Pierre Schori är dubbelmoralist
I en debattartikel i SvD skriver Pierre Schori att han försvarade Taslima Nasrin och Salman Rushdie när de hotades av militanta islamister, men underförstått gör han gällande att han inte försvarar Lars Vilks. Argumentet verkar i korthet bygga på följande premisser:
- Lars Vilks främjar inte åsiktsfriheten i muslimska länder, snarare tvärt om.
- Lars Vilks teckningar av Muhammed som Rondellhund drabbar polisen, skattebetalarna, svenska företag i utlandet och muslimer i Sverige.
- Provokationer riktade mot svensk lag och svensk konvenans är OK, men inte provokationer som går utanför landets gränser.
- Att förolämpa religiösa muslimska symboler försvårar kampen för mänskliga rättigheter i arabvärlden.
Om jag tolkar Schori rätt så menar han alltså att om konsekvenserna av en kulturell handling (dit jag räknar såväl konsten som litteraturen) är skadliga så bör man inte utföra denna handling, och han själv tar avstånd från den. Hur kunde han i så fall försvara Salman Rushdie? Rushdies bok Satansverserna:
- Främjade inte yttrandefriheten i muslimska länder.
- Drabbade den indiska polisen, skattebetalarna, företag och muslimer i Indien.
- Var en provokation som gick utanför såväl Indiens som Sveriges gränser.
- Var en djup förolämpning av muslimska symboler.
Att försvara Salman Rushdie utan att försvara Lars Vilks är dubbelmoral. Den enda skillnaden är att Rushdies verk var ett litterärt verk och Lars Vilks ett konstverk. Det konstnärliga värdet av Vilks teckningar kan diskuteras men konstens roll är inte bara att vara vacker utan också att provocera. Hur vackra var egentligen Pablo Picassos tavlor? För att demonstrera detta har Lars Vilks nu även gjort en kubistisk teckning av Muhammed som rondellhund. Man kan säkert lika gärna ifrågasätta det litterära värdet av Satansverserna. Jag har själv börjat läsa den men lade ifrån mig den för att jag tyckte den var tråkig. Smaken är som baken. Alla behöver inte gilla en bok eller en tavla för att den ska ha ett kulturellt värde.
För tydlighetens skull vill jag understryka att jag försvarar såväl Rushdie som Vilks. Även om Rushdies bok är tråkig och Vilks teckning ful så har de sin konstnärliga frihet. Om vi fråntar dem denna frihet så fråntar vi dem även rätten att tänka.
En annan sak som slår mig är att Schori ger Vilks skulden för intoleranta muslimers verk. Lars Vilks som har inte kostat polisen, skattebetalarna, svenska företag eller muslimer i Sverige någonting. Skulden ligger hos de fanatiska muslimerna och Vilks är ett av offren. Att anklaga Vilks för att ha orsakat eventuella skador av att ha blivit mordhotad är som att anklaga en våldtagen kvinna för att hon hade för kort kjol. Det är inte offret vi ska anklaga utan förövaren. Om Lars Vilks har gjort sig skyldig till något är det att kränka intoleranta muslimers känslor. Där slutar hans ansvar. Ansvaret för hoten ligger hos de som hotar.
Jag kommer osökt att tänka på en historia jag hörde om Picasso. När frankrike var ockuperat av nazityskland lär han ha delat ut kopior av sin tavla Guernica till nazistiska officierare. En nazist ska ha kommenterat tavlan med orden ”har du gjort detta?” varpå Picasso svarade: ”Nej det var ni som gjorde det!”
Muslimska organisationer i Sverige och Europa har tagit avstånd från mordhoten mot Lars Vilks. Det europeiska fatwarådet ska göra en fatwa som deklarerar att mordhoten mot Vilks är haram, alltså förbjudet enligt islam. Det är bra! Mindre bra är att muslimer i Sverige kräver inskränkningar i yttrandefriheten.
Pierre Schori bör ägna några tacksamhetens minuter till att tänka på sina partikamrater som satt fängslade för hädelse på den tiden Sverige hade en hädelseparagraf. Rätten att häda är en nödvändig del av ett demokratiskt samhälle. Man kan inte ha yttrandefrihet utan rätten att såra. Vi måste ta upp kampen mot de ”moderata” muslimer som vill inskränka denna frihet. Annars står vi inte upp för kampen för demokrati.
Att försvara Rushdie samtidigt som man tar avstånd från Lars Vilks är dubbelmoral. Antingen försvarar vi konstens frihet eller också tar vi avstånd ifrån den. Man kan inte samtidigt äta kakan och ha den kvar.