Ateistbloggen

Efter att ha läst referat från Almedals-debatter med riksdagsmannen Lennart Sacrédeus (Kd) i Världen idag och Bo Strömstedts debattartikel i DN, finner jag det beklagligt att återigen behöva läsa att vi Humanister kräver att de kristna ska gå och gömma sig och inte delta i det offentliga samhället. Detta har vi aldrig sagt. Vi har heller aldrig sagt att vi vill förbjuda religion. Vad vi säger däremot, är att bara för att man härleder sina värderingar från Bibeln eller Koranen, så åtnjuter man ingen diplomatisk åsiktsimmunitet, utan bör tåla att få se sina argument synade i sömmarna. Vi frågar oss också vilka speciella friheter en religiös ska ha som inte en icke-religiös omfattas av, och ifrågasätter därför grundlagens skrivning om religionsfrihet med hänvisning till de övriga friheter vi alla omfattas av.

Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder: ”Även i en liten spegelskärva ser man färgen på himlen”.

Det uttrycket kan illustrera frågan om biblar på hotellrum. Det kan tyckas vara ett litet problem, ja det skulle till och med vara ett försumbart problem, om det var den enda yttringen av religiös närvaro i det offentliga rummet. Nu är det istället just en skärva som speglar en verklighet. En verklighet som alltfler blir observanta på och börjar ifrågasätta.

Det här låg i luften sedan länge och det var därför det blev en så snabb reaktion på Scandic. Det är naivt att tro att de plockade bort biblarna bara för att en humanist råkade höra av sig. Någon hörde av sig och det räckte.

Hela idén med en bibel på hotellrum är på väg ut sedan länge.
I det moderna hotellets koncept finns det inte utrymme för religionspropaganda i byrålådan. Många hotell har säkert redan rensat bort biblarna eller tackat nej utan att det har blivit den minsta reaktion.

”År 2000 gick kyrkan och staten skilda vägar. Svenska kyrkans aktiviteter kan därmed ses som en business bland andra. Den som gillar budskapet och ideologin betalar för att vara med, vi andra måste få slippa”.

http://www.humanisten.se/lasartikel.php?id=36

Många kristna behöver en gud för att deras moral ska vara giltig. Utan att fördjupa mig i deras personliga behov av en gud, vill jag bara fästa uppmärksamheten på ett problem med att göra en gud till garant för moralen: Gudarna har inte för vana att höra av sig till mänskligheten med PM om sina uppfattningar i moralfrågor, utan ett kollektiv av präster har tagit som sin uppgift att tolka vad dessa gudar kan tänkas ha för synpunkter inom vitt skilda moralfrågor.

Till de mera dagsaktuella frågorna hör gudarnas uppfattning om stamcellsforskning och bruket av kondomer. I det senare fallet leder den aktuella gudens uppfattning till att miljoner människor årligen dör av Aids på grund av att de inte tillåts skydda sig mot smitta. Jag anser att den guden är djupt omoralisk, att prästerna som uttolkar gudens åsikter är omoraliska medlöpare och att det borde vara i människornas intresse att själva få skapa sig en uppfattning om moralens giltighet i det aktuella fallet.

Håller den kristne med om detta? Om en gud ska stå som garant för en så viktig fråga som moralen, kan jag inte acceptera ett undanglidande svar om olika religioners företrädares förmåga att tolka rätt eller fel. Mänskligheten har goda förutsättningar att själva och utan religionernas inblandning skapa konsensus i viktiga frågor, det är de religiösa företrädarna som spelar ut oss mot varandra.

När jag växte upp fick jag lära mig att man skulle vara finkänslig. Alltså låtsas man som ingenting med killen som glömt att stänga gylfen och svamlar något om ”egen personlig tro” till den som visar sig vara religiös. Idag säger jag pssst, till den som behöver fixa till klädseln, men vad säger jag till den andre?

Vi måste tillåta oss att kritisera och diskutera religionen just för att den inte längre är en privatsak. Jag respekterar folks tro så länge de håller den privat eller i kyrkan, men det är något i grunden fel när religiösa talar om omistliga kulturarv och traditioner och jag själv får ägna mig åt religiös avprogrammering när mina barn kommer hem från skolan och berättar att Gud skapade jorden. Vad ska jag säga då?

– ”Nej lille vän, engelska och matematik är sant, men Gud finns lika lite som tomtar och troll i din sagobok, du behöver inte tro på allt du hör i skolan!”

Det här låter som en liten skitbagatell men för mig ringer larmklockorna för fullt eftersom jag vet att flera av lärarna i mitt barns skola tillhör väckelserörelsen. Minsta lilla som skolan släpper efter på kravet på saklighet och icke-konfessionalism kommer man att hålla sig framme. Läs Lausannedeklarationen och se vad det är för folk vi har att göra med. Nu säger kanske någon att det är skillnad på Svenska kyrkans troende och Livets ords extremer, men är det verkligen det? En gradskillnad, ja, men idévärlden är exakt densamma. Nu predikar Ulf Ekman i Svenska kyrkan, vad betyder det? Grabbarna lirar på samma planhalva och den lutar betänkligt…

Intresset för naturvetenskaperna har länge varit alarmerande lågt. Samtidigt präglas vi av en tidsanda av Extreme Makeover och snabbköplösningar i livsstilsval. Det är  i den tidsandan religiösa fenomen som Knutby vinner mark. Helge Fossmo har börjat tala i fängelset och berättar om församlingens liv i Knutby som ett enda stort rollspel.

Väckelserörelsen levererar alla svaren och lite till i bibeln. Mobilen som har ”allt” och den schweiziska armékniven står sig slätt i jämförelse, men de representerar samma väl kända mänskliga förtjusning för allt-i-ett-lösningar. Tänk då så bekvämt att ha ”allt” samlat i samma bok! Måste man ha suttit på universitetet, nedsjunken bakom drivor av tung kurslitteratur i ämnen där forskningsfronten i skrämmande takt accelererar bort från synfältet, för att förstå lockelsen i att få hela sin världsbild och alla förklaringar samlade på ett ställe?

Inom den religiösa väckelsen är de intellektuella trösklarna behagligt låga och det ställs aldrig krav på egna tankemödor. ”Gapa, svälj och rapa upp” ger MVG i bibelkunskap. Grupptryck och masspsykos  är effektiva verktyg i församlingarnas arbete. Ger du dig hän i din tro kommer du att upptas i en allomfattande gemenskap där du på alla sätt blir bekräftad. Du behöver inte längre från åskådarplats och med växande mindervärdeskomplex se snillen spekulera. Du är mittpunkt i ditt eget religiösa universum och du pratar (sms:ar!) med gud.

Så vad säger jag då till den andre?

Det är med religion som med sex – frivilligt mellan samtyckande är det ett trevligt tidsfördriv, men när maktutövning och pengar kommer med i bilden blir det genast rätt så osmakligt… 

Någonting har hänt i Sverige under senare år. Religionen börjar återta sin maktposition över folks vardag. Tydligast syns det i skolan där det moderna projektets idéer om att befria skolan och undervisningen från religiöst inflytande har övergivits av våra makthavare. Låg- och mellanstadiets böcker i religionskunskap sprider kreationistiska idéer långt innan barnen får en motbild inom naturvetenskapliga ämnen. Vi måste tillåta oss att kritisera och diskutera religionen just för att den inte längre är en privatsak, för det är något i grunden fel när religiösa talar om omistliga kulturarv och traditioner och barnen kommer hem från skolan och berättar att Gud skapade jorden.

För den som följt debatten om kyrkans inblandning i skolan under senare tid, är det tydligt att kyrkan har många sympatisörer. Låt vara att det i många fall oftare synes handla om att markera motstånd mot islam och invandrare, än ett eget religiöst praktiserande, men varken religiös fanatism eller xenofob skenhelighet är att leka med när de börjar få ett faktiskt inflytande i politiken.

Nu senast är det utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden i Uppsala som har fått en ny vice ordförande, Torbjörn Aronsson (kd), som också är prefekt vid Livets Ords universitet, med bland annat helbrägdagörelse, andeutdrivning och tungomålstalande på schemat. Det skulle därför vara av intresse att få veta hur den övriga alliansen ställer sig till detta val?

Målet för Livets Ords universitet är ”att undervisa och träna individer för ledande roller inom tjänst, utbildning, offentlig förvaltning, kommunikation och affärsliv”. Att tänka fritt är stort, men vi måste komma ihåg att i Aronssons kretsar är detta inte tillåtet. Så vad betyder det när en person från ett låtsasuniversitet, med uttalad målsättning att frälsa världen genom ledande positioner inom politiken får en sådan position inom utbildningsväsendet i universitetsstaden Uppsala?

Svenska kyrkan har en länksamling som heter ”Svenska kyrkan i media.” Där har man en länk till ett debattsvar från prästerna Jonas Lindgren och Marcus Holmberg på ett debattinlägg från mig 12/11 i UNT.

Vi humanister tycker självklart att alla ska få göra sin åsikt hörd och länkar alltid våra meningsmotståndare! På Humanisterna.se under Lokalt/Opinionsbildning kan man följa höstens debatter i VK och UNT i sin helhet, med länkar till samtliga inlägg.

UNT 12/11

Grundlagsfråga i Bålsta 

Nu förringar kyrkan betydelsen av gudstjänster på skoltid. Kyrkan är fri att på lika villkor sprida sin tro och sina grundläggande värderingar med samhället i övrigt, men att utnyttja skolan för detta ändamål inte förenligt med skollagen.

Ett studiebesök i en kyrka eller moské är en sak men deltagande i en gudstjänst är något helt annat. Skolan ska utbilda i religionskunskap. Ämnet är viktigt för förståelsen av vår egen tid, historiskt och för framtiden. Religionernas starka ställning och inflytande är också en av mänsklighetens ödesfrågor.

Studiebesök och föreläsare är bra, men landets moskéer räcker inte till för samma aktiviteter som kyrkan erbjuder. Förbundet Humanisterna arbetar helt ideellt och får till skillnad från andra livsåskådningssamfund inga statliga bidrag. Däremot kanaliseras statliga medel via bildningsförbund till kurser i hur religiösa samfund ska bemöta hotet från humanisterna. Religionens företrädare verkar på goda grunder vara rädda att folk ska tänka själva!

Kyrkans höga medlemstal är inget argument för att få missionera bland skolbarn. Om kyrkan inte är nöjd med barnens kunskaper i kristendom så är det en fråga mellan kyrkan och barnens föräldrar. Talet om allsidighet i ett demokratiskt samhälle haltar betänkligt också i beaktande av att kyrkans höga medlemstal grundar sig på kollektivanslutning av spädbarn och att staten driver in medlemsavgifterna. Varför överhuvudtaget betala mellan hundratusen och en kvarts miljon av sin livsinkomst för att vara med i en organisation där man inte ens delar de grundläggande idéerna?

Att göra liknelser med livsåskådningsprogram i teve och radio när man argumenterar för att representanter för olika livsåskådningar ska få dela med sig av vad de tror på i skolan är ett intellektuellt lågvattenmärke och betecknande för den bedrövliga bristen på tankeskärpa i debatten. Min relation till tevens av-och-på-knapp kan jämställas med valhemligheten. Att jag som skolbarn ska tvingas att inför mina kamrater och lärare göra min trosuppfattning känd är ett brott mot Regeringsformen 2:2. För min del avslutar jag diskussionen med att åberopa Sveriges grundlag. Jag hoppas att det är den och inte någon guds lagar som fäller utslaget i Bålsta.

Camilla Grepe
Medlem i Humanisterna

Ibland blir jag tillfrågad vad jag tycker är problemet med kyrkans närvaro i det dagliga livet. Mitt svar är:
 – Närvaron i det dagliga livet!

Harmlöst, trevligt, gulligt och rart. Alltid till hands i stort och i smått. Babysång och familjerådgivning. Discokvällar och krisgrupper. Mellan dop, bröllop och begravningar även en aktiv part i skolan med teater, adventsgudstjänst, skolavslutningar och tolkningsföreträde i religionskunskapsböckerna.

Rektorn i Västerängsskolan i Bålsta har fattat det självklara beslutet att inte fira adventsgudstjänst på skoltid. Skolan ska vara icke-konfessionell och religionsundervisningen saklig och allsidigt utformad så att varje elev kan delta.

Kyrkans folk mobiliserade omedelbart:
-”Det är absurt att inte barnen ska få se julkrubban, sjunga sånger och lyssna till några väl valda ord av prästen.” säger Mikael Oscarsson (Kd).
Men, kära nån! Man tar sig för pannan, det är inte skolans sak att se till att barnen får lyssna till ”några väl valda ord från prästen.”

Det här är en fastklibbande rest av en kult som de troende till varje pris vill behålla i skolan.  Ett försåtligt missionerande bland barn med argumentet tradition. Vilken unge vill frivilligt avstå ett jippo med kompisarna? Kallt kalkylerande utnyttjar man deras svaghet och ”traditionen” rullar på som vanligt.

Detta är problemet med kyrkans närvaro i skolan. Harmlöst, trevligt, gulligt och rart. Nej, knappast! Det är hög tid att bryta traditionen. Kyrkan och staten har gått skilda vägar, det är hög tid att kyrkan och skolan gör samma sak.

Publicerat på debattsidan UNT 2/11