såg Ronald Inglehart (ordförande för The World Values Survey) och Wayne E. Baker att samtliga kunde korreleras till två variabler som man kallar traditionella-sekulära värderingar (”traditional-secular values”) och överlevnads-självuttryck-värderingar (”survival-self expression values”). Genom att mappa dessa två variabler i ett diagram kunde man också tydligt se kulturella mönster mellan länderna.

Lodrätt har Inglehart och Baker valt att ställa traditionella mot sekulära värderingar. Ju mer traditionella värderingar, desto längre ned i diagrammet, medan sekulära värderingar följer samma skala i motsatt riktning. Vågrätt har man ställt överlevnadsvärderingar mot självuttryck-värderingar. Ju längre till vänster på skalan, desto mer handlar folks värderingar om överlevnad och ju längre till höger, desto mer handlar värderingarna som att uttrycka och förverkliga sig själv.

Den utveckling Inglehart och Baker ser är att när länder utvecklas ekonomiskt och socialt ökar graden av sekularisering. När en generation har växt upp i ekonomisk trygghet skiftar värderingarna från överlevnad till självförverkligande, det som ibland kallas den ”postmaterialistiska generationen”. För denna generation är det viktigaste att uttrycka sig själv och toleransen ökar eftersom man ser olika livsstilar som olika sätt att uttrycka sig själv. Längst i den här utvecklingen har Sverige kommit, tätt följt av övriga Skandinavien.

Samtidigt som en utveckling sker mot mer sekularism och tolerans inom länderna konstaterar Ingelhart och Baker att de mer traditionella värderingarna ökar totalt sett på grund av att fattigare länder har högre nativitet. Många sekulära länder har till och med en avtagande befolkningskurva. Utvecklingen i världen i stort är därför att religionen ökar.

Det finns alltså ett tydligt samband mellan välfärd, ateism och tolerans. När välfärden ökar minskar religionens roll i samhället och allt fler blir ateister. Länderna längst upp till höger är också de som har störst andel ateister i befolkningen enligt adherents.com Man kan därför med fog säga att ateism och tolerans är som ler- och långhalm.

Källor:

• The Inglehart Values Map
• Ronald Inglehart, Wayne Baker, ”Modernization, Cultural Change and the Persistence of Traditional Values”, American Sociological Review 65: 19–51 (2000) (Förhandsversion eftersom jag inte hittar den publicerade versionen på nätet).
• Länder med störst andel ateister

I en debattartikel i Uppsala Nya Tidning (UNT) skriver Bo Gustavsson, ledamot i den muslimska tidskriften Minarets styrelse följande:

”Sekularismen är den värsta formen av fundamentalism, därför att dess verkan är osynlig och smygande… Men sekularismens förtryckarapparat är speciellt farlig därför att den är osynlig: den går omkring likt ett spöke och gör oss alla till spöken utan kontakt med våra djupaste existentiella frågeställningar. I ett sekulärt samhälle sopas sådana frågor under mattan därför att själva statsideologin gör det omöjligt att alls ta upp dem.”

Gustavsson måste ha missförstått något grundläggande. Sekularism innebär att samhället är sekulärt, dvs att staten inte diskriminerar någon religion framför någon annan. Motsatsen till ett sekulärt samhälle är ett samhälle där en statsreligion är statsfäst och andra religioner – och ateism – diskrimineras i förhållande till statsreligionen.

Sekularism är alltså nödvändig för att tillåta religiös pluralism. Om Sverige inte vore sekulärt skulle det inte bara innebära att ateister diskriminerades, utan också Bo Gustavsson. Ett samhälle fritt från diskriminering förutsätter alltså att samhället är sekulärt och att alla livsåskådningar är lika inför lagen.

Vad är det för samhälle Bo Gustavsson vill ha? Ett som styrs av muslimska Sharia-lagar? Det vore ett icke-sekulärt samhälle. Vilket samhälle är det egentligen som är fundamentalistiskt, ett land där lagar stiftas demokratiskt för att människorna anser att det är de bästa lagarna, eller ett land där lagstiftningen består av tolkningar av Sharia? Sist jag kollade betydde fundamentalism just att man studerar religiösa texter bokstavligt.

Ett annat problem med det icke-sekulära samhället är religiösa tolkningar. Vilka tolkningar ska egentligen ges företräde? Om en viss tolkning av en viss skrift görs till den officiella statliga hållningen medför det att alla andra tolkningar måste undertryckas. Är det vad Bo Gustavsson vill ha?

Angående påståendet att vi inte kan få kontakt med ”våra djupaste existentiella frågeställningar” i ett sekulärt samhälle har också Bo Gustavsson missat något fundamentalt. Vad är det som säger att man inte kan få kontakt med sina djupaste existensiella frågeställningar utan religion? Ger inte filosofi, konst, musik och vetenskap en sådan kontakt? Tillåts man inte att diskutera dessa ämnen i ett sekulärt samhälle?

Bo Gustavsson visar med sitt inlägg att fundamentalismen finns även i de mest socialt accepterade uttrycken för religiös tro i Sverige idag. Han ger tydligt uttryck för att hans idealsamhälle bygger på religiöst förtryck för att han inte erkänner människans förmåga att diskutera djupa existensiella frågeställningar annars.

Jag har ibland stött på påståendet att alla mänskliga kulturer skulle ha föreställningar om gudar och att människan därför är en religiös varelse med gudsbehov. Därför beslöt jag mig för att undersöka saken och kom fram till att det visst finns mänskliga kulturer som saknar föreställningar om gudar. Jag går inte in på diskussionen om vad som utgör religiositet eller om människan är en religiös varelse – det beror på vad man menar med religion – utan sakfrågan är om det finns mänskliga kulturer som saknar gudsföreställning.

Will Durant är en antropolog som har undersökt så kallade ”primitiva” kulturer (ett ord som jag inte gillar) och hittat ateism bland annat i Asien, Amerika och Afrika. Här är en rapport om Will Durants undersökningar. Enligt rapporter som Durant läst saknade vissa pygméstammar religiösa ritualer. De hade inga gudar och begravde inte ens sina döda rituellt. I Kamerun finns en stam som förvisso har gudsföreställningar, men som trodde att gudarna var onda och inte behövde tillbes eftersom de inte kunde ge människorna något.

Vedas på Ceylon (Sri Lanka) trodde visserligen att det var möjligt att det fanns gudar, men gick inte längre än så. De var alltså svaga ateister eller på sin höjd agnostiker (beroende på hur man definierar agnosticism). De förespråkade varken böner eller offer till gudarna. När Durant frågade specifikt om Gud fick han till svar:

”Är han på en sten? På en myrstack? I ett träd? Jag har aldrig sett någon gud!”

För denna stam var alltså gud ett meningslöst begrepp.
Durant har också frågat Zulus vem som skapade solnedgångar och ser till att träd växer fick han till svar:

”Nej, vi ser dem men vi kan inte säga hur de uppstod; Vi antar att de uppstod av sig själva.”

Stammar i Nordamerika trodde visserligen att det fanns gudar, men deras förhållningssätt till dem var likt Epicuros. De finns men de bekymrar sig inte om den mänskliga tillvaron:

”Våra förfäder och våra för-förfäder hade som sed att begrunda själva jorden, endast angelägna om att se huruvida slätterna hade gräs och vatten till sina hästar. De bekymrade sig aldrig om vad som försiggick i himlen, och vem som var skapare eller härskare över stjärnorna.”

Även Buddismen och Jainismen brukar sägas vara ateistiska livsåskådningar. Jag är öppen för en diskussion om det är sant eller inte, men nöjer mig här med att konstatera att det brukar påstås det. Diskussionen är för lång för att gå in på just nu. Jag kanske tar upp ämnet vid ett senare tillfälle om jag får kommentarer kring det på den här bloggen. Jag är själv tveksam till om man kan säga att Jainismen är ateistisk med tanke på vad jag har läst om den, men det är helt klart att det åtminstone finns grenar av Buddismen som helt saknar diskussioner om eller ritualer till gudar.

Ett problem med rapporter från antropologer är att många av de tidiga redogörelserna om ”primitiva” kulturer utan religion kom från 1800-tals-antropologer som numera är förkastade. De studerade dessa kulturer ur ett väl kristet perspektiv och bortsåg från religiösa yttringar som inte var kristna. Jag har inte studerat Will Durant tillräckligt noga för att kunna sluta mig till om hans forskning är vederhäftig eller inte, men det lilla jag har läst ger ett seriöst intryck.

Vid en första anblick tyder alltså det mesta på att gudlösa kulturer har varit vanliga på vår jord. Det är mycket möjligt att den utbredda religiositeten i världen snarare beror på religiös mission och att religiösa kulturer har underkuvat militärt svagare samhällen snarare än att det är en inneboende egenskap hos människan.

Idag är det första advent. Jag vet inte exakt varför kristna firar advent, men det har med väntan på Jesusbarnet att göra. Själv kommer jag att tända en elektrisk ljusstake som ett ljus i mörkret. Mina tankar går då till de okristliga uppfinnare jag har att tacka för att vi utnyttjar elektricitetens krafter för belysning: Benjamin Franklin (deist) och Thomas Alva Edison (ateist). Låt kunskapens ljus lysa upp okunskapens mörker idag!