Äktenskap
Sällan har väl en rubricering skapat ett sÃ¥dant tumult som det som nu yttrar sig i äktenskapsdebatten. â€Bevara äktenskapet†heter det frÃ¥n religiöst hÃ¥ll, som om det egna äktenskapet pÃ¥ nÃ¥got sätt var hotat. Protestmöten har hÃ¥llits för att hävda det man kallar â€tvÃ¥könsprincipenâ€, vilken man anser vara fundamental för den mänskliga fortlevnaden.
Men stopp ett tag. På vilket sätt skulle en mindre utpekande benämning av en juridiskt bindande samlevnadsform kunna påverka människors lust och vilja att yngla av sig? Oavsett om man är hetero eller homo? Att överhuvudtaget blanda in barnen är att blanda bort korten, för barn har fötts och kommer alltid att födas av människor med längtan efter barn, så detta kan knappast kräva en särskiljande benämning på föräldrarnas samlevnadsform, snarare tvärtom. Den minsta reproducerande enheten för människans fortbestånd kommer för överskådlig framtid att fortsätta att vara den fertila kvinnan och spermien.
SÃ¥ vad handlar saken egentligen om? Är det rädslan och obehaget när den sista skillnaden i benämning försvinner, den som idag skiljer partnerskapet frÃ¥n äktenskapet? Att därmed inte längre specifikt kunna utpeka könen hos de kontrahenter som ingÃ¥r en juridiskt bindande avtal med varandra? Eller med andra ord, ställas inför det plÃ¥gsamma i att â€de där†ska fÃ¥ göra samma sak som vi andra, ingÃ¥ äktenskap för att visa att man hör ihop.
Handlar det alltså i grunden om att exklusivt få särskiljas från människor vars kärlek man inte vill erkänna? Då är det inget annat än diskriminering. Vanans makt gör oss blinda för det uppenbara, men vi skulle se det tydligt om vi hade en speciell vigselordning för till exempel par som av något skäl inte kunde få barn. För hur var det nu med samhällets fortbestånd?
Lyfter vi frågan till en politisk nivå så ser vi hur den riskerar att bli ytterligare ett släpankare för den borgerliga alliansen. På samma sätt som i abortfrågan kommer ett litet parti att tvingas göra avkall på sina vallöften och frågan är hur långt man kommer att kunna gå i eftergifter för att kunna stanna kvar som en trovärdig part i en alliansregering.
Ytterst handlar det här om hur vanskligt det är att lagstifta utifrÃ¥n uppfattningen att religiösa idéer ska fÃ¥ pÃ¥verka det sekulära samhället. â€All offentlig makt i Sverige utgÃ¥r frÃ¥n folket†heter det i regeringsformen. Därför är det idag mer angeläget än nÃ¥gonsin att regering och riksdag slÃ¥r vakt om det sekulära rättssamhället genom att markera ett tydligt oberoende mot de krafter som hävdar att â€All makt utgÃ¥r frÃ¥n Gudâ€.
Camilla Grepe
Publicerad i Västerbottens-Kuriren 31 januari 2008