En intressant debatt har dykt upp på Newsmill om Jesus som historisk person. Per Mikael Nilsson skriver den 12 maj 2011 att Dick Harrison – som skrivit på sin blogg på SvD att Jesus troligen har existerat – brister i sin metodik och är okunnig. Harrison i sin tur svarar på Newsmill samma dag att teorin att Jesus inte har funnits är en moden konspirationsteori.
Hårda ord och inga visor. Jag tänkte ge min egen reflektion över debatten men försöka undvika personangrepp.
Först en bakgrund varför jag, som apotekare har ett intresse av debatten, och varför jag är agnostisk till om Jesus har funnits eller inte. Är det, som Harrison antyder, på grund av att jag är ”troende ateist” och helt enkelt vill att Jesus inte ska ha funnits? Är jag så förblindad i mitt religionshat att jag inte ser bevisen?
För det första är det inget argument för att jag har fel. Även den som har ett starkt patos för ämnet kan ha rätt – och i så fall skulle man med samma argument vifta bort alla kristna apologeter som hävdar att Jesus har funnits – för om inte Jesus har återuppstått från de döda är deras tro förgäves (1 Kor 15:12-19).
För det andra bottnar mitt intresse i frågan inte efter min egen iver att omvända kristna, utan tvärt om, kristnas iver att omvända mig. Jag började intressera mig för frågan runt 1996 när den stora internetboomen kom och jag gladeligen gav mig in i diskussioner med ateister och troende på nätet. Jag upptäckte till min förvåning att många kristna använde evangelierna som historieböcker, samtidigt som forskningen visade att dessa är skrivna av anonyma personer minst 3 decennier efter Jesus förmodade död. (Även om vi daterar Markusevangeliet till år 65 v.t., som är den äldsta dateringen – omhuldad av kristna apologeter – så är det ca 30 år efter Jesus förmodade korsfästelse).
Jag upptäckte också hur dåligt underbyggda apologeternas argument var. Man radar upp namn som Josefus, Tacitus, Suetonius och till och med Talmud som ”historiska bevis” för Jesus existens, utan att ens nämna problemen med ovan nämnda texter. (Talmud skriver t.ex om tre olika Jesus som alla ger problem för kristendomen om de är den historiske Jesus, och Josefus ”Testimonium Flavianum” är en tydlig kristen interpolation).
Min utgångspunkt var att Jesus hade existerat som en historisk person, kanske som en karismatisk ledare som trollade för en hänförd publik (Jfr Uri Geller), kanske en man som efter sin död tillskrivits diverse mirakler, men ju mer jag analyserade beläggen, desto tunnare insåg jag att de historiska beläggen för en jordisk Jesus var – jag blev agnostisk i frågan.
Till min förvåning ser jag hur en ansedd historiker, Dick Harrison, anför argument som kunde vara hämtade ur någon av de böcker som diverse kristna har skickat till mig för att omvända mig till kristendomen – böcker som bara har gjort mig än mer agnostisk när jag har skrapat under ytan på argumenten. Jag har ingen egen teori om hur Jesus-myten har uppstått – kanske finns det en eller flera historiska personer som förlaga, kanske har Jesus inte ens existerat. Tyvärr finns det inga historiska bevis för vare sig den ena eller andra tesen.
Min poäng är kort och gott att bibelns berättelser om Jesus och kristendomens spridning kan förklaras precis lika bra utan att anta en historisk Jesus som genom att göra det. Ockhams rakkniv (”pluralitas non est ponenda sine necessitate”) säger oss då att vi ska ta den teori som antar minst antal premisser, eller slarvigt uttryckt: Den enklaste teorin.
Vän av ordning frågar sig kanske hur jag som apotekare kan ta mig friheten att slå en historiker på fingrarna. Låt oss anta att förhållandet vore det omvända. Säg att jag hävdade att ett receptfritt läkemedel botar cancer. Skulle då inte Nilsson och Harrison kunna ifrågasätta vad jag skriver? Och om så inte är fallet, hur ska vi bedöma de bibliska texter som satts samman av lekmän i en tid då historia inte existerade som vetenskap? Med vilken rätt uttalar sig ”Lukas”, som traditionellt anses vara Paulus läkare, i religiösa spörsmål? Med vilken auktoritet har han översatt Jesus liknelser till grekiska, och samlat in anekdoter om Jesus? Med vilken auktoritet uttalar sig härföraren Josefus om Judeas historia osv? Om man viftar bort sanningsfrågan med att vederbörande är lekman så viftar man därmed bort det mesta av källmaterialet om Jesus.
Så, låt oss med denna inledning ge oss i kast med debattartiklarna. Enligt Per Mikael Nilsson består Harrisons teori av följande argument:
* Källorna om Jesus är ovanligt många.
* Att det finns olika versioner i evangelierna om Jesus liv är ett tecken på deras äkthet.
* Källorna ligger tillräckligt nära i tiden för att ge trovärdiga uppgifter om Jesus.
* De icke-bibliska källorna styrker Jesus existens.
Det första argumentet anser han vara ogiltigt, eftersom källorna bygger på samma berättartradition. Som exempel anger han att om ett TT-telegram återges av flera olika tidningar så är det egentligen ett och samma budskap som multiplicerats många gånger.
Nilsson undlåter dock att förklara varför vi ska anta att källorna bygger på en gemensam tradition, så låt mig flika in. Matteusevangeliet och Lukasevangeliet antas allmänt bygga på Markusevangeliet. Dessa tre s.k. synoptiska evangelier bygger eventuellt på en äldre tradition benämnd Q, efter tyskans ”Quelle”, men Q-teorin är spekulativ och därför inte accepterad av alla historiker. Som Nilsson skriver: ”Markusevangeliets källor är höljda i dunkel”.
Vidare missar Nilsson i sin liknelse att om de olika återgivna TT-telegrammen är identiska så bekräftar de att det fanns ett gemensamt ursprungligt TT-telegram. De hjälper oss alltså att förstå vad som stod i ursprungstexten, även om de inte säger något om sanningshalten i telegrammet. (TT har ibland publicerat telegram med felaktigt innehåll – jag tror dock inte på någon konspiration i de fallen. Den enklaste förklaringen är sannolikt att journalisterna på TT inte är felfria.)
De största förändringarna av evenglierna har dessutom förmodligen skett innan den nuvarande tolkningen av kristendomen etablerades, och där är textmaterialet magert. Som exempel kan nämnas att det äldsta bevarade textfragmentet av något evangelium, det så kallade P52, dateras till perioden 120-150 v.t. Om de största förändringarna skedde under det första århundradet vet vi i stort sett ingenting om ursprungstexten.
Nilsson bemöter argumentet att om man inte tror på en historisk Jesus måste man förutsätta en massiv konspiration hos de tidiga kristna. Här skiljer jag mig från Nilsson. Han hävdar att man alls inte måste förutsätta någon konspiration. Jag hävdar att en ”konspiration” (i Harrisons betydelse av ordet, men inte så som ordet vanligtvis används) de facto har ägt rum. De tidiga kristna förföljde kristna sekter som hade en annan tro, sökte aktivt upp deras konkurrerande texter och förstörde dem. Även om vi antar att den kristendom som kom att bli den etablerade inte var en konspiration måste vi, med Harrisons terminologi, förklara alla konkurrerande texter såsom Petrusevangeliet, Markionevangeliet och Tomasevangeliet som produkter av konspirationer. Andra belägg för en konspiration, i Harrisons terminologi, är slutet på Markusevangeliet (Mark 16:9-20), som är tillagt i efterhand.
Jag vågar med fog påstå att Jesus-myten är världshistoriens största konspiration. Med Hans Conzelmanns ord: ”The Christian community continues to exist because the conclusions of the critical study of the Bible are largely withheld from them.”
Nilsson påpekar också mycket riktigt att Harrison (och de kristna böcker jag har fått) utgår från det de ska bevisa, nämligen att Jesus verkligen har existerat. Om han inte har existerat blir det inte märkligt alls att ingen ifrågasatte de kristna historierna om Jesus. Om de muntliga berättelserna går längre tillbaks än vår tideräknings början (se t.ex Alvar Ellegårds ”Myten om Jesus”, eller Talmud som jag nämnde tidigare) är inte ens de tidigaste dateringarna av evangelierna speciellt nära i tiden med traditionens början. Observera nu att jag inte påstår att evangelierna bygger på äldre traditioner. Det vet jag ingenting om, men man kan inte på förhand anta det som ska bevisas, nämligen att Jesus har funnits och att han levde i den tid evangelierna placerar honom. Då rör man sig i cirklar. Det spelar ingen roll hur stora cirklar man tar – de är fortfarande cirklar. Ett bättre angripsätt är att förutsätta det man ska motbevisa, och sedan leda i bevis att dessa förutsättningar leder till orimliga slutsatser eller inbördes motsättningar.
Nilsson avslutar med ”Harrison verkar inte förstå att evangelierna inte kan användas för att bevisa det som påstås i dem. Innehållet måste styrkas av information från annat håll, precis som i fallet med andra historiska personer som vi vet extremt lite om, om vi skall få ut kunskap om sanningshalten av det som sägs ha inträffat.”
Harrisons svar är att ”Försöket att avfärda Jesus som historisk person är snarast att hänföra till kategorin ’moderna konspirationsteorier’, tillsammans med idén om att CIA var ansvarigt för 11 september och att NASA fejkade månlandningen.”
Där tar han faktiskt fel. Forskningen som ifrågasätter Jesus historicitet har sin grund i 1800-talet och den katolska modernismen, som kom att ifrågasätta många etablerade föreställningar om Jesus. Och även om den ifrågasättande forskningen skulle vara modern så blir den inte mindre sann för det, lika lite som stamcellsforskning är felaktig för att den är modern. Liknelsen med 11-septemberkonspirationer haltar betänkligt då det finns historiska belägg för att kapade flygplan flögs in i Twin Towers det datumet. När det gäller Jesus saknas det historiska belägg, och därför menar jag att man inte bör anta att han har existerat.
Harrison påstår att ”troende” (hans eget citat) ateister använder sig av konspirationsteoretiskt hypotesbygge för att svärta ned sina motståndare. Här vore det hedervärt om Dick Harrison kunde ge ett exempel. Att det finns många olika mer eller mindre konspiratoriska böcker om Jesus är jag den förste att hålla med om (se t.ex Baigent, Leigh, Dödahavsrullarnas Hemlighet), men dessa är knappast ”’troende’ ateister”. För att Harrisons påstående ska vara giltigt bör han nämna några av de bättre böckerna skrivna av övertygade ateister, och visa varför dessa är felaktiga. I annat fall erkänner han att det åtminstone finns några ateister som skriver sakliga böcker där de förnekar Jesus existens.
Harrison ger sina argument för att anta en historisk Jesus:
”1. Man måste förutsätta en kristen konspiration i ett tidigt skede av kristendomens historia, som åtskilliga människor lät sig luras av. Paulus och/eller hans uppgiftslämnare hittade på allt och lyckades på kort tid slå blå dunster i ögonen på människor över hela Medelhavsvärlden, särskilt i öster, detta bara två decennier (senast, möjligen även tidigare) efter korsfästelsen. Och visst, en sådan konspiration kan ha funnits. Men den kan inte bevisas. Det är ett obevisbart antagande.”
Det här är ett argument som jag känner igen från mina kristna böcker, men argumentet säger faktiskt ingenting. På vilket sätt förklaras kristendomens utbredning bättre genom att anta den fysiska existensen av en Jesus decennier innan kristendomen spreds? På vilket sätt är det en bättre teori att anta ”Paulus spred på kort tid blå dunster i ögonen på folk, och Jesus har funnits” än ”Paulus spred på kort tid blå dunster i ögonen på folk”? Säger oss inte Ockhams rakkniv att skära bort det överflödiga antagandet ”och Jesus fanns”. För nog måste väl Harrison i sin roll som historiker ifrågasätta att Jesus visade sig för Paulus i en syn, och att han återuppstod på den tredje dagen – blå dunster som Paulus spred i ögonen på folk? Att han som privatperson har en kristen tro låter sig anas i argumenten, men som historiker bör han hålla isär tro och vetande. I annat fall ägnar han sig åt samma pseudovetenskap som han anklagar ”’troende’ ateister” för.
”2. Man måste förutsätta att övergången från muntligt till skriftligt traditionsbevarande är abnorm i just fallet Jesus, medan man är beredd att godta liknande utvecklingar i många andra fall.”
Varför måste man göra det? Harrison utgår än en gång från vad som ska bevisas, nämligen att Jesus blev avrättad under Pontius Pilatus styre. Om Jesus inte har funnits kan åtminstone delar av den muntliga traditionen mycket väl gå mycket längre bak i tiden. Paulus är den som spred kristendomen i världen, och han nämner väldigt få detaljer om Jesus jordiska levnad. Vad vet Harrison om vilka muntliga och skriftliga messias-myter som florerade i Paulus samtid, och som kan ha vävts samman till dagens Jesus-myt?
”3. Man måste förutsätta att vissa antika texter är falska, trots att bevis saknas för att det rör sig om förfalskningar… Detta är en typ av argumentation som är typisk för konspirationsteoretiker.”
Ptrrro, hold your horses! Det Nilsson redovisar är allmängods bland historiker. Att Testimonium Flavianum är en kristen interpolation vet vi med säkerhet, eftersom juden Josefus påstår att Kristus var Messias. Exakt vad Josefus ursprungligen skrev, eller ens om han skrev om Jesus alls (somliga forskare hävdar att texten är ditlagt av Eusebius) är höljt i dunkel. Är inte det rimliga att använda Ockhams rakkniv och vare sig anta att det fanns en ursprungstext om Jesus eller att det inte gjorde det? Vi måste alltså förhålla oss agnostiska till om Josefus skrev om Jesus. Det är inte mycket till bevis för att Jesus var en historisk person. Dessutom var inte Josefus samtida med Jesus, om man antar att Jesus blev avrättad under Pilatus styre.
”4. Man måste förutsätta att ett behov uppstod att uppfinna en historisk Jesus i ett sekundärt skede, det vill säga att kristendomen plötsligt grundades (okänt hur) och att man bestämde sig för att hitta på en grundare först i efterhand. Visst, så kan det ha gått till. Men det blir mycket lättare att få pusselbitarna att falla på plats om vi leker med tanken att sekten/rörelsen som senare fick namnet kristendom faktiskt utgick från en eller flera predikanter, och att Jesus var en av dem.”
På vilket sätt faller pusselbitarna lättare på plats om vi antar en eller flera historiska personer bakom Jesus? Vilken är den enklaste teorin: ”Paulus blev omvänd till kristendomen och förkunnade bland hedningarna om en person på en för dem avlägsen plats, som återuppstått från de döda, och denne person har existerat.” eller ”Paulus blev omvänd till kristendomen och förkunnade bland hedningarna om en person på en för dem avlägsen plats, som återuppstått från de döda”? Exakt hur faller pusselbitarna lättare på plats av att vi gör ett extra antagande?
”5. Man måste bortse från att alla diskrepanser i evangelierna tyder på att vi har att göra med separata, sinsemellan olika traditioner under kristendomens första decennier. Dessutom måste man bortse från mängder av besvärande omständigheter och till synes onödiga bortförklaringar i Nya testamentet.”
Harrison nämner ett antal fel och motsägelser som bekräftelse för sin tes, men ikullkastar inte dessa fel evangeliernas trovärdighet? Om vi inte kan lita på att Jesus föddes i Betlehem, eller ens när han föddes, hur kan vi då lita på deras sanningsenlighet i andra avseenden? Tyder inte de geografiska felaktigheterna i Markusevangeliet på att texten är skriven av en person som inte levde i Judea? Med Harrisons egen retorik, borde inte samtiden ha protesterat mot felaktigheterna? Visst har vi att göra med tre delvis separata traditioner, men motsägelserna dem emellan snarare minskar än ökar deras trovärdighet. Om dessa tre texter har genomgått en evolution så är det belägg för den ”konspiration” som Harrison förnekar. Om de å andra sidan nedtecknades exakt så som vi känner dem idag och inte har föregåtts av en muntlig evolution, hur kan vi då veta vad som är sant och vad som är uppdiktat? Om vi vet att vissa delar av evangelierna är uppdiktade, vad är det då som säger att de inte är uppdiktade som helhet?
”6. Man måste bortse från att romerska författare nämner kristna grupperingar redan under första århundradet e.Kr., dvs. att kristendomen redan då hade vuxit sig så synlig och stor att den blev föremål för rapporter.”
Även detta argument är oklart. Vad tillför hypotesen av en jordisk Jesus förklaringen av kristendomens spridning? Kristendomen spreds av Paulus, som enligt egen utsago aldrig träffat Jesus, och som tagit emot evangeliet direkt från Jesus Kristus, och inte genom någon människa (Gal 1:11-12). På vilket sätt förklaras det scenariot bättre om man antar att denna Jesus levt ett antal decennier före Paulus? Det är såvitt jag vet ingen som ifrågasätter att kristendomen i någon primitiv form spreds över det romerska riket.
Harrison bygger ett antal halmdockor kring ”måsten” som måste till för att vara skeptisk till att Jesus har existerat, och drar slutsatsen att man måste vara konspirationsteoretiker för att inte tro att Jesus har funnits. Här nämner han till min glädje själv Ockhams rakkniv och beskriver den korrekt som att man bör välja den teori som kräver så få extra antaganden som möjligt. Dock hoppas jag att mina invändningar visar varför hans replik inte motiverar dessa extra antaganden. Jag ska ge honom ”the benefit of doubt” och hoppas att han återkommer till sina skäl.
Harrison beskriver sin egen teori:
”Mot bakgrund av ovanstående resonemang finner jag det mest troligt att Jesus var en historisk person, en predikant i Galileen omkring år 30, förknippad med Nasaret, som fick en lojal men numerärt begränsad skara anhängare. Efter bråk med myndigheterna blev han korsfäst. Under de år som följde levde rörelsen vidare och fick allt fler anhängare, och när karismatiska predikanter som Paulus dök upp började den judiska sekten få vidare spridning och utvecklas till en religion.”
Låt mig presentera en enklare teori, med färre antaganden:
”En judisk sekt bland många andra trodde på en Messias-gestalt som avrättats av sina fiender och återuppstått från de döda. När karismatiska predikanter som Paulus dök upp började den judiska sekten få vidare spridning och utvecklas till en religion.”
Harrison skriver att hans scenario är det troligaste, och det har han naturligtvis all rätt att tro, men när han beskriver alla som inte tror på samma teori som han för konspirationsteoretiker ger han sig ut på mycket tunn is.
Nu inväntar jag Harrisons nästa inlägg i debatten för att se om han kanske kan förtydliga varför det är mer rimligt att anta att Jesus har funnits än att inte göra det antagandet.
Naturligtvis är inget av de argument jag här anför något skäl för att tro att Jesus inte har funnits. Men låt oss vara ärliga, utan att anklaga varandra för konspirationer, och erkänna att vi inte vet.