Religionsfrihet eller religions-o-frihet
Behöver vi grundlagens skydd för religionsfriheten? Och behöver vi den alls när vi har mötesfrihet, yttrandefrihet och alla de andra friheterna i grundlagen som borde räcka även för religiöst bruk? För ska religiösa verkligen ha friheter som andra inte har? Inför grundlagsutredningen har frågan kommit upp till debatt.
Ords inneboende betydelse varierar över tiden och ibland driver ren okunskap pÃ¥ i processen. Vi kan ibland se hur begreppet offentlighetsprincip av alltfler felaktigt börjar uppfattas som statens rätt till insyn i den enskildes liv och inte i dess omvända, korrekta, betydelse; medborgarens rätt att ta del av offentliga handlingar. Med det i Ã¥tanke bör vi vara medvetna om hur viktigt det är att lagtexter skrivs sÃ¥ explicit och tydligt att de funÂgerar och blir förstÃ¥dda även i en annan tid och i ett annat sammanhang än det vi nu lever i.
Vid den tidpunkt då vi fick grundlagens skrivning om religionsfrihet, var syftet med texten lätt att förstå. Vi hade lämnat bakom oss en tusenårig tradition av att inte få välja religion fritt. Detta gällde inte bara valet av religion utan även tillhörigheten som sådan. Religion var ett tvingande obligatorium som vi inte kunde avsäga oss. Grundlagens skrivning om religionsfrihet var därför vid den tidpunkten glasklar i betydelsen frihet att välja, om vi ville, och vad vi ville, avseende religionstillhörighet. Efter 1952 kunde staten inte längre bestämma över våra religiösa val.
Idag har vi en ny situation där religionsfriheten allt oftare användas som ett argument för att inom sin religionstillhörighet fritt fÃ¥ göra som vi vill. Allt frÃ¥n halalslakt till omskärelse och hedersförtryck försvaras med hänvisning till den enskildes religionsfrihet och rätt att utöva sina religiösa sedvänjor. Därtill har allt oftare framförts synpunkten att religionsfrihet inte ska utläsas â€frihet frÃ¥n religionâ€. En uppfattning som ofta torgförs dÃ¥ man till exempel hävdar den allmänna skolans uppgift som förmedlare och bärare av kristna traditioner. Detta framhÃ¥lls i sammanhanget som ett lämpligt skydd mot inflytande frÃ¥n andra religioner, läs islam.
Inför den kommande grundlagsutredningen har vi i debatten sett det radikala förslaget att religionsfrihet som begrepp helt skulle kunna tas bort ur grundlagstexten. Argument är den i och för sig rimliga uppfattningen, att religiösa inte ska omfattas av speciella friheter, som andra inte omfattas av. Det vi traditionellt inbegriper i religionsfrihetsbegreppet skulle lika väl kunna inrymmas inom grundlagens övriga friheter. Låt vara att man ställs inför en mäktig pedagogisk uppgift att förklara resonemanget vid en grundlagsändring, men kanske finns det ett ännu större problem med detta som man inte ser i det korta perspektivet?
För frågan är om man inte med det förslaget bara upprepar ett misstag? Man formulerar en grundlagstext som förvisso kan fungera idag, men vad händer med tolkningen i en annan tid än vår? Inför scenariot om ett samhällsklimat där religion kan komma att spela en betydligt större roll, kan det vara oerhört farligt att försitta chansen att idag formulera en lagtext som tydligt manifesterar att religionsfrihet handlar lika mycket om frihet till, som frihet från, religion. Var tydlig med detta och vi får en text som fungerar över tiden. Frihet till och frihet från. Det är var frågan handlar om.
Camilla Grepe
februari 9th, 2008 kl 1:39 |
Bra, framförallt frihet från religion. Vad är religion? En massa snack från en gammal sagobok som förvrängs av någon makt/pengagalen typ/typer idag? Det borde uttryckas starkt att alla har frihet från religion och de som skrämmer folk med gudar och helvete efter detta livet, eller martyrskap lurar folk att göra dumheter skall straffas.
februari 11th, 2008 kl 3:22 |
Tack för ett klargörande och intressant inlägg om religionsfrihetens grundlagsskydd.
Det förefaller mig som lekman pÃ¥ omrÃ¥det som om de grundlagsfästa mötes-, förenings-, yttrande- och tryckfriheterna skulle ge tillräckligt skydd även för religionsutövning. I varje fall torde dessa friheter omfatta rätten att bilda och verka i religiösa samfund och bedriva â€normala†gudstjänster och anordna religiösa sammankomster av olika slag. Däremot ger de inget grundlagsmässigt skydd för andeutdrivning, könsstympning och andra former av religiöst funtat förtryck. Om en grundlag om religionsfrihet kan tolkas som ett skydd för sÃ¥dana företeelser, är detta naturligtvis ett starkt argument för att inte ha en sÃ¥dan grundlag.
Jag hÃ¥ller gärna med om Camillas och Anders’ krav pÃ¥ den enskildes rätt till â€frihet frÃ¥n religionâ€. Den rätten finns i dag, i varje fall i Sverige, även om den ibland Ã¥sidosätts genom olika former av religiöst förtryck och psykisk utpressning.
Jag kan inte tro att en särskild grundlag om religionsfrihet skulle behövas ens i en osäker framtid. Om vi nÃ¥gon gÃ¥ng framöver, â€vilket Gud förbjudeâ€, skulle fÃ¥ ett politiskt klimat där den fria religionsutövningen förtrycks, dÃ¥ har sannolikt de andra grundlagarna ocksÃ¥ satts ur kraft.
Argumentet att vi inte bör ha särskilda lagar för särskilda grupper, i det här fallet de religiösa, tycker jag dock inte håller. Lagen gäller ju alla. Yttrandefriheten är inte bara till för dem som yttrar sig och tryckfriheten inte bara för dem som publicerar sig, osv. Religionsfrihet omfattar också rätten för de icke-religiösa att förbli icke-religiösa samt att ändra sig, om de så vill, och ansluta sig till någon religiös tro efter eget gottfinnande. Lagen gäller alla, även lagen om religionsfrihet, så länge vi nu har den. I detta finner jag inget upprörande.
Däremot är det upprörande om och när rättsskipande instanser tar särskilt intryck av religiösa seder och moralföreställningar och ser dessa som förmildrande omständigheter i fall där de anklagade hänvisar till rättsbegrepp som ligger utanför svensk lagstiftning, exempelvis sharialagarna.
Att kristna skulle vara bättre än icke-religiösa pÃ¥ att â€hÃ¥lla stÃ¥nd†mot islams utbredning kan bara vara en myt. Om man vill bemöta islam, mÃ¥ste det väl ändÃ¥ vara en styrka att stÃ¥ fri frÃ¥n religioner? Om man vill bekämpa thaiboxningens utbredning, gör man väl inte detta bäst genom att själv vara proffsboxare utan genom att ta avstÃ¥nd frÃ¥n all form av idrott som skadar utövarna och framkallar negativa attityder hos andra. Jag vet inte om liknelsen hÃ¥ller riktigt, men lite kul är den väl i alla fall?
Avslutningsvis vill jag hävda att världen sannolikt vore bättre utan religioner. Den ståndpunkten, som är ett centralt tema i min bok, får dock inte förknippas med någon form av ofrihet, förtryck eller våld.
februari 11th, 2008 kl 11:04 |
I en ideal värld finns ingen religion och då behövs inte heller någon lag om religionsfrihet. Men vi lever inte i en ideal värld och så länge min nioårings fröken sitter och läser Barnens Bibel på SO-lektionerna så anser jag det vara befogat med ett tydligt grundlagsskydd mot religion. Försvann det skyddet skulle alla mina protester med lätthet kunna bemötas med hänvisningar till en tusenårig kulturtradition.