Ateistbloggen

Att förlora sin tro beskrivs ibland som något otäckt. Hela ens världsbild rämnar, man hamnar i en kris och allt känns meningslöst; men att förlora sin tro kan även vara en befrielse, vilket agnostikern Robert Green Ingersoll har beskrivit så levande som bara han kan:

När jag blev övertygad om att universum är naturligt — att alla spöken och gudar är myter, uppstod i min hjärna, i min själ, i varje droppe av mitt blod, upplevelsen, känslan, glädjen av frihet. Mitt fängelses väggar rämnade, hålan översvämmades av ljus och alla reglar, och bommar och bojor blev till stoft. Jag var inte längre en tjänare, en träl eller en slav. Det fanns ingen herre i hela vida världen — inte ens i den oändliga rymden. Jag var fri — fri att tänka, att uttrycka mina åsikter — fri att leva enligt mina egna ideal — fri att leva för mig själv och dem jag älskade — fri att använda alla mina förmågor, alla mina sinnen — fri att sträcka ut fantasins vingar — fri att undersöka, att gissa och att drömma och hoppas — fri att bedöma och avgöra av egen kraft — fri att avvisa alla okunniga och grymma trosbekännelser, alla de ”inspirerade” böcker som vildar har producerat, och alla det förgågnas barbariska legender — fri från påvar och präster — fri från alla de ”kallade” och ”åsidosatta” — fri från helgade misstag och heliga lögner — fri från rädslan för evigt lidande — fri från bevingade monster om natten — fri från djävlar, spöken och gudar. För första gången var jag fri. Det fanns inga förbjudna platser i hela tankevärlden — ingen luft, ingen rymd, där mina föreställningar inte kunde sprida sina frityglade vingar — inga kedjor om mina lemmar — inga piskor om min rygg — ingen eld om mitt kött — ingen herres förgrymman eller hot — inget följande i andras fotspår — ingen anledning att buga, eller krypa ihop eller kräla, eller yttra förljugna ord. Jag var fri. Jag stod rakryggad och utan fruktan, med glädje, mötte jag alla världar.

Och då fylldes mitt hjärta med tacksamhet och utbrast i kärlek till alla hjältar, alla tänkare som gav sitt liv för handens och hjärnans frihet — till friheten att arbeta och tänka — till dem som föll i de vilda slagens fält, till de som dog i hålorna fjättrade med kedjor — till dem som stolt äntrade  stegarna — till dem vars ben krossades, vars kött ärrades och slets sönder — till dem som blivit förtärda av eld — till alla visa, goda och modiga i varje land, vars tankar och gärningar har gett friheten till människans barn. Och då svor jag att sträcka mig efter den fackla de hållit, och hålla den hårt, på det att dess ljus må ännu erövra mörkret.

(Varför jag är agnostiker, 1896, svensk översättning Fredrik Bendz)

Inlägget postades torsdag den 21 december 2006, kl 21:05 och är arkiverat under Religion och andlighet. Du kan läsa svar på detta inlägg genom kommentar-feed RSS 2.0. Du kan skriva en kommentar här, eller trackbacka från din egen site.