Ateistbloggen

Jag såg en dokumentär igår om hur homosexuella behandlas i Uganda – ”Världens farligaste land för homosexuella”. Homofobin i landet göds av religiösa värderingar som ser homosexualitet som synd, se klipp här och här. Se även lite desinformation om homosexualitet från The National Task Force Against Homosexuality in Uganda. Hatet mot homosexuella i Uganda för inte osökt tankarna till gångna tiders judeförföljelser i Europa.

Vän av ordning säger säkert att detta inte är ”riktig kristendom” och kristna ugandier är inte ”riktiga kristna”. Detta påstående utgör dock ett problem för de kristna som framhåller U-länder som Uganda som förebilder för att kristendomen sprider sig där. Jag slår vad om att de länder där kristendomen för nuvarande sprider sig snabbast också är bland de mest homofoba (om inte de mest homofoba) länderna i världen. Tar man bara med ”riktiga kristna” i statistiken antar jag att kristendomen är på avtagande även i U-länderna.

Apropå islamofobidebatten här på hemmaplan kan det vara lämpligt att påminna om antisemitism bland uppsatta muslimska företrädare utomlands.

http://vimeo.com/16779150

(mer …)

Folkpartiet lämnar den sekulära linjen och pläderar för statlig utbildning av imamer. Tanken är god: Imamerna ska kvalitetssäkras och man vill väl förhindra uppkomsten av radikala islamist-imamer i Sverige. Så långt är allt gott och väl.

Men varför ska staten utbilda imamer? Är det inte moskéernas egen skyldighet? Tanken är väl att likställa islam med kristendomen – eftersom det finns statlig utbildning av präster så tänker man sig att i rättvisans namn bör det även finnas statlig utbildning av imamer. Men varför ska det stanna där? Varför inte utbildning av rabbiner, buddistmunkar, scientologipräster, mormoner, druider, häxor mm? Varför ska just kristendomen och islam särbehandlas? Varför finns det inga statliga utbildningar i den sekulära Humanismen? Två fel gör inte ett rätt. Istället för att införa en statlig imamutbildning bör den statliga prästutbildningen avskaffas. Skilj stat och religion åt!

Om man får tro argumenten för den statliga prästutbildningen borde det inte behövas någon särskild utbildning av imamer. Den nuvarande religionsvetenskapliga utbildningen räcker väl alldeles utmärkt i så fall? Enligt försvararna av nuvarande ordning är det nämligen så att de statligt utbildade kristna prästerna går en bred religionsvetenskaplig utbildning som mynnar ut i en kandidatexamen – en helt sekulär utbildning som vem som helst kan gå. Prästyrket utbildar man sig sedan till i Svenska kyrkans regi.

Om prästernas grundutbildning inte passar imamer är det något fel på den. Då är det inte den allsidiga utbildning den utger sig för att vara. Förslaget att införa en statlig imamutbildning blottar därmed bristerna i utbildningen i religionsvetenskap! Det är inte den neutrala, sekulära utbildning om religion som den utger sig för att vara – det är en utbildning i kristen lära och därför passar den inte imamer, eller?

Jag läste om en kvinna i Angered som anmält McDonalds till Diskrimineringsombudsmannen (DO) för att de nekat henne anställning. Där måste man nämligen ha kortärmad skjorta så att man kan tvätta underarmarna en gång i timmen – ett hygieniskt krav. Kvinnan var muslim och enligt hennes tolkning av religionen måste två tredjedelar av armarna vara täckta.

Nu kunde iofs McDonalds ha löst en aktuella situationen genom att tillhandahålla engångsärmskydd av plast som kvinnan kunde bytt varje timme, men jag tycker ändå att det går för långt när man hittar ”diskriminering” här och där. Diskriminering innebär att man behandlar människor olika. I det här fallet var alla, oavsett tro, tvugna att tvätta händerna. Om man skulle införa en regel att muslimer inte behöver göra det – då vore det diskriminering!

Om islam säger att kvinnor måste täcka 2/3 av sina armar är det islam som är diskriminerande, inte McDonalds! Om det är någon som ska anmälas till DO är det i så fall islam.

Vi måste vara aktsamma. Religiösa försöker skaffa sig fördelar i samhället genom att åberopa ”religionsfrihet” eller ”diskriminering”, men vad de i själva verket är ute efter är att förhindra andra människors frihet och att icke-troende ska diskrimineras, eftersom vi inte kan använda ”religionsfriheten” som föresats att få göra sådant som andra inte får göra. Positiv särbehandling av religiösa är ju också en form av diskriminering!

”Min religion kräver att man ska knuffa ut sin dotter från balkongen om hon har haft sex före äktenskapet. Om inte jag får knuffa ut min dotter från balkongen är det diskriminering.” Om man drar det till sin extrem på det här sättet kanske det framgår varför religionsfriheten och påstådd diskriminering inte ska kunna användas för att få göra det som vi icke-troende inte får göra.

Om det här fortgår kan vi mycket väl få in sharia-lagar i Sverige bakvägen. Sharia-lagar bakvägen är för övrigt något som socialtjänsten i Hedemora arbetar hårt för att införa. Där kräver man att muslimska kvinnor ska uppvisa ett intyg från en imam för att godkänna deras skilsmässa – även om skilsmässan är godkänd enligt svensk lag.

Men i Sverige gäller svensk lag. Om en kvinnar är skild från sin man så gäller det. Det är knappast någon hemlighet att möjligheterna för en kvinna att få skilsmässa från sin man är mycket mindre enligt muslimsk rätt än enligt svensk lag. Socialtjänsten i Hedemora försvårar därmed för en muslimsk kvinna att kunna ta ut skilsmässa t.ex från en man som misshandlar henne.

Det här är ett solklart fall av diskriminering. Kvinnor och män, muslimer och dhimmis, ska vara lika inför lagen. Om muslimer avkrävs särskilda intyg, och om kvinnor inte har samma rätt till skilsmässa som män, eller om icke-troende inte ges samma fri- och rättigheter som troende – då är det i sanning diskriminering.

En bekant inom Humanisterna inspirerade till rubriken. Lite ironiskt är det faktiskt. Humanisternas ordförande, Christer Sturmark är aktuell för att ett av hans riskkapitalbolag har gått i konkurs. Sturmark kommenterar konkursen på sin blog. Företaget Reality Club anlitade föreläsare med olika inriktning. En av föreläsarna är den rikskände imamen Abd Al Haqq Kielan som i sin presentation på Reality Club skriver:

Jag är inte involverad i det politiska islam, även om jag har att göra med det dagligen. Jag är mer intresserad av den religiösa delen, att föra in svensk islam. Jag försöker integrera islam i det svenska samhället, det är något jag jobbar mycket aktivt för… Jag själv har ju genom åren fått en ganska skräddarsydd utbildning för att fungera här i Sverige som församlingsledare, och jag siktar på att utnyttja det jag kan inom islam som svensk för att befrämja islams utveckling i Sverige.

Nu finns det två perspektiv på detta. Det ena perspektivet är att Christer Sturmark har ekonomiska intressen i Kielan. Hur kan han då på ett trovärdigt sätt kritisera islam?

Det andra perspektivet är att Humanisterna ibland anklagas för att vara intoleranta och vilja förbjuda religiösa människor att uttala sig i samhällsdebatten (vilket är en förvrängning av det faktiska argumentet). Att Sturkarks företag anlitar Kielan som föredragshållare är då ett starkt belägg för att anklagelserna är felaktiga.

Jag slår vad om att religiösa media kommer att hitta en vinkling som är kritisk mot Sturmark. Man kan så klart ifrågasätta det omdömesfulla i att hjälpa Kielan att sprida islam i det svenska samhället men man kan också berömma Sturmark för att han faktiskt hjälper sina meningsmotståndare att få ett forum i samhällsdebatten.

I en debattartikel i SvD skriver Pierre Schori att han försvarade Taslima Nasrin och Salman Rushdie när de hotades av militanta islamister, men underförstått gör han gällande att han inte försvarar Lars Vilks. Argumentet verkar i korthet bygga på följande premisser:

• Lars Vilks främjar inte åsiktsfriheten i muslimska länder, snarare tvärt om.
• Lars Vilks teckningar av Muhammed som Rondellhund drabbar polisen, skattebetalarna, svenska företag i utlandet och muslimer i Sverige.
• Provokationer riktade mot svensk lag och svensk konvenans är OK, men inte provokationer som går utanför landets gränser.
• Att förolämpa religiösa muslimska symboler försvårar kampen för mänskliga rättigheter i arabvärlden.

Om jag tolkar Schori rätt så menar han alltså att om konsekvenserna av en kulturell handling (dit jag räknar såväl konsten som litteraturen) är skadliga så bör man inte utföra denna handling, och han själv tar avstånd från den. Hur kunde han i så fall försvara Salman Rushdie? Rushdies bok Satansverserna:

• Främjade inte yttrandefriheten i muslimska länder.
• Drabbade den indiska polisen, skattebetalarna, företag och muslimer i Indien.
• Var en provokation som gick utanför såväl Indiens som Sveriges gränser.
• Var en djup förolämpning av muslimska symboler.

Att försvara Salman Rushdie utan att försvara Lars Vilks är dubbelmoral. Den enda skillnaden är att Rushdies verk var ett litterärt verk och Lars Vilks ett konstverk. Det konstnärliga värdet av Vilks teckningar kan diskuteras men konstens roll är inte bara att vara vacker utan också att provocera. Hur vackra var egentligen Pablo Picassos tavlor? För att demonstrera detta har Lars Vilks nu även gjort en kubistisk teckning av Muhammed som rondellhund. Man kan säkert lika gärna ifrågasätta det litterära värdet av Satansverserna. Jag har själv börjat läsa den men lade ifrån mig den för att jag tyckte den var tråkig. Smaken är som baken. Alla behöver inte gilla en bok eller en tavla för att den ska ha ett kulturellt värde.

För tydlighetens skull vill jag understryka att jag försvarar såväl Rushdie som Vilks. Även om Rushdies bok är tråkig och Vilks teckning ful så har de sin konstnärliga frihet. Om vi fråntar dem denna frihet så fråntar vi dem även rätten att tänka.

En annan sak som slår mig är att Schori ger Vilks skulden för intoleranta muslimers verk. Lars Vilks som har inte kostat polisen, skattebetalarna, svenska företag eller muslimer i Sverige någonting. Skulden ligger hos de fanatiska muslimerna och Vilks är ett av offren. Att anklaga Vilks för att ha orsakat eventuella skador av att ha blivit mordhotad är som att anklaga en våldtagen kvinna för att hon hade för kort kjol. Det är inte offret vi ska anklaga utan förövaren. Om Lars Vilks har gjort sig skyldig till något är det att kränka intoleranta muslimers känslor. Där slutar hans ansvar. Ansvaret för hoten ligger hos de som hotar.

Jag kommer osökt att tänka på en historia jag hörde om Picasso. När frankrike var ockuperat av nazityskland lär han ha delat ut kopior av sin tavla Guernica till nazistiska officierare. En nazist ska ha kommenterat tavlan med orden ”har du gjort detta?” varpå Picasso svarade: ”Nej det var ni som gjorde det!”

Muslimska organisationer i Sverige och Europa har tagit avstånd från mordhoten mot Lars Vilks. Det europeiska fatwarådet ska göra en fatwa som deklarerar att mordhoten mot Vilks är haram, alltså förbjudet enligt islam. Det är bra! Mindre bra är att muslimer i Sverige kräver inskränkningar i yttrandefriheten.

Pierre Schori bör ägna några tacksamhetens minuter till att tänka på sina partikamrater som satt fängslade för hädelse på den tiden Sverige hade en hädelseparagraf. Rätten att häda är en nödvändig del av ett demokratiskt samhälle. Man kan inte ha yttrandefrihet utan rätten att såra. Vi måste ta upp kampen mot de ”moderata” muslimer som vill inskränka denna frihet. Annars står vi inte upp för kampen för demokrati.

Att försvara Rushdie samtidigt som man tar avstånd från Lars Vilks är dubbelmoral. Antingen försvarar vi konstens frihet eller också tar vi avstånd ifrån den. Man kan inte samtidigt äta kakan och ha den kvar.

Idag hade statsminister Fredrik Reinfeldt ett slutet möte med ambassadörer från muslimska och arabiska länder. Enligt Reinfeldts uttalanden är syftet med mötet att visa att i Sverige lever kristna och muslimer sida vid sida. Frågan är varför Reinfeldt har utsett sig till ambassadör för sveriges kristna minoritet? Såvitt jag vet är han själv ateist. Vore det inte bättre om kristenhetens företrädare förde denna diskussion? Reinfeldt borde istället föra diskussioner om att Sveriges folk, oavsett tro eller icke-tro, lever sida vid sida med muslimer.

Reinfeldt säger även att Sverige är ett land som är tolerant mot muslimer. Det är inte korrekt. Våra grundlagar är djupt anti-muslimska. §4 i Successionsordningen (SFS 1810:0926) säger att vår statschef, Kungen, är tvingad att följa den Augsburgska trosbekännelsen:

”Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.”

Den Augsburgska trosbekännelsen säger i sin tur att kungen skall fördöma muslimer. I portalparagrafen, I Om Gud, står nämligen att den som följer trosbekännelsen fördömer:

”…alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika.”

Att Sveriges grundlag föreskriver att kungen skall fördöma muslimer är djupt odemokratiskt. Våg grundlag är en betydligt större och allvarligare kränkning av muslimer än några undermåliga bilder av en provocerande ”konstnär”. Det enda rätta är att upphäva denna paragraf i successionsordningen och införa religionsfrihet för statschefen. Reinfeldt borde be de muslimska ambassadörerna om ursäkt för att vår grundlag fördömer muslimer och lova att verka för att lagen skrivs om.

Angående Lars Vilks rondellhund föreställande Muhammed så läser jag i denna artikel från SvD inte mindre än tre gånger att Sverige är ett land där kristna och muslimer lever sida vid sida. ”Sverige är att land med en lång tradition av att kristna och muslimer lever sida vid sida i ömsesidig respekt. Vi är måna om detta öppna samhälle. Det är någonting som jag är övertygad om att både kristna och muslimer uppskattar och är beredda att stå upp för.” Så säger Fredrik Reinfeldt.

Det var ju trevligt att minoriteterna kristna och muslimer lever sida vid sida i Sverige, men den icke-troende majoriteten, räknas inte vi? Spelar det någon roll om sveriges 10% kristna och 1% muslimer kommer överens om inte återstående 89% gör det?

Dessutom undrar jag hur statsminister Reinfeldts uttalande verkligen stämmer överens med verkligheten. I koncessionsordningen står att Sveriges konung måste följa den Augsburska trosbekännelsen, i vilken det står att man ska bekämpa muslimer. Är det verkligen något som tyder på en lång tradition av ömsesidig respekt mellan muslimer och kristna?

Inför religionsfrihet för kungen, det är det enda rimliga! Och statsministern borde även berätta för de obildade muslimerna i Mellanöstern att även vi ateister lever i ömsesidig respekt med muslimer.

Men muslimer som Ghassan El Daoi från Libanesiska kulturcentrumet i Örebro som intervjuas i artikeln kan jag inte ha någon respekt för. Han kräver att yttrandefriheten ska inskränkas så att det blir förbjudet att kränka de religiösas känslor. Till Ghassan säger jag bara: Om det ska vara förbjudet att kränka religiösas känslor så ska det banne mig vara förbjudet att kränka icke-religiösas känslor också. Då kommer koranen att bli totalförbjuden med tanke på alla kränkande uttalanden om oss icke-troende som finns där. Lycka till med ditt införande av islamofascism i Sverige men tro inte att jag kommer att respektera dig mer än andra fascister, dvs inte alls.