Ateistbloggen

Meet my enemy kommenterar mitt inlägg om att en Humanistisk etik berör de verkligt etiska frågorna snarare än religiösa pseudofrågor. Han frågar vilka som är de rent etiska frågorna om man bortser från guds existens och menar att man inte kan diskutera etiska frågor om man inte antar en transcendental norm. (Underförstått att en sådan norm är oavhängig existensen av gudar). Utan en sådan norm menar han att man inte kan ha mer rätt än någon annan och han argumenterar för att människor inte kan skapa transcendentala värden. Slutligen hävdar han att ateismen inte kan förklara varför vi upplever att vi har ett medvetande och att mord är fel.

Vad jag menar med att en Humanistisk etik berör de verkligt etiska frågorna snarare än religiösa pseudofrågor är att etik handlar om hur vi ska bete oss mot varandra. En Humanistisk etik utgår från mänskliga behov och värderingar. Genom att diskutera kan vi tillsammans komma överens om goda etiska riktlinjer för hur vi ska bete oss mot varandra. Dessa frågor går alldeles utmärkt att diskutera utan att blanda in gudarna.

Att postulera existensen av gudar löser inga etiska problem, för gudar kan aldrig vara grunden för moralen. Eutyfrons dilemma omöjliggör teism som grund för moral: Är det goda gott för att gudarna önskar det eller önskar gudarna det för att det är gott? Om gudarna tycker att det goda är gott för att det är gott så hjälpte det ju inte att anta att det finns gudar. Det goda är ju gott oavsett vad gudarna tycker. De gillar det bara för att det var gott från början. Om det däremot är gudarna som bestämmer vad som är gott kan vilka grymheter som helst vara goda. Då kan det vara etiskt riktigt att begå folkmord, att krossa späda barns huvuden mot klipporna, att döma människor till evig förbannelse för att de har utnyttjat sin yttrandefrihet att häda eller att stena homosexuella (samtliga dessa grymheter försvaras av bibeln) – det är upp till gudarnas godtycke att avgöra. Om gudarna är tyranner så är det etiskt att vara en tyrann. En sådan definition av etik går emot den definition vi använder och är således uppenbart fel. Att vara etisk betyder inte att följa tyranners nycker, utan att vara en god medmänniska. Att säga att grymheter är goda är en språklig självmotsägelse, för att inte säga meningslöshet. Det är tomt tal utan mening.

Att hävda att gud är av naturen god löser inte Eutyfrons dilemma. Problemet blir då istället om guds natur är god för att det är gott att vara så, eller om det goda är gott för att det är guds natur.

Jag menar att det inte finns något sätt, vare sig teistiskt eller ateistiskt, att försvara existensen av transcendentala värden. Trots det finns det ateistiska system som hävdar existensen av transcendentala eller objektiva värden. Ett exempel ges i filosofiprofessor Michael Martins bok Atheism, Morality and Meaning. Man kan därför inte säga att existensen av transcendentala värden beror på om det finns gudar eller inte. Försök har gjorts att försvara transcendentala värden både ur teistisk och ateistisk synpunkt. Gudarnas existens är en pseudofråga.

Hur försvarar man då en ateistisk etik? Det finns flera ansatser. Jag ska här kort nämna Immanuel Kants etik. Nu finns det mycket att invända mot Kant, men jag menar att hans etiska grundtes är giltig oavsett vad man anser om hans etik i sin helhet. Kant var visserligen teist men hans etik är helt rationell och förutsätter inte existensen av gudar. Hans förklaring var denna: Jag är en människa och har vissa behov. Jag vill bli behandlad på ett visst sätt av mina medmänniskor och jag inser också att de har liknande behov och vill bli behandlade på liknande sätt. Att då hävda att man ska bete sig på ett visst sätt mot mig men på ett annat mot andra är en logisk självmotsägelse, en kontradiktion. För att etiken ska vara motsägelsefri är det nödvändigt att följa maximen ”behandla andra som du vill att de ska behandla dig”. Med det menas inte att man ska slå andra om man är masochist, utan det innebär att en etik måste ta hänsyn till andra människors behov och behandla dem på ett sätt som de vill bli behandlade. Denna maxim återfinns i de flesta etiska regler som människan har skrivit, till och med i bibeln, och har dessförinnan uttryckts av t.ex Budda.

En Humanistisk etik handlar om människors behov och hur vi ska behandla människor för att de ska må så bra som möjligt. Den handlar om mänskliga relationer. En teistisk etik handlar istället om vår relation till gudarna. Att människor mår bra är sekundärt. Det primära blir istället att tillfredsställa gudarnas nycker, även om människor blir lidande av det. Vi ser konsekvenserna av den teistiska etiken i form av motstånd mot kvinnors rättigheter i tredje världen, motstånd mot lika rättigheter för homosexuella som heterosexuella, osv. Att följa föreskrifter med sina rötter i bronsåldern blir viktigare än att människor ska må bra. Kort sagt är en teistisk etik ett hinder för mänskligt välmående medan en Humanistisk etik fokuserar på detsamma.

Slutligen, att vi upplever att vi har ett medvetande eller att mord är fel betyder inte nödvändigtvis att vi verkligen har ett medvetande eller att mord verkligen är fel. Nu kan man tro och tycka det på andra grunder, men vår upplevelse är subjektiv och inte nödvändigtvis objektivt sann. Man kan inte använda subjektivitet för att dra slutsatser om det objektiva. I vilket fall som helst är det inga problem att förklara dessa upplevelser ur ett ateistiskt perspektiv men det får bli en annan artikel.

Just nu pågår en debatt om religiösa friskolor. En stor del av svenska folket vill förbjuda dem och alla regeringspartier utom Kd vill utreda frågan. Debatten har fått nytt bränsle sedan den slutna kristna sekten Plymouthbröderna fått tillstånd att starta en friskola i Långaryd. Skolverket sade nej, men skolan överklagade och fick rätt i Länsrätten.

Friskolan säger att den kommer att följa skolans läroplan och värdegrund och man har anställt en utomstående rektor. Jag undrar ändå om det är förenligt med skollagen, läroplanen och värdegrunden att en skola är konfessionell över huvud taget.

Ordet konfessionell betyder ”bekännelsetrogen” och har samma etymolgi som det engelska ordet ”confession”, bekännelse. Att en skola är konfessionell betyder alltså att undervisningen bygger på en trosbekännelse. I vardagligt tal kallar man dessa friskolor för ”religiösa friskolor” men konfessionell är ett bättre ord. Med religiös friskola kan avses att skolan har en religiös huvudman, alltså att en församling är ansvarar för skolan.

Att en skola har en religiös huvudman behöver inte vara ett problem. Så länge skolan uppfyller den läroplan och värdegrund som myndigheterna har bestämt är allt frid och fröjd. En skola med konfessionell inriktning kan dock rimligtvis inte uppfylla de kraven. Läroplanen säger att undervisningen ska vara saklig och allsidig och lära eleverna att tänka kritiskt. En konfessionell undervisning går emot detta eftersom undervisning som bygger på en trosbekännelse aldrig kan vara saklig, allsidig eller självkritisk.

Därför menar jag att konfessionella friskolor vare sig är förenliga med skolans läroplan, dess värdegrund eller skollagen. Därav följer att konfessionella friskolor inte borde kunna förekomma i Sverige.

Jag såg att den svenska översättningen av Richard Dawkins bästsäljare (bl.a. etta på Amazon.com) The God Delusion kommer att heta Illusionen om Gud. Detta är en felöversättning som inte fångar vad den engelska titeln säger. Delusion och illusion är inte alls samma sak. Det engelska ordet illusion är utbytbart mot det svenska ordet, men delusion betyder villfarelse – en tro som står i strid med verkligheten och en oförmåga att ta till sig fakta. Det är mycket starkare än illusion. Den svenska översättningen är missledande – it’s deluding.

Jag är väldigt glad att Leopard förlag har valt att översätta denna kontroversiella bok, men jag är grymt besviken på titeln. Om du håller med mig, kontakta förlaget och klaga:

www.leopard.se

Leopard förlag AB
S:t Paulsgatan 11
118 46 Stockholm

tel: 08-20 31 40
fax: 08-462 99 44

Av hänsyn till förlaget skriver jag inte ut deras epostadress, men den finns på websidan. Klicka bara på länken ovan om du vill mejla dem.

Av en slump såg jag att Existens har börjat med en ny omgång. Tyvärr verkar detta utmärkta samhällsprogram ha förpassats till SVT24. Jag hoppas att jag har fel eller att SVT tar sitt förnuft till fånga och visar Existens på SVT1 eller SVT2 också.

Första avsnittet för säsongen handlade om aborter. Jag kom in i slutet av programmet och hann inte se så mycket, men jag reagerade på två saker i en intervju med en medarbetare på DN. För det första påpekade hon att frågan inte handlar om aborter ska utföras eller inte. Dessa aborter kommer att utföras ändå. Frågan handlar om legala eller illegala aborter. Det är viktigt att ha i åtanke, både för motståndare och försvarare av aborträtten.

Det andra jag reagerade på var att det sades i intervjun att DN-medarbetaren var för aborter. Ingen kan väl vara för aborter? Att en kvinna tvingas utföra en abort är en tragedi som bör förebyggas. Det frågan handlar om är aborträtten. Att vara för rätten till abort är inte att vara för aborter. Man kan vara positiv till aborträtten utan att för den skull vara positiv till aborter som sådana.

Tyvärr har striden mest handlat om aborträtten, men jag tycker mig se fler och fler abortmotståndare som inte vill förbjuda aborter, utan istället förebygga dem och ge stöd till kvinnor som funderat på abort men väljer att behålla barnet. Det är bra! Det öppnar också dörren för att abortmotståndare och försvarare av aborträtten kan samarbeta för att förhindra aborter, vilket i slutändan gynnar kvinnorna. Ingen tjänar på att striden handlar om aborträtten när det finns viktigare saker att kämpa för, nämligen att ingen kvinna ska behöva genomgå en abort.

Tidningen dagen rapporterar att Islamiska rådet i Norge tillsammans med Norska kyrkans mellankyrkliga råd gjort ett uttalande att ”alla ska fritt kunna välja sin tro”. Man skiver också i ett dokument att mission måste ske inom etiskt acceptabla ramar utan maktbruk och manipulation.

Dagen har även kontaktat Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. I en kommentar till uttalandet i Norge säger hon att ”Självklart ska alla kunna konvertera till vilken religion de vill utan att bli trakasserade. Jag har aldrig ens haft tanken att en sådan deklaration skulle behövas.” Hon säger också, med hänvisning till Sura 109 i Koranen att ateister och polyteister får tro som de vill.

Tyvärr ger Helene Benaouda en naiv bild av islam i praktiken. Även om Sura 109 säger att ateister och polyteister får tro som de vill så innehåller koranen mängder av suror som kan tolkas precis tvärt om (t.ex 2:89, 2:98, 2:122, 2:190-193, 2:216, 3:5, 3:28, 3:140, 3:149-151, 3:156, 3:178, 5:69, 6:5, 6:43-45 och 6:49). Som Sam Harris påpekar i The End of Faith uppmanar koranen sina anhängare på nästan varenda sida att förakta de otrogna. I realiteten lever många människor under fruktan för sina liv efter att ha konverterat från islam. Därför finns det ett behov av förnuftiga muslimer som gör uttalanden om att det är tillåtet att fritt byta eller lämna sin religion och därför är den norska deklarationen en glädjande nyhet! Nu får man bara hoppas att fler muslimska råd gör liknande uttalanden. Kanske Sveriges muslimska råd kan föra det norska initiativet vidare?

Deklarationen i fulltext

Felles uttalelse:

Islamsk Råd Norge og Mellomkirkelig råd for Den norske kirke understreker i fellesskap at alle fritt skal kunne velge sin tro. Vi tar avstand fra og ønsker å motvirke vold, diskriminering og trakassering som følge av at mennesker ønsker å konvertere eller har konvertert fra en religion til en annen, enten det skjer i Norge eller i utlandet.

Vi tolker våre ulike religiøse tradisjoner slik at enhver må få velge sin egen tro og religiøse tilhørighet på fritt grunnlag, samt få utøve sin tro – både privat og offentlig.

Når vi misjonerer og informerer om vår egen tro, må dette skje innenfor etisk akseptable rammer, det vil si uten noen form for maktbruk eller manipulasjon. Skal trosfriheten ivaretas, er det viktig at all konvertering skjer på fritt grunnlag.

Som religiøse fellesskap opplever vi, hver på vår side, at det er gledelig når noen ønsker å dele vår tro og bli del av vårt trosfellesskap. Derfor vil vi også, hver på vår side, respektere en persons rett til å konvertere til en annen religion enn vår egen.

Skeptikerrörelsens elfte världskongress kommer i år att hållas den 12-15 oktober i Peking, Kina. Kongressen arrangeras av Center for Inquiry. Till talarna på kongressen hör: Peter Atkins, Susan Blackmore, Daniel Dennett, Paul Kurtz och normannen Johan Galtung.

Center for Inquiry skriver att även om det globala samhället nu blomstrar mer än någonsin tidigare så finns det fortfarande många motsättningar och konflikter i världen. Trots att vetenskapen har haft en stor roll i utvecklingsprocessen så är dess förhållningssätt ännu inte känt för en majoritet av mänskligheten. Att bygga en vetenskaplig kultur som en naturlig del av det allmänna tänkandet är fortfarande ett enormt problem, och detta är vad världskongressen kommer att handla om.

Jag böjer lite på ögonbrynen över valet av plats i diktaturens Kina. Förhoppningsvis har man valt Kina för att man oroas över den mängd ”traditionell” kinesisk pseudovetenskap som florerar i landet och underhålls av diktaturens nationalism. Kina är ett land under stor omvälvning och kanske vill man påverka världens folkrikaste land till ett vetenskapligare förhållningssätt. En så stor kongress med så många namnkunniga vetenskapsmän borde locka diktaturens intresse, om inte annat av propagandaskäl, så förhoppningsvis finns en chans att styra Kinas utveckling i en mer Humanistisk riktning.

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, skriver en kritisk debattartikel om Humanisterna i SvD den 15 augusti. Hon menar att etikfrågorna viftas bort av Humanisterna i jakten på religionen.

Artikeln inleds med att konstatera att religion kan vara farlig och ger ett flertal exempel. Fanatism och att blanda samman religion och politik kan leda till diskriminering och låsta positioner. Ändå menar Madeleine Leijonhufvud att man måste förundras över oss som går till storms mot religionen som företeelse. Att söka efter något utöver det vi uppfattar med våra sinnen är något djupt mänskligt, skriver Leijonhufvud, som om hon inte har läst och förstått Richard Dawkins böcker som försöker förklara hur detta kan ha uppstått och vilken funktion det kan tänkas ha. Att bekämpa denna längtan menar Leijonhufvud inte bara är hopplöst utan förmätet eftersom religion kan ge tröst.

Hon citerar Albert Einstein som vid något tillfälle ska ha sagt att ”The fanatical Atheists are creatures who cannot hear the music of the spheres.” Dock glömmer hon att tillägga att Albert Einstein var medlem i den internationella Humaniströrelsen. Han trodde aldrig på någon personlig gud, utan uppmanade religiösa ledare att ge upp den tron för att istället verka för vetenskapen och det goda i människan. Einstein var alltså ateist i strikt bemärkelse, även om han ofta använde ordet ”gud” på ett metaforiskt sätt. ”I am a deeply religious unbeliever,” skrev han i en av sina texter, ”this is a somewhat new religion”. Det var inte genom gudstro som Einstein kom närmare en insikt om den innersta sanningen om universum, utan genom vetenskapen.

Samma tankar om en religion utan religiös tro och andra dogmer, en ”Religion utan uppenbarelse” hade en annan Humanist, den internationella Humaniströrelsens (IHEU) grundare Julian Huxley. ”Även om gudar och Gud i varje meningsfull betydelse tycks förutbestämda att försvinna, så består det stoff av gudomlighet ur vilket de har uppstått. Detta religiösa råmaterial består av de aspekter av naturen och de erfarenheter som vanligtvis beskrivs som gudomliga. Låt mig påminna mina läsare om att ordet gudomlig inte ursprungligen implicerade existensen av gudar: snarare skapades gudarna för att uttolka människans erfarenhet av denna egenskap” (min översättning).

Leijonhufvud förvånas över den uppmärksamhet som ateism-förespråkarna har fått i den svenska debatten. Hon menar att man slår in öppna dörrar hos dem man når och kränker andra. Men uppmärksamheten och de reaktioner Humanisterna får i massmedia visar att man alls inte slår upp några öppna dörrar. Religionsdebatten har inte så högt i tak i Sverige som man kanske trodde. Reaktionerna blir skarpa och ofta osakligt kritiska. Leijonhufvuds inlägg är ett av de mer sympatiska. Hon försöker inte beskriva Humanismen eller Humanisterna som något de inte är, även om hon ibland av okunskap missar målet i sin kritik.

Om Humanisterna slår in öppna dörrar hos sin målgrupp beror det kanske på att man länge varit okända och att man nu börjar nå ut till fler som sympatiserar med den Humanistiska livsåskådningen, mycket tack vare reaktionerna i massmedia. Tillväxten stärker Humanisterna och öppnar möjligheter för fler aktiviteter. Sedan 80-talet har man bedrivit Humanistisk konfirmation, man utbildar borgerliga begravningsofficienter och vigselförrättare, anordnar barnvälkomnande som ett alternativ till dop och nyligen har man startat Humanistisk rådgivning. När förbundet fortsätter att växa kommer vi säkert att se fler exempel på positiv verskamhet. Det som driver tillväxten är att synas i massmedia och därför har Humanisterna en medveten strategi i form av religionskritik eftersom det provocerar och leder till debatt. Humanisterna är idag ledande inom religionsdebatten i Sverige. Detta gör att debatten får ett mer Humanistiskt perspektiv då de religionsfrågor som berör oss ateister och agnostiker hamnar i fokus snarare än teologiska spörsmål som den om Jesus gick på vattnet eller inte.

Leijonhufvud tycker att Humanisternas religionskritik är för inriktad på kristendomen. Försiktigt antyder hon att judendomen och islam är känsligare att kritisera. Vad hon inte tänker på är att inga kommunala skolavslutningar hålls i synagogor eller moskéer och Riksdagen har inga judiska eller muslimska bönemöten. Det Humanisterna kritiserar är de religiösa privilegierna. Man är även motståndare mot religiösa friskolor vilket torde påverka judiska och muslimska friskolor i samma grad som kristna. Så länge Svenska kyrkan har sina privilegier och kristendomen är den största religionen i landet är det berättigat att främst kritisera missförhållanden som har sin rot i kristendomen, men även islam får sin del av kritiken. På Pride-festivalen gick Humanister i den mindre organisationen Human-Etiska Föreningen (HEF) runt med islam-kritiska plakat och delade ut 5000 flygblad. Humanisten Taslima Nasrin lever under ett otal dödshot sedan hon kritiserat islam. Så sent som förra veckan attackerades en av hennes presskonferenser i Indien av islamister.

Madeleine Leijonhufvud avslutar sin artikel med att påstå att etiska aspekter viftas bort som religiösa osakligheter och tar debatten om embryonala stamceller som exempel. Vad hon missar är att Humanismen har ett tydligt etiskt ställningstagande i frågan – ja till fri forskning och ja till att utnyttja forskningen för människans och jordens bästa. Religiösa frågeställningar om när människolivet börjar är en pseudofråga och det är den som avleder från de verkliga etiska frågorna. Etik handlar om människor och mänskliga behov, inte gudar och deras eventuella nycker.

Vad jag kan hålla med om är att Humanisternas fokus idag ligger för starkt på religionsdebatten, men det ingår som redan nämnts i en strategi för tillväxt. Julian Huxley var inte bara religionskritiker. Han ville ersätta gudstron med en mer utvecklad religion som står i samklang med ett vetenskapligt förhållningssätt. Han verkade för internationellt vetenskapligt samarbete, bland annat genom att bilda UNESCO. Miljövård låg honom starkt om hjärtat och inte minst bidrog han till att bevara jorden till våra efterkommande genom att medverka till bildandet av World Wildlife Foundation (WWF). Det är önskvärt att Humanisterna medverkar i liknande projekt men först måste man växa.

I Norge har Human-Etisk Forbund (HEF), med Åse Kleveland som ordförande, över 70 000 medlemmar. I Sverige med sina 9 miljoner innevånare har Humanisterna potential för över 100 000 medlemmar. Med så många medlemmar blir Humanisterna en kraft att räkna med i samhället och kan satsa betydligt mer resurser än idag på Humanistisk verksamhet. HEF bedriver t.ex bistånd, något som även har diskuterats inom Humanisterna men som man är en för liten organisation för att kunna genomföra i dagsläget. Vägen till 100 000 medlemmar är lång och religionsdebatten är bara början i en medveten strategi.

Ingen Humanist vill vifta bort de etiska frågorna, som Leijonhufvud antyder. Tvärt om vill vi leda debatten till att handla om de rent etiska spörsmålen istället för kvasidiskussioner om vad en eventuell gud vill att vi ska göra. Humanisterna är en organisation under stark tillväxt. Snart kanske man kommer att dominera den etiska debatten. Trots allt är gemene svensk mer intresserad av vilken påverkan en viss fråga har över deras liv än vad en utdaterad lära har att säga om saken. Humanismen är en livsåskådning för framtiden. Kristendomens, judendomens och islams världsbild hör bronsåldern till.

Jag fick följande pressmeddelande från Humanisterna. Kan bli intressant när Humanisterna håller presskonferens i djupaste frireligiösa Småland:

Inbjudan till pressmöte om sektskola i Långaryd

Redaktionen hälsas välkommen till en pressträff i Långaryd, Småland, med anledning av skolstarten för Plymouthbrödernas friskola Nybyskolan.

Humanisterna kommer att presentera sina fortsatta åtgärder i kampen för att stoppa skolan som isolerar en grupp barn från omvärlden på ett sätt som är helt oacceptabelt i ett modernt samhälle.

Riksdagsledamot (s) och fd hälsominister samt ledamot i humanisternas styrelse Morgan Johansson och Humanisternas ordförande Christer Sturmark deltar.

Datum: Måndagen den 20 augusti 2007

Plats: Bygdegården, Långaryd, Hylte kommun, Jönköpings län

Tid: Kl 13.00

Bygdegården ligger i centrala Långaryd, ca 500 meter från Nybyskolan.

Långaryd ligger ca 11 mil från Ängelholm, 12 mil från Växjö, 13 mil från Jönköping och 10 mil från Borås.

För att vi skall kunna planera för mötet så skulle vi uppskatta att den eller de journalister som kommer att närvara anmäler sig till press@humanisterna.se

Ytterligare information kan lämnas av:

Förbundssekreterare Ann-Sofie Halling, ann-sofie.halling@humanisterna.se

(Pressmeddelandet har ingen anknytning till ateism.se).

Jag läser i Kvällsposten om en karatecup i Kalmar där iranska flickor inte fick vara med för arrangörerna, som Kvällsposten vinklar nyheten. De fick välja mellan att tävla utan att böra slöja eller att inte deltaga och valde att avstå. Vad det egentligen handlar om är att man inte får ha huvudbonad enligt reglerna. Om man av särskilda skäl anser att man inte kan tävla utan huvudbonad finns det dispens att söka men det hade iranierna inte gjort. Alltså fick de inte vara med med mindre än att de tog av sig slöjan.

Omar Mustafa från Sveriges Unga Muslimer kommenterar händelsen i Kvällsposten och säger att det är skrämmande när man utesluter en viss grupp på det här sättet. Han menar att ingen skulle förbjuda korstecknet eller buddistiska tecken inför karate. Den liknelsen haltar betänkligt – ingen förbjuder muslimsk bön före match heller.

Min första tanke när jag läste om det här är att om någon hade upplyst flickorna om att de var i Sverige och att här finns inget tvång att bära slöja så hade säkert flera av dem valt att ta av sig slöjan för att kunna tävla, men så läste jag vad Nima och Nima skriver om händelsen. Idrotten är politiserad i Iran så att idrottsmännen är tvingade att propagera för den islamiska staten. Med idrottarna följer alltid religiösa kontrollanter som ska se till att de följer Irans hårda lagar och inte t.ex tar av sig slöjan. När flickorna kommer hem kan de drabbas av hårda straff om de inte har levt ”muslimskt” när de var utomlands. Så flickorna hade inte mycket till val: Behåll slöjan på eller riskera repressalier när du kommer hem.

Tråkigt för flickorna, men den som på ett skrämmande sätt har uteslutit flickorna är inte arrangören, utan islam. Kanske inte islam i sig, eftersom det finns muslimer som inte bör slöja, men en tolkning av islam som är mer trogen skriften än den som säger att man inte behöver ha slöja. Det skrämmande är inte att reglerna i karate säger att man inte kan ha huvudbonad när man tävlar, utan att reglerna i Iran säger att om en flicka tar av sig slöjan i Sverige så straffas hon när hon kommer hem.

Frågan är också varför arrangörerna skulle tvingas göra särskilda undantag i reglerna av religiösa skäl. Går religiösa skäl att ha huvudbonad när man tävlar i karate före icke-religiösa skäl? I så fall anser jag att vi ateister är diskriminerade!

Rationalist International rapporterade på torsdagen att Talima Nasrim angripits av islamister samma dag. Attacken kom under en presskonferens i Hyderabad i Indien rörande översättningen av Nasrins bok Shodd.

Aktivister från gruppen Majlis Ittehad-ul-Muslimeen (MIM) skrek slagord mot Nasrin och kastade buketter och stolar mot författarinnan och andra som befann sig på podiet. MIM:s ledare Akhtar Khan försvarade dådet:

”Hon är en fiende till islam. Hon är en skymf mot alla muslimer. Vi kan inte tolerera någon som talar mot islam. Hon har skrivit en bok mot islam. Vi kommer inte att acceptera henne i Hyderabad.”

Taslima räddades av poliser och journalister som närvarade på presskonferensen och fick eskort till flygplatsen. Inga uppgifter finns om att någon ska ha blivit skadad under attacken. Tre aktivister greps för dådet och häktades för förhör.

Taslima Nasrin lever i landsflykt från Bangladesh sedan 12 år tillbaks då hon dödshotades för sin bok Lajja, eller skammen. Sedan dess har hon utsatts för flera dödshot. Det senaste kom så sent som i mars i år då en grupp utfäste en belöning på 500 000 rupier till den som halshugger författarinnan.

Vi måste vara på vår vakt mot intoleranta muslimer som inte accepterar kritik av islam. Religionskritik, liksom all kritik av idéer, måste vara tillåtna i ett demokratiskt samhälle. Den som inte tolererar religionskritik tolererar inte heller demokrati. Tyvärr är inte läget mycket bättre i Sverige där den som kritiserar islam blir kallad ”islamofob” och hånas med ohederliga argument eller liknelser med diktatorer. Rätten att utöva religionskritik är lika viktig som rätten att utöva sin religion!