1. God is everywhere. (Religious creed)
2. Hell is where God is not. (Religious creed)
3. Hell is in Norway. (Fact)
4. Therefore God is not in Norway. (2 and 3)
5. Therefore God is not everywhere.
6. Therefore God does not exist. (1 and 5).
Mitt mål är att skriva i ateistbloggen varje dag men på senare tiden har jag haft svårt att motivera mig. Det tar en del energi att försöka tänka ut något vettigt att skriva dagligen. Speciellt med tanke på att Ateistbloggen inte verkar nå ut till så många läsare. Jag ska försöka bättra mig i fortsättningen.
Jag såg ett intressant föredrag av Daniel Dennet, årets mottagare av The Richard Dawkins Award. Föredraget handlar om ”Varför det är bra att tro på gud”. Dennett menar att det inte finns några förnuftiga skäl att tro på gud. Till och med teisterna själva håller med om det. Däremot menar de att det finns förnuftiga skäl att tro på att tro på gud. ”They don’t believe in God. They believe in believing in God.”
Jag har själv stött på många som inte själva tror på gudar men som menar att det är bra. Föreställningarna är många: Troende är lyckligare och mer moraliska än icke-troende. Om det inte finns någon gud förlorar man intenting på att tro men om det inte finns någon gud och man inte tror så förlorar man på det (Pascals trossats). Religionen är nödvändig för ett fungerande samhälle, osv. Allt detta är såklart missförstånd. Jag skulle snarare vilja hävda att ett Humanistiskt samhälle är bättre än ett samhälle som styrs av någon av de religioner som finns idag.
När man ser på den del av samhällsdebatten som Humanisterna för tycks det mig vara tydligt att skiljelinjen ligger inte mellan dem som tror på gud och dem som inte gör det. Snarare går den mellan de som tror på att tro på gud och de som inte gör det. Humanisterna får sin främsta kritik på grund av att de ifrågasätter gudstron, inte för att de ifrågasätter gudarnas existens.
En fundering också om skillnaden mellan agnostiker och ateister. Jag tror att de icke-troende som kallar sig agnostiker i regel inte ifrågasätter att tro på gudar, medan de icke-troende som kallar sig ateister i regel gör det. Skillnaden här ligger alltså inte så mycket i förhållningssättet till premissen ”Det finns gudar” utan snarare till ”Det är bra att tro på gudar”.
Meet my enemy kommenterar mitt inlägg om att en Humanistisk etik berör de verkligt etiska frågorna snarare än religiösa pseudofrågor. Han frågar vilka som är de rent etiska frågorna om man bortser från guds existens och menar att man inte kan diskutera etiska frågor om man inte antar en transcendental norm. (Underförstått att en sådan norm är oavhängig existensen av gudar). Utan en sådan norm menar han att man inte kan ha mer rätt än någon annan och han argumenterar för att människor inte kan skapa transcendentala värden. Slutligen hävdar han att ateismen inte kan förklara varför vi upplever att vi har ett medvetande och att mord är fel.
Vad jag menar med att en Humanistisk etik berör de verkligt etiska frågorna snarare än religiösa pseudofrågor är att etik handlar om hur vi ska bete oss mot varandra. En Humanistisk etik utgår från mänskliga behov och värderingar. Genom att diskutera kan vi tillsammans komma överens om goda etiska riktlinjer för hur vi ska bete oss mot varandra. Dessa frågor går alldeles utmärkt att diskutera utan att blanda in gudarna.
Att postulera existensen av gudar löser inga etiska problem, för gudar kan aldrig vara grunden för moralen. Eutyfrons dilemma omöjliggör teism som grund för moral: Är det goda gott för att gudarna önskar det eller önskar gudarna det för att det är gott? Om gudarna tycker att det goda är gott för att det är gott så hjälpte det ju inte att anta att det finns gudar. Det goda är ju gott oavsett vad gudarna tycker. De gillar det bara för att det var gott från början. Om det däremot är gudarna som bestämmer vad som är gott kan vilka grymheter som helst vara goda. Då kan det vara etiskt riktigt att begå folkmord, att krossa späda barns huvuden mot klipporna, att döma människor till evig förbannelse för att de har utnyttjat sin yttrandefrihet att häda eller att stena homosexuella (samtliga dessa grymheter försvaras av bibeln) – det är upp till gudarnas godtycke att avgöra. Om gudarna är tyranner så är det etiskt att vara en tyrann. En sådan definition av etik går emot den definition vi använder och är således uppenbart fel. Att vara etisk betyder inte att följa tyranners nycker, utan att vara en god medmänniska. Att säga att grymheter är goda är en språklig självmotsägelse, för att inte säga meningslöshet. Det är tomt tal utan mening.
Att hävda att gud är av naturen god löser inte Eutyfrons dilemma. Problemet blir då istället om guds natur är god för att det är gott att vara så, eller om det goda är gott för att det är guds natur.
Jag menar att det inte finns något sätt, vare sig teistiskt eller ateistiskt, att försvara existensen av transcendentala värden. Trots det finns det ateistiska system som hävdar existensen av transcendentala eller objektiva värden. Ett exempel ges i filosofiprofessor Michael Martins bok Atheism, Morality and Meaning. Man kan därför inte säga att existensen av transcendentala värden beror på om det finns gudar eller inte. Försök har gjorts att försvara transcendentala värden både ur teistisk och ateistisk synpunkt. Gudarnas existens är en pseudofråga.
Hur försvarar man då en ateistisk etik? Det finns flera ansatser. Jag ska här kort nämna Immanuel Kants etik. Nu finns det mycket att invända mot Kant, men jag menar att hans etiska grundtes är giltig oavsett vad man anser om hans etik i sin helhet. Kant var visserligen teist men hans etik är helt rationell och förutsätter inte existensen av gudar. Hans förklaring var denna: Jag är en människa och har vissa behov. Jag vill bli behandlad på ett visst sätt av mina medmänniskor och jag inser också att de har liknande behov och vill bli behandlade på liknande sätt. Att då hävda att man ska bete sig på ett visst sätt mot mig men på ett annat mot andra är en logisk självmotsägelse, en kontradiktion. För att etiken ska vara motsägelsefri är det nödvändigt att följa maximen ”behandla andra som du vill att de ska behandla dig”. Med det menas inte att man ska slå andra om man är masochist, utan det innebär att en etik måste ta hänsyn till andra människors behov och behandla dem på ett sätt som de vill bli behandlade. Denna maxim återfinns i de flesta etiska regler som människan har skrivit, till och med i bibeln, och har dessförinnan uttryckts av t.ex Budda.
En Humanistisk etik handlar om människors behov och hur vi ska behandla människor för att de ska må så bra som möjligt. Den handlar om mänskliga relationer. En teistisk etik handlar istället om vår relation till gudarna. Att människor mår bra är sekundärt. Det primära blir istället att tillfredsställa gudarnas nycker, även om människor blir lidande av det. Vi ser konsekvenserna av den teistiska etiken i form av motstånd mot kvinnors rättigheter i tredje världen, motstånd mot lika rättigheter för homosexuella som heterosexuella, osv. Att följa föreskrifter med sina rötter i bronsåldern blir viktigare än att människor ska må bra. Kort sagt är en teistisk etik ett hinder för mänskligt välmående medan en Humanistisk etik fokuserar på detsamma.
Slutligen, att vi upplever att vi har ett medvetande eller att mord är fel betyder inte nödvändigtvis att vi verkligen har ett medvetande eller att mord verkligen är fel. Nu kan man tro och tycka det på andra grunder, men vår upplevelse är subjektiv och inte nödvändigtvis objektivt sann. Man kan inte använda subjektivitet för att dra slutsatser om det objektiva. I vilket fall som helst är det inga problem att förklara dessa upplevelser ur ett ateistiskt perspektiv men det får bli en annan artikel.
Jag har känt till Blasphemy Challenge ganska länge nu, men jag har inte tyckt att det har varit värt att gå med. Varför? Jag får intrycket att de som antar utmaningen främst är upproriska tonåringar som får en kick av att förklara att de har lämnat kristendomen. Det känns lite omoget sådär.
MEN på senaste tiden har den religiösa maktapparaten visat ett oerhört fult och intolerant tryne. Jag vill inte längre stillatigande sitta och titta på när intoleranta kristna förminskar människors argument med Ad Hominem-angrepp, när man demonstrerar för att förhindra andra människor från att leva tillsammans ogifta, när unga män och kvinnor könsstympas mot sin vilja, när unga kvinnor stenas till döds för att de själva har valt vilken man de vill leva med, osv. Vi som står för förnuft och tolerans måste sätta ned foten och säga ifrån. Därför antar jag idag blasfemi-utmaningen.
För er som inte vet vad Blasphemy Challenge handlar om kan jag förklara att den enda synden som är oförlåtlig enligt bibeln (Mark 3:29) är hädelse mot Den helige ande. Nu anser jag förvisso att Blasphemy Challenge övertolkar bibeln. Att förneka Den helige ande är inte detsamma som blasfemi. Förmodligen ska det till en förolämpning också.
Huvudsyftet med utmaningen är, tror jag, att kristna skrämmer med helvetet. Den som inte tror ska hamna i helvetet och det finns alltid en liten, liten chans att helvetet finns så det är bäst att tro, ungefär. Det är en variant på Pascals trossats. Därför är syftet att visa att man inte är rädd för helvetet, att man vägrar bli skrämd till lydnad.
Då jag inte har någon webkamera kan jag inte spela in en film och posta på Youtube. Istället skriver jag den som en blogg och hoppas att fler följer mitt exempel. Jag, Fredrik Bendz, förnekar härmed Fadern, sonen Jesus Kristus, Den helige anden, Tor, Oden, Jupiter, Zeus, Apolloneos, Mithras, Jultomten, Påskharen och Rödluvan. Jag är inte rädd för helvetet eftersom jag inte tror att det existerar, och om det mot förmodan skulle göra det är den som har skapat det en så ondskefull despot att han ändå inte förtjänar någon tillbedjan. (Den sannolikheten är dock ungefär lika liten som att 1+1=2 skulle visa sig felaktigt).
För att vara helt säker på att jag verkligen har hädat enligt Mark 3:29 så vill jag gärna tillägga att Den helige ande kan ta en stor träpåle och sticka upp någonstans. Rödluvan hjälper säkert gärna till!
Skicka gärna denna utmaning vidare och anta den du också.