Ateistbloggen

Att förlora sin tro beskrivs ibland som något otäckt. Hela ens världsbild rämnar, man hamnar i en kris och allt känns meningslöst; men att förlora sin tro kan även vara en befrielse, vilket agnostikern Robert Green Ingersoll har beskrivit så levande som bara han kan:

När jag blev övertygad om att universum är naturligt — att alla spöken och gudar är myter, uppstod i min hjärna, i min själ, i varje droppe av mitt blod, upplevelsen, känslan, glädjen av frihet. Mitt fängelses väggar rämnade, hÃ¥lan översvämmades av ljus och alla reglar, och bommar och bojor blev till stoft. Jag var inte längre en tjänare, en träl eller en slav. Det fanns ingen herre i hela vida världen — inte ens i den oändliga rymden. Jag var fri — fri att tänka, att uttrycka mina Ã¥sikter — fri att leva enligt mina egna ideal — fri att leva för mig själv och dem jag älskade — fri att använda alla mina förmÃ¥gor, alla mina sinnen — fri att sträcka ut fantasins vingar — fri att undersöka, att gissa och att drömma och hoppas — fri att bedöma och avgöra av egen kraft — fri att avvisa alla okunniga och grymma trosbekännelser, alla de ”inspirerade” böcker som vildar har producerat, och alla det förgÃ¥gnas barbariska legender — fri frÃ¥n pÃ¥var och präster — fri frÃ¥n alla de ”kallade” och ”Ã¥sidosatta” — fri frÃ¥n helgade misstag och heliga lögner — fri frÃ¥n rädslan för evigt lidande — fri frÃ¥n bevingade monster om natten — fri frÃ¥n djävlar, spöken och gudar. För första gÃ¥ngen var jag fri. Det fanns inga förbjudna platser i hela tankevärlden — ingen luft, ingen rymd, där mina föreställningar inte kunde sprida sina frityglade vingar — inga kedjor om mina lemmar — inga piskor om min rygg — ingen eld om mitt kött — ingen herres förgrymman eller hot — inget följande i andras fotspÃ¥r — ingen anledning att buga, eller krypa ihop eller kräla, eller yttra förljugna ord. Jag var fri. Jag stod rakryggad och utan fruktan, med glädje, mötte jag alla världar.

Och dÃ¥ fylldes mitt hjärta med tacksamhet och utbrast i kärlek till alla hjältar, alla tänkare som gav sitt liv för handens och hjärnans frihet — till friheten att arbeta och tänka — till dem som föll i de vilda slagens fält, till de som dog i hÃ¥lorna fjättrade med kedjor — till dem som stolt äntrade  stegarna — till dem vars ben krossades, vars kött ärrades och slets sönder — till dem som blivit förtärda av eld — till alla visa, goda och modiga i varje land, vars tankar och gärningar har gett friheten till människans barn. Och dÃ¥ svor jag att sträcka mig efter den fackla de hÃ¥llit, och hÃ¥lla den hÃ¥rt, pÃ¥ det att dess ljus mÃ¥ ännu erövra mörkret.

(Varför jag är agnostiker, 1896, svensk översättning Fredrik Bendz)

Inlägget postades torsdag den 21 december 2006, kl 21:05 och är arkiverat under Religion och andlighet. Du kan läsa svar på detta inlägg genom kommentar-feed RSS 2.0. Du kan skriva en kommentar här, eller trackbacka från din egen site.