Ateistbloggen

Behöver vi grundlagens skydd för religionsfriheten? Och behöver vi den alls när vi har mötesfrihet, yttrandefrihet och alla de andra friheterna i grundlagen som borde räcka även för religiöst bruk? För ska religiösa verkligen ha friheter som andra inte har? Inför grundlagsutredningen har frågan kommit upp till debatt.

Ords inneboende betydelse varierar över tiden och ibland driver ren okunskap på i processen. Vi kan ibland se hur begreppet offentlighetsprincip av alltfler felaktigt börjar uppfattas som statens rätt till insyn i den enskildes liv och inte i dess omvända, korrekta, betydelse; medborgarens rätt att ta del av offentliga handlingar. Med det i åtanke bör vi vara medvetna om hur viktigt det är att lagtexter skrivs så explicit och tydligt att de fun­gerar och blir förstådda även i en annan tid och i ett annat sammanhang än det vi nu lever i.

Vid den tidpunkt då vi fick grundlagens skrivning om religionsfrihet, var syftet med texten lätt att förstå. Vi hade lämnat bakom oss en tusenårig tradition av att inte få välja religion fritt. Detta gällde inte bara valet av religion utan även tillhörigheten som sådan. Religion var ett tvingande obligatorium som vi inte kunde avsäga oss. Grundlagens skrivning om religionsfrihet var därför vid den tidpunkten glasklar i betydelsen frihet att välja, om vi ville, och vad vi ville, avseende religionstillhörighet. Efter 1952 kunde staten inte längre bestämma över våra religiösa val.

Idag har vi en ny situation där religionsfriheten allt oftare användas som ett argument för att inom sin religionstillhörighet fritt få göra som vi vill. Allt från halalslakt till omskärelse och hedersförtryck försvaras med hänvisning till den enskildes religionsfrihet och rätt att utöva sina religiösa sedvänjor. Därtill har allt oftare framförts synpunkten att religionsfrihet inte ska utläsas ”frihet från religion”. En uppfattning som ofta torgförs då man till exempel hävdar den allmänna skolans uppgift som förmedlare och bärare av kristna traditioner. Detta framhålls i sammanhanget som ett lämpligt skydd mot inflytande från andra religioner, läs islam.

Inför den kommande grundlagsutredningen har vi i debatten sett det radikala förslaget att religionsfrihet som begrepp helt skulle kunna tas bort ur grundlagstexten. Argument är den i och för sig rimliga uppfattningen, att religiösa inte ska omfattas av speciella friheter, som andra inte omfattas av. Det vi traditionellt inbegriper i religionsfrihetsbegreppet skulle lika väl kunna inrymmas inom grundlagens övriga friheter. Låt vara att man ställs inför en mäktig pedagogisk uppgift att förklara resonemanget vid en grundlagsändring, men kanske finns det ett ännu större problem med detta som man inte ser i det korta perspektivet?

För frågan är om man inte med det förslaget bara upprepar ett misstag? Man formulerar en grundlagstext som förvisso kan fungera idag, men vad händer med tolkningen i en annan tid än vår? Inför scenariot om ett samhällsklimat där religion kan komma att spela en betydligt större roll, kan det vara oerhört farligt att försitta chansen att idag formulera en lagtext som tydligt manifesterar att religionsfrihet handlar lika mycket om frihet till, som frihet från, religion. Var tydlig med detta och vi får en text som fungerar över tiden. Frihet till och frihet från. Det är var frågan handlar om.

Camilla Grepe

Sällan har väl en rubricering skapat ett sådant tumult som det som nu yttrar sig i äktenskapsdebatten. ”Bevara äktenskapet” heter det från religiöst håll, som om det egna äktenskapet på något sätt var hotat. Protestmöten har hållits för att hävda det man kallar ”tvåkönsprincipen”, vilken man anser vara fundamental för den mänskliga fortlevnaden.

Men stopp ett tag. På vilket sätt skulle en mindre utpekande benämning av en juridiskt bindande samlevnadsform kunna påverka människors lust och vilja att yngla av sig? Oavsett om man är hetero eller homo? Att överhuvudtaget blanda in barnen är att blanda bort korten, för barn har fötts och kommer alltid att födas av människor med längtan efter barn, så detta kan knappast kräva en särskiljande benämning på föräldrarnas samlevnadsform, snarare tvärtom. Den minsta reproducerande enheten för människans fortbestånd kommer för överskådlig framtid att fortsätta att vara den fertila kvinnan och spermien.

Så vad handlar saken egentligen om? Är det rädslan och obehaget när den sista skillnaden i benämning försvinner, den som idag skiljer partnerskapet från äktenskapet? Att därmed inte längre specifikt kunna utpeka könen hos de kontrahenter som ingår en juridiskt bindande avtal med varandra? Eller med andra ord, ställas inför det plågsamma i att ”de där” ska få göra samma sak som vi andra, ingå äktenskap för att visa att man hör ihop.

Handlar det alltså i grunden om att exklusivt få särskiljas från människor vars kärlek man inte vill erkänna? Då är det inget annat än diskriminering. Vanans makt gör oss blinda för det uppenbara, men vi skulle se det tydligt om vi hade en speciell vigselordning för till exempel par som av något skäl inte kunde få barn. För hur var det nu med samhällets fortbestånd?

Lyfter vi frågan till en politisk nivå så ser vi hur den riskerar att bli ytterligare ett släpankare för den borgerliga alliansen. På samma sätt som i abortfrågan kommer ett litet parti att tvingas göra avkall på sina vallöften och frågan är hur långt man kommer att kunna gå i eftergifter för att kunna stanna kvar som en trovärdig part i en alliansregering.

Ytterst handlar det här om hur vanskligt det är att lagstifta utifrån uppfattningen att religiösa idéer ska få påverka det sekulära samhället. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” heter det i regeringsformen. Därför är det idag mer angeläget än någonsin att regering och riksdag slår vakt om det sekulära rättssamhället genom att markera ett tydligt oberoende mot de krafter som hävdar att ”All makt utgår från Gud”.

Camilla Grepe

Publicerad i Västerbottens-Kuriren 31 januari 2008

Den norska kristna tidningen Magazinet har en intressant artikel om ”ateismens frammarsch”. Med hänvisning till religionssociologen vid Köpenhamns universitet, Peter Lüchaus, kommande bok Gudløs menar man att det främst är ateisternas profil som gett dem genomslag i debatten. Statistiken visar också att ateister är mer välutbildade och politiskt engagerade än genomsnittet.

Religionssociologen Morten Warmid, också vid Köpenhamns universitet, påpekar att när något omtalas mer så följer också ett stigande intresse. Eftersom religionen fyller en allt större del av debatten så framträder som en naturlig följd fler ateister vilket leder till ett ökat intresse för ateismen. Warmid menar också att debatten blivit mer polariserad de senaste åren.

En bekant inom Humanisterna inspirerade till rubriken. Lite ironiskt är det faktiskt. Humanisternas ordförande, Christer Sturmark är aktuell för att ett av hans riskkapitalbolag har gått i konkurs. Sturmark kommenterar konkursen på sin blog. Företaget Reality Club anlitade föreläsare med olika inriktning. En av föreläsarna är den rikskände imamen Abd Al Haqq Kielan som i sin presentation på Reality Club skriver:

Jag är inte involverad i det politiska islam, även om jag har att göra med det dagligen. Jag är mer intresserad av den religiösa delen, att föra in svensk islam. Jag försöker integrera islam i det svenska samhället, det är något jag jobbar mycket aktivt för… Jag själv har ju genom åren fått en ganska skräddarsydd utbildning för att fungera här i Sverige som församlingsledare, och jag siktar på att utnyttja det jag kan inom islam som svensk för att befrämja islams utveckling i Sverige.

Nu finns det två perspektiv på detta. Det ena perspektivet är att Christer Sturmark har ekonomiska intressen i Kielan. Hur kan han då på ett trovärdigt sätt kritisera islam?

Det andra perspektivet är att Humanisterna ibland anklagas för att vara intoleranta och vilja förbjuda religiösa människor att uttala sig i samhällsdebatten (vilket är en förvrängning av det faktiska argumentet). Att Sturkarks företag anlitar Kielan som föredragshållare är då ett starkt belägg för att anklagelserna är felaktiga.

Jag slår vad om att religiösa media kommer att hitta en vinkling som är kritisk mot Sturmark. Man kan så klart ifrågasätta det omdömesfulla i att hjälpa Kielan att sprida islam i det svenska samhället men man kan också berömma Sturmark för att han faktiskt hjälper sina meningsmotståndare att få ett forum i samhällsdebatten.

Borås Tidning har en intressant artikelserie om ateismen. Det finns inte så mycket att säga om den första artikeln. Den verkar välvilligt inställd till ateismen. Det ska bli intressant att se vad som kommer ur fortsättningen.