Efter att under en period ha varit gästförfattare på Ateistbloggen har jag numera en egen blogg på http://camillagrepe.blogspot.com
Camilla Grepe
Stort tack till Fredrik Bendz som generöst har låtit mig vara gäst- författare här!
Med vänliga hälsningar
Camilla Grepe
En gång i tiden tänkte vi, sambon och jag, att vi skulle föröka oss och hjälpa till att uppfylla jorden. Men den egna förmågan räckte inte till, så vi stegade in på Sophiahemmets IVF-mottagning med drottning Sophias egen förgyllda devis i entréhallen: ”Allt till Guds ära”. Jag blev med tiden bebådad med två vackra söner. Låt vara ”oäkta barn”, ogifta som vi var, men de tillkom med den största kärlek och genom garanterat obefläckad avlelse.
Idag läser jag tidningen Dagen och ser att Papa i Vatikanen fortfarande inte är nöjd. Vilken himla tur att man inte är katolik…
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=153401
Behöver vi regeringsformens skydd för religionsfriheten? Inför den pågående Grundlagsutredningen har frågan kommit upp till debatt.
Företrädare för förbundet Humanisterna har vid olika tillfällen hävdat att religionsfriheten inte längre behövs bland de grundläggande fri- och rättigheter som beskrivs i regeringsformen. Argumentet är bland annat att religiösa personer inte ska omfattas av speciella friheter, som andra inte omfattas av. Man menar att det vi traditionellt avser med begreppet religionsfrihet lika väl skulle kunna inrymmas inom regeringsformens övriga friheter.
Behöver vi religionsfrihet när vi har yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet och föreningsfrihet, dessa grundlagsfästa friheter som borde omfatta även religiösa människors behov? Likaså har vi rätt att utöva våra sedvänjor, oavsett om de är kulturella eller religiösa, så länge dessa inte strider mot övrig lagstiftning. Argumenten är onekligen bestickande, men med ett sådant resonemang väljer man att bortse från det faktum, att religionsfriheten även innebär frihet från religion.
Av den anledningen är det direkt olämpligt att ta bort begreppet religionsfrihet ur regeringsformen. Däremot behövs ett förtydligande i lagtexten – att religionsfrihet innebär både frihet från religion och frihet till religion. Grundlagsutredningen bör beakta denna dubbla innebörd.
Regeringsformens nuvarande skrivning om religionsfrihet formulerades vid en tidpunkt, då vi hade lämnat bakom oss en tusenårig epok av ofrihet. Det gällde inte bara valet av religion utan även tillhörigheten som sådan. Religionen hade varit ett tvingande obligatorium som vi inte kunde avsäga oss. Från och med 1952 kan staten inte längre bestämma över våra religiösa val.
Låt vara att vi idag har en ny situation, där religionsfriheten allt oftare används som ett argument, för att de religiösa fritt ska få utöva sina sedvänjor. Allt från halalslakt till omskärelse och hedersförtryck försvaras med hänvisning till religionsfriheten. Men detta ska hanteras för sig. Vad som är tillåtet vid utövandet av sedvänjor ska fortfarande regleras i övrig lagstiftning. Att hänvisa till kontroversiella sedvänjor som ett argument för att ta bort religionsfriheten, är att kasta ut barnet med badvattnet.
Om begreppet religionsfrihet tas bort ur regeringsformen innebär detta, att även den negativa religionsfriheten försvinner. Det vill säga friheten från religion. Detta är ett hån, inte minst mot alla dem som kommer till Sverige på grund av religiöst förtryck i till exempel muslimska länder. Man blundar för det verkligt stora problemet att många människor i Sverige idag lever under dödshot, just för att de har lämnat sin religion. Att lämna islam är förbjudet och Koranen föreskriver dödsstraff för detta.
Vi sviker alla dessa människor om vi, ur vårt eget begränsade perspektiv, argumenterar för att religionsfriheten ska tas bort. De övriga grundlagsfästa friheterna må räcka till för friheten att tillhöra och utöva en religion. Att dessa friheter är av föga värde för den som vill hävda sin frihet från religion eller ett religiöst förtryck, torde däremot vara uppenbart för de flesta.
Att ta bort religionsfriheten ur de grundläggande fri- och rättigheterna i regeringsformen skulle alltså ge en märklig signal och kunna tolkas som att vi går de religiösa förtryckarnas ärenden. Vi skulle missa ett utmärkt tillfälle att tydligt deklarera, att det i Sverige står var och en fritt att tillhöra eller avstå från en religion och att denna frihet skyddas i våra grundlagar. En tydlig skrivning av denna dubbla innebörd av begreppet religionsfrihet är därför en viktig markering för att visa att Sverige är en frizon och garant mot religiöst förtryck.
Inför ett scenario med en samhällsutveckling där religioner kan komma att spela en betydligt större roll än idag, är det farligt att försitta denna möjlighet att idag formulera en grundlagtext som tydligt manifesterar att religionsfrihet handlar lika mycket om frihet från, som frihet till religion. Grundlagsutredningens lagförslag ska kunna tolkas entydigt för lång tid framöver. Frihet från religion och frihet till religion. Detta är vad frågan om religionsfrihet handlar om.
Camilla Grepe och Göran Rydland
Debattartikeln publicerad på SvD Brännpunkt 11 maj 2008
En kvinna blir utsatt för sexuella övergrepp Det händer alltför ofta. Just det här övergreppet skiljer sig från andra fall, därför att förövaren är en präst. Som en förespråkare för det kristna kärleksevangeliet är han betrodd och höjd över all misstanke. En präst begår inga övergrepp, tanken strider mot hela vår föreställningsvärld. Likväl händer det. En kvinna utsätts för ett övergrepp av en präst i Svenska kyrkan.
Domprosten i Göteborgs stift har begärt att få avgå efter anklagelser om sexuella övergrepp. Händelserna ska ha inträffat när kvinnorna var i tonåren på 70-talet och de drabbade kvinnorna har ännu inte vågat polisanmäla domprosten.
Biskopen i Göteborgs stift har i flera år känt till dessa anklagelser, men valt att inte polisanmäla med hänvisning till preskriptionen. Han har även känt till anklagelser om övergrepp som har begåtts på senare tid, utan att anmäla. Domprosten har inte gjort några medgivanden till anklagelserna mot honom. Eftersom ingen anmälan gjorts, vet vi inte vilka domstolsutslag det skulle ha blivit i de nu aktuella fallen.
Vad vi däremot vet är att åklagare, advokater och domare varje år deltar i rättegångsgudstjänst i den kyrka där domprosten är verksam. Domprosten ledde själv den senaste rättegångsgudstjänsten i Göteborgs domkyrka den 7 januari 2008.
Men det finns fler intima relationer mellan kyrkan och domstolsväsendet: Domprosten har varit vice ordförande vid domkapitlet i Göteborgs stift, där det bland ledamöterna finns en chefsrådman vid länsrätten samt ett hovrättsråd. Ordförande och sekreterare i Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar är båda kammarrättsråd i Stockholm, vice ordförande är chefsrådman vid tingrätten i Uppsala.
Om de nu aktuella fallen prövades skulle alltså två personer från samma domkapitel kunna mötas i en rättegång, men då på motsatta sidor av domstolsskranket. I vilket annat sammanhang skulle inte detta uppfattas som jäv? Hur ska någon kunna få sin sak prövad av en opartisk domarkår under dessa förhållanden? På goda grunder kan vi befara en kollegialitet som påverkar domarna i deras ämbetsutövning. I praktiken skulle denne domprost skyddas av en sorts religiös juridisk immunitet i en rättsprocess.
En kvinna som utsatts för ett sexuellt övergrepp av en präst har rätt att kräva en opartisk och rättssäker domstolsprocess. Nästa gång kan det gälla en muslim, jude eller annan, som har rätt att kräva en oberoende domstol, fri från otillbörlig religiös påverkan.
Den otidsenliga traditionen med rättegångsgudstjänster måste upphöra. Vi måste slippa den årliga tillställning där rättens företrädare bokstavligt talat faller på knä inför kyrkans präster. En sekulär stat kan inte ha ett rättsväsende som underordnas religiösa maktanspråk. Svenska kyrkan är idag ett av flera fristående trossamfund och skild från staten och dess institutioner.
Vem behöver rättegångsgudstjänster? Ingen! I ett modernt sekulärt samhälle, utan statskyrka, är rättegångsgudstjänsterna endast en historisk kvarleva. Befria oss därför från Svenska kyrkans inflytande över rättsprocessen och låt oss ta ännu ett steg mot det sekulära och religiöst neutrala samhälle som fullt ut respekterar allas likhet inför lagen.
Camilla Grepe tillsammans med Göran Rydland
Artikeln publicerad i Kyrkans Tidning 3 april 2008
Den pyttelilla, men uppkäftiga, Human-Etiska Föreningen, HEF har i dagarna startat sitt debattforum.
Även icke-medlemmar är välkomna att delta i diskussionerna. Forum.hef.nu
Vår liberale högskoleminister Lars Leijonborg föreslår en statligt finansierad imamutbildning. Vi förstår och sympatiserar med hans önskan om att inordna en växande religion i en domesticerad lightversion för folkhemsbruk, men vill i sammanhanget uppmärksamma följande problematik:
Vi lever i en sekulär stat med tydlig åtskillnad mellan religion och statens angelägenheter. Vi anser att åtskiljandet mellan kyrka och stat ska fullföljas och i linje med denna skilsmässa befria staten från all form av konfessionell högskoleutbildning. På vilket sätt är det här förslaget en del av den processen?
Hur ska Koranen med dess våldsförhärligande och kvinnoförnedrande innehåll kunna förenas med Högskolelagens skrivningar om vetenskaplig grund och trovärdighet, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning, handikapp eller etnicitet?
Att Bibeln används som studielitteratur är bedrövligt nog, men till dess försvar kan anföras den textkritik som den numera är föremål för inom religionsvetenskapen. Men är Islam verkligen beredd på en motsvarande textkritik av Koranen? Det vore förvisso en välgärning om så skedde, men vi tro att det är en utopi. Koranen får inte ifrågasättas! Så hur ska man inom det statliga högskoleväsendet hantera skrifter och religiösa urkunder när dessa absolut inte får kritiseras och alltså inte kan bli föremål för akademisk granskning?
Vi lever ännu med en kvardröjande effekt av statskyrkosystemet, men ska vi åberopa rättvisa i det här fallet måste vi också ha i åtanke att Svenska kyrkan och Islam endast är två av 74 registrerade trosrörelser i Sverige idag och således exkluderar Leijonborg en rad religiösa grupper, vilket vi uppfattar som orättvist.
För det är väl inte kriteriet att vara avvikande och i behov av anpassning som gör att imamer i Sverige ska utbildas på statliga högskolor och universitet? Då vill vi hävda att Jehovas äldstebröder behöver kurs i demokratiska rättigheter i HBT-frågor, Scientologikaplanerna behöver kurs i logisk empirism samt att Pingströrelsen behöver kurs om kvinnors rättigheter i samhället.
Debattartikel skriven av Camilla Grepe tillsammans med Carina Schedvin
Publicerad i SvD Synpunkt 14 februari 2008
Behöver vi grundlagens skydd för religionsfriheten? Och behöver vi den alls när vi har mötesfrihet, yttrandefrihet och alla de andra friheterna i grundlagen som borde räcka även för religiöst bruk? För ska religiösa verkligen ha friheter som andra inte har? Inför grundlagsutredningen har frågan kommit upp till debatt.
Ords inneboende betydelse varierar över tiden och ibland driver ren okunskap på i processen. Vi kan ibland se hur begreppet offentlighetsprincip av alltfler felaktigt börjar uppfattas som statens rätt till insyn i den enskildes liv och inte i dess omvända, korrekta, betydelse; medborgarens rätt att ta del av offentliga handlingar. Med det i åtanke bör vi vara medvetna om hur viktigt det är att lagtexter skrivs så explicit och tydligt att de fungerar och blir förstådda även i en annan tid och i ett annat sammanhang än det vi nu lever i.
Vid den tidpunkt då vi fick grundlagens skrivning om religionsfrihet, var syftet med texten lätt att förstå. Vi hade lämnat bakom oss en tusenårig tradition av att inte få välja religion fritt. Detta gällde inte bara valet av religion utan även tillhörigheten som sådan. Religion var ett tvingande obligatorium som vi inte kunde avsäga oss. Grundlagens skrivning om religionsfrihet var därför vid den tidpunkten glasklar i betydelsen frihet att välja, om vi ville, och vad vi ville, avseende religionstillhörighet. Efter 1952 kunde staten inte längre bestämma över våra religiösa val.
Idag har vi en ny situation där religionsfriheten allt oftare användas som ett argument för att inom sin religionstillhörighet fritt få göra som vi vill. Allt från halalslakt till omskärelse och hedersförtryck försvaras med hänvisning till den enskildes religionsfrihet och rätt att utöva sina religiösa sedvänjor. Därtill har allt oftare framförts synpunkten att religionsfrihet inte ska utläsas ”frihet från religion”. En uppfattning som ofta torgförs då man till exempel hävdar den allmänna skolans uppgift som förmedlare och bärare av kristna traditioner. Detta framhålls i sammanhanget som ett lämpligt skydd mot inflytande från andra religioner, läs islam.
Inför den kommande grundlagsutredningen har vi i debatten sett det radikala förslaget att religionsfrihet som begrepp helt skulle kunna tas bort ur grundlagstexten. Argument är den i och för sig rimliga uppfattningen, att religiösa inte ska omfattas av speciella friheter, som andra inte omfattas av. Det vi traditionellt inbegriper i religionsfrihetsbegreppet skulle lika väl kunna inrymmas inom grundlagens övriga friheter. Låt vara att man ställs inför en mäktig pedagogisk uppgift att förklara resonemanget vid en grundlagsändring, men kanske finns det ett ännu större problem med detta som man inte ser i det korta perspektivet?
För frågan är om man inte med det förslaget bara upprepar ett misstag? Man formulerar en grundlagstext som förvisso kan fungera idag, men vad händer med tolkningen i en annan tid än vår? Inför scenariot om ett samhällsklimat där religion kan komma att spela en betydligt större roll, kan det vara oerhört farligt att försitta chansen att idag formulera en lagtext som tydligt manifesterar att religionsfrihet handlar lika mycket om frihet till, som frihet från, religion. Var tydlig med detta och vi får en text som fungerar över tiden. Frihet till och frihet från. Det är var frågan handlar om.
Camilla Grepe
Sällan har väl en rubricering skapat ett sådant tumult som det som nu yttrar sig i äktenskapsdebatten. ”Bevara äktenskapet” heter det från religiöst håll, som om det egna äktenskapet på något sätt var hotat. Protestmöten har hållits för att hävda det man kallar ”tvåkönsprincipen”, vilken man anser vara fundamental för den mänskliga fortlevnaden.
Men stopp ett tag. På vilket sätt skulle en mindre utpekande benämning av en juridiskt bindande samlevnadsform kunna påverka människors lust och vilja att yngla av sig? Oavsett om man är hetero eller homo? Att överhuvudtaget blanda in barnen är att blanda bort korten, för barn har fötts och kommer alltid att födas av människor med längtan efter barn, så detta kan knappast kräva en särskiljande benämning på föräldrarnas samlevnadsform, snarare tvärtom. Den minsta reproducerande enheten för människans fortbestånd kommer för överskådlig framtid att fortsätta att vara den fertila kvinnan och spermien.
Så vad handlar saken egentligen om? Är det rädslan och obehaget när den sista skillnaden i benämning försvinner, den som idag skiljer partnerskapet från äktenskapet? Att därmed inte längre specifikt kunna utpeka könen hos de kontrahenter som ingår en juridiskt bindande avtal med varandra? Eller med andra ord, ställas inför det plågsamma i att ”de där” ska få göra samma sak som vi andra, ingå äktenskap för att visa att man hör ihop.
Handlar det alltså i grunden om att exklusivt få särskiljas från människor vars kärlek man inte vill erkänna? Då är det inget annat än diskriminering. Vanans makt gör oss blinda för det uppenbara, men vi skulle se det tydligt om vi hade en speciell vigselordning för till exempel par som av något skäl inte kunde få barn. För hur var det nu med samhällets fortbestånd?
Lyfter vi frågan till en politisk nivå så ser vi hur den riskerar att bli ytterligare ett släpankare för den borgerliga alliansen. På samma sätt som i abortfrågan kommer ett litet parti att tvingas göra avkall på sina vallöften och frågan är hur långt man kommer att kunna gå i eftergifter för att kunna stanna kvar som en trovärdig part i en alliansregering.
Ytterst handlar det här om hur vanskligt det är att lagstifta utifrån uppfattningen att religiösa idéer ska få påverka det sekulära samhället. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” heter det i regeringsformen. Därför är det idag mer angeläget än någonsin att regering och riksdag slår vakt om det sekulära rättssamhället genom att markera ett tydligt oberoende mot de krafter som hävdar att ”All makt utgår från Gud”.
Camilla Grepe
Publicerad i Västerbottens-Kuriren 31 januari 2008
Vid riksmötets öppnande i år har gudstjänsten i Storkyrkan utvidgats till att vara en angelägenhet för tre av de kristna, judiska och muslimska trossamfunden. Vi har bevittnat hur riksdagen, i ohelig allians med Svenska kyrkan med detta initiativ kört rakt in i en återvändsgränd. Detta i sällskap av en judisk kantor och den inte helt okände imam Abd al Haqq Kielan (född Leif Karlsson).
Imamen Abd al Haqq Kielan är ordförande i Svenska Islamiska Samfundet och menar att en av hans viktigaste uppgifter är att integrera islam i det svenska samhället. Det kan därför vara i allmänhetens intresse att titta närmare på imamens uppfattning i viktiga frågor:
Om kvinnans rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet:
– Det är tveksamt. Om kvinnan vill besöka muslimska väninnor går det bra, men om mannen säger nej, så är det nej.
Om kvinnans roll inom familjen:
– Kvinnan har inte rätt att ingå äktenskap på eget initiativ, det är pappan, brodern eller någon annan manlig anhörig som bestämmer vem hon ska gifta sig med.
Om rätten för en man att ha fyra fruar inom islam:
– Jag förstår inte Sverige och dess lagar. Det är okej att homosexuella gifter sig men det inte är tillåtet att ha fyra fruar.
(Citat från webbtidningen Paraplyprojektet, inom EU-projektet Equal, 2004-04-20)
Vi kan läsa i Regeringsformens 1 kap. 1§ att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. En riksdagsman har ett politiskt förtroendeuppdrag från sina väljare som representant i en lagstiftande församling. I dag är det mer angeläget än någonsin att riksdagen slår vakt om det sekulära rättssamhället genom att manifestera sitt religiösa oberoende. Riksdagsledamöterna borde därför vänligen ha tackat nej till inbjudan till Storkyrkan och visat att de kan stå emot de religiösa krafter som hävdar att ”All makt utgår från Gud”
Ytterligare ett stilla kväkande från den religiösa gölen levererar Göran Rosenberg i DN den 28 augusti. Efter detta inlägg, Fälldin & Co och Bo Strömstedts jeremiader tidigare i sommar, börjar jag att på allvar misstänka, att DN har en uttalad strategi att dra fram mörkmännen ur skuggdunklet för att låta dem schavottera i offentligheten med sina djupsinnigheter.
Inte snällt, men förhoppningsvis effektivt, när inte ens en så bildad karl som Rosenberg klarad att skilja religionernas hela komplex av levnadsregler, dogmer och heliga skrifter, från ateismens enkla hypotes att gudar inte existerar.