Ateistbloggen

Minns ni buddastatyerna som talibanerna förstörde? Den syriska filosofen Sadik al-Azm tar upp dem i samband med Lars Vilks-affären. Han kritiserar muslimska företrädare för att de reagerar på Lars Vilks rondellhundar när de inte reagerade på förstörelsen av buddastatyerna. Han menar att de använder en “dubbel- eller till och med trippelstandard”.

Talibanerna fick visserligen rådet från några ledande muftis att de inte borde förstöra statyerna. Men råden var av politisk eller pragmatisk art. “Det är inte rätt tid att förstöra statyerna” och så vidare. Det var ingen som sa att man borde låta bli på grund av statyernas historiska värde, på grund av deras estetiska värden, på grund deras symboliska betydelse för många buddhister… Det är hyckleri om man ena dagen är tyst när det handlar om kränkning av buddhister och nästa dag ställer sig längst fram och fördömer en satirisk bok eller teckning som kritiserar islam.

al-Azm nämner också den religiösa intoleransen i de länder som kritiserar publiceringen av Lars Vilks teckningar:

Det alarmerande är inte hur det svenska samhället hanterar sin muslimska minoritet, det är mer alarmerande hur de kristna kopterna har det i Egypten till exempel. I Irak bekämpar olika muslimska sekter varandra med vapen. I Teheran finns inte en enda sunnimoské eftersom det är shiastyrt. Inte en enda.

Den egyptiskfödde författaren Khaled El-Hawari, som mordhotades nyligen för att han inte tror på gud, var inne på samma spår när han i sin blog för en egyptisk tidning konstaterade att muslimer i Sverige åtnjuter större religionsfrihet än muslimer i den “muslimska världen”:

Sweden take care of the muslimen people: Only in sweden girls can go to school with hegab and sweden has the biggest moské in Europe. [T]he reality is that muslimen are more free in Sweden than muslimen in muslimen countries.

De muslimer som kritiserar publiceringen av Lars Vilks bild har alltså en dubbel standard. Varför ifrågasatte de inte de miljontals buddister som kränktes av att talibanerna förstörde buddastatyerna? Varför kritiserar de inte det våld som utförs i islams namn? Trots allt har muslimer i Sverige större religiös frihet än i länder som domineras av islam. Även för en muslim torde det därför vara viktigt att försvara yttrandefriheten. Trots allt har de flytt hit till Sverige för att undfly den form av religiöst förtryck som de nu ifrågasätter. Man kan inte båda ha kakan och äta upp den.

Mitt råd till den som föredrar förtryck framför yttrandefrihet blir därför: Flytta till Iran eller Saudiarabien. Där har ni den lagstiftning ni så hett eftertraktar. När man ställer frågan i en sådan dager inser ni nog själva att ni har det bättre här där man får tro, tycka och tänka vad man vill.

Här är en så bra artikel, med anledning av Lars Vilks Rondellhund, att jag inte tänker kommentera den, bara citera. Jag kan helt enkelt inte komma på något sätt att säga det bättre själv:

“Religiösa kan känna sig kränkta av att andra inte tar deras tabun på allvar, veganer kan känna sig kränkta av reklam för köttvaror, feminister kan känna sig kränkta av reklam för damunderkläder, kommunister kan känna sig kränkta av marknadssamhället i största allmänhet. Och en hel del människor kan känna sig kränkta av vad religiösa, veganer, feminister och kommunister säger och gör.”

“Yttrandefrihetens fiender vill göra sitt budskap mer lättsmält genom att presentera det som en vädjan om hänsyn. Genom att framställa sig själva som offer lyckas således islamister förvånansvärt ofta att få debatten att handla om hur kränkta de är och inte om deras egen intolerans.”

“Och de som nu protesterar i den islamiska upprördhetens namn bör vara medvetna om att de kan göra detta endast i skydd av samma sekulära yttrandefrihet som de vill begränsa. På den tiden när vårt land hade lagar mot hädelse av det slag som åtminstone vissa grupper av muslimer vill ha idag, så fanns heller inget utrymme för muslimska minoriteter att kräva en rätt till särskilda hänsyn.”

“Om fundamentalister känner sig marginaliserade, så är det helt i sin ordning. I ett fritt samhälle bör de vara marginaliserade.”

Dagens Existens handlade om kristen välgörenhet. Där det offentliga inte räcker till skapas en nisch för kristen missionsverksamhet som riktas mot de sjuka, svaga och utstötta i samhället.

Jag har några reflektioner. Först och främst all heder till de människor som ställer upp med egen fritid och pengar för att hjälpa andra. Problemet uppstår då välgörenheten blir en form av mission. Det ingår i den kristna missionsbefallningen att man ska hjälpa de svaga i samhället så ur det perspektivet är det helt OK med mission. Så länge man verkligen hjälper andra utan baktankar är allt gott och väl.

Om syftet däremot inte är att vara en god medmänniska utan att vinna själar till kristendomen är det problematiskt. Det är skamligt att samhället inte klarar av att hjälpa hemlösa, psykiskt sjuka och missbrukare. Att dessa utsatta människor tvingas in i kristendomen för att få hjälp är en del i ett större övergrepp från samhället. Ingen människa ska tvingas bli vare sig kristen, muslim eller kommunist för att få hjälp.

En annan aspekt, om än inte lika viktig, är att om man inte hjälper andra av omtanke utan för sin egen självgodhets skull och för att förhärliga gud är det ett dåligt motiv. Då hjälper man inte för att hjälpa utan av ren och skär egoism.

Jag efterfrågar fler sekulära alternativ för dessa människor att vända sig till. Härbärgen som inte har en baktanke att vinna själar för sin religion, utan där huvudsyftet är att komma tillrätta med ett samhällsproblem. Därför efterlyser jag initiativ från arbetarrörelsen, inklusive fackförbunden, och Humanisterna. När man i Lund ställde som krav för upphandlingen av ett härbärge att verksamheten skulle vara sekulär fick man inga intressenter eftersom det bara fanns religiösa organisationer som hade den här typen av verksamhet. Det är skamligt! I Helsingborg finns i alla fall Hemlösas hus som, såvitt jag vet, är helt och hållet sekulärt.

Men grundproblemet är att samhället inte räcker till. Det är ovärdigt ett välfärdsamhälle att det ska behöva finnas människor som inte har någonstans att bo. Rätten till en bostad är faktiskt inskriven i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter från 1948:

Artikel 25.

1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Om det förekommer slump eller inte är egentligen inte en fråga som har med ateismen att göra. I avsaknad av en gud kan världen vara antingen deterministisk eller slumpmässig. Det finns ingenting som säger att den måste vara det ena eller det andra om det inte finns gudar. Frågan är ändå intressant eftersom den ofta förekommer i debatter mellan teister och ateister.

Med slump menar jag en händelse som inte har någon orsak. Slump är motsatsen till determinism, dvs att allt har en orsak. Om allt har en orsak så betyder det att all framtid redan finns i nuet. En tänkt världsande som kände till var alla atomer i universum befinner sig idag och hur de rör sig skulle kunna räkna ut var de kommer att befinna sig i framtiden. Allt skulle vara förutbestämt. Det finns ateister som tror att världen är deterministisk på det här sättet, men de senaste 100 årens forskning visar att de har fel.

År 1930 publicerade Albert Einstein, Boris Podolsky och Nathan Rosen artikeln Can quantum-mechanical description of physical reality be considered complete? Phys. Rev. 47 777 (1935). I denna artikel menade författarna att kvantmekaniken leder till ologiska konsekvenser, den så kallade EPR-paradoxen. De framställde ett tankeexperiment som skulle bevisa att kvantmekaniken var felaktig. När man årtionden senare kunde utföra experimentet visade det sig att Einstein et al hade fel.

Ett försök att lösa EPR-paradoxen har varit att postulera att kvantteorin inte är komplett. Paradoxen uppstår enligt denna ansats av dolda variabler som vi ännu inte känner till men kommer att upptäcka i framtiden. År 1964, i artikeln On the Einstein Podolsky Rosen Paradox, Physics 1, 195 (1964), visade John Bell med det som kallas Bells Teorem att EPR-paradoxen inte kan förklaras av några dolda variabler.

Väldigt förenklat kan man beskriva en av konsekvenserna av Bells Teorem som att det faktiskt förekommer genuint slumpmässiga händelser, så kallad stokastisk slump. Stokastisk betyder slumpmässigt så begreppet är lite kaka på kaka, men det innebär att slumpen verkligen är slumpmässig och inte beror på dolda variabler - åtminstone på kvantnivå.

Somliga har svårt att förstå skillnaden mellan stark och svag ateism. Därför kan det vara värt att förtydliga.

Stark ateism brukar definieras som tron att det inte finns gudar medan svag ateism är avsaknad av tro på gudar. Stark ateism är alltså en tro, medan svag ateism är en icke-tro. Detta är något som många har svårt att greppa. Jag skulle därför vilja komma med följande förtydligande som kanske är lättare att hänga med i:

En stark ateist har argument för att det inte finns några gudar. Han är övertygad om att de inte finns och han argumenterar för den ståndpunkten. En svag ateist, däremot, har inte sådana argument. Han är istället ateist för att han inte kan hitta några goda skäl att tro att teismen är sann, dvs han har inga argument för att det finns gudar.

Stark ateism är alltså en följd av att man har argument för en position, medan svag ateism är följden av att man inte har argument för en position. Denna distinktion är viktig att ha i åtanke. De flesta ateister genom historien har inte, som man kanske kan tro, argumenterat för att gudstron är falsk. Snarare argumenterar de för att det inte finns några förnuftiga skäl att tro att det finns gudar. Därför är det bättre att definiera ateism som den svaga varianten än den starka, då det är mer i överensstämmelse med hur ateister faktiskt argumenterar.

En annan anledning till att det är en bättre definition är att man då inte definierar bort någon ateist. En stark ateist saknar lika mycket som en svag ateist argument för att gudstron är sann. I den betydelsen är det ingen skillnad mellan den svaga och den starka ateisten.

Ateism.se är en sida som handlar om ateismen, inte antingen svag ateism eller stark ateism, utan både svag och stark ateism. Därför har vi valt att definiera ateism på ett sätt som inkluderar alla ateister.

Några av er som har hittat hit, till Ateistbloggen, kanske inte känner till att bloggen bara är en del i ett större sammanhang. På ateism.se finns bland annat en websida om ateismen och ett diskussionsforum som det är fritt att registrera sig i. Man behöver alltså inte vara ateist för att deltaga i diskussionerna. Det finns även en mailinglista men det är än så länge bara administratören som är medlem. Vi har inte annonserat om mailinglistan på ateism.se för att undvika spam.

De olika delarna av ateism.se fyller olika syften. Ateistiskt Forum finns till för att ateister och andra ska ha ett forum att diskutera ateism, religion, tro och vetande. Ateistbloggen är ett forum för åsikter medan websidan ska vara så objektiv som det är möjligt.

Angående Lars Vilks rondellhund föreställande Muhammed så läser jag i denna artikel från SvD inte mindre än tre gånger att Sverige är ett land där kristna och muslimer lever sida vid sida. “Sverige är att land med en lång tradition av att kristna och muslimer lever sida vid sida i ömsesidig respekt. Vi är måna om detta öppna samhälle. Det är någonting som jag är övertygad om att både kristna och muslimer uppskattar och är beredda att stå upp för.” Så säger Fredrik Reinfeldt.

Det var ju trevligt att minoriteterna kristna och muslimer lever sida vid sida i Sverige, men den icke-troende majoriteten, räknas inte vi? Spelar det någon roll om sveriges 10% kristna och 1% muslimer kommer överens om inte återstående 89% gör det?

Dessutom undrar jag hur statsminister Reinfeldts uttalande verkligen stämmer överens med verkligheten. I koncessionsordningen står att Sveriges konung måste följa den Augsburska trosbekännelsen, i vilken det står att man ska bekämpa muslimer. Är det verkligen något som tyder på en lång tradition av ömsesidig respekt mellan muslimer och kristna?

Inför religionsfrihet för kungen, det är det enda rimliga! Och statsministern borde även berätta för de obildade muslimerna i Mellanöstern att även vi ateister lever i ömsesidig respekt med muslimer.

Men muslimer som Ghassan El Daoi från Libanesiska kulturcentrumet i Örebro som intervjuas i artikeln kan jag inte ha någon respekt för. Han kräver att yttrandefriheten ska inskränkas så att det blir förbjudet att kränka de religiösas känslor. Till Ghassan säger jag bara: Om det ska vara förbjudet att kränka religiösas känslor så ska det banne mig vara förbjudet att kränka icke-religiösas känslor också. Då kommer koranen att bli totalförbjuden med tanke på alla kränkande uttalanden om oss icke-troende som finns där. Lycka till med ditt införande av islamofascism i Sverige men tro inte att jag kommer att respektera dig mer än andra fascister, dvs inte alls.

Göran Rosenberg skriver i en okunnig ledare i DN att ateismen är en religion och han vill även få det till att nazism och kommunism är ateistiska ideologier, för att inte säga religioner. Stalin, Marx, Bakunin m.fl kommunistiska tänkare var förvisso ateister, men att säga att nazismen var en ateistisk lära är inte bara vilseledande, det är helt fel! Adolf Hitler födde som katolik och lämnade aldrig den katolska kyrkan. Hans tal och skrifter är tydligt färgade av ett övernaturligt och antimaterialistiskt tänkande. Andra ledande nazister med religiöst tänkande var Rudolf Hess, antroposof, och Heinrich Himmler med sin hednatro. Adolf Hitler var inte mer ateist än påven!

(Fotnot: Jag försöker inte anklaga antroposoferna för att Hess var antroposof. Det vore lika illa som att anklaga en ateist för att Stalin var ateist. Dock finns det ett intimt samband med den nazistiska religionen och de ockulta idéer som antroposofin bygger på. De är samma andas barn och det kanske jag återkommer till i en senare blog.)

Enligt en nationell undersökning 1938 var 40% av tyskarna katoliker och 55% protestanter. Tillsammans utgjorde alltså kristna människor 95% av befolkningen. Att då säga att de var ateister är en ren och skär lögn! Hitler gav orderna, men de som byggde gaskamrar, genomförde pogromer, brände synagogor, mm var kristna. Pogromerna är förresten ett mörkt kapitel i den protestantiska kristendomen historia där man fullföljde vad Martin Luther förespråkade i boken “Om judarna och deras lögner”.

Apropå påven så samarbetade vatikanen med Tredje Riket och skrev avtal med såväl Mussolini som Franco. Dessutom har aldrig Mein Kampf hamnat på Vatikanens index över förbjudna böcker, vilket är beklämmande med tanke på att betydligt beskedligare böcker finns med på listan.

Att kalla ateism för en religion är som att kalla hälsa för en sjukdom, men så måste Rosenberg böja sig baklänges och omdefiniera religionsbegreppet för att få till det. Viktigt att poängtera är också att Rosenbergs artikel utger sig för att vara en kritik av Richard Dawkins och Christopher Hitchens böcker. Om han då vill kritisera deras religionskritik bör han använda samma religionsbegrepp som de gör, inte omdefiniera ordet och angripa en halmdocka.

Mycket av det Rosenberg skriver har redan besvarats av såväl Dawkins som Hitchens i olika intervjuer. Det vore bra om Rosenberg läste på om det han ska kritisera och inte bara fabulerar fritt.

Jag återkommer med mer utförliga artiklar om nazismens religiösa antiateism, Vatikanens samröre med faciststater, bolsjevikernas grymheter och varför ateismen inte är någon religion. Tills vidare får ni hålla tillgodo med ovanstående kortfattade statement.

Meet my enemy kommenterar mitt inlägg om att en Humanistisk etik berör de verkligt etiska frågorna snarare än religiösa pseudofrågor. Han frågar vilka som är de rent etiska frågorna om man bortser från guds existens och menar att man inte kan diskutera etiska frågor om man inte antar en transcendental norm. (Underförstått att en sådan norm är oavhängig existensen av gudar). Utan en sådan norm menar han att man inte kan ha mer rätt än någon annan och han argumenterar för att människor inte kan skapa transcendentala värden. Slutligen hävdar han att ateismen inte kan förklara varför vi upplever att vi har ett medvetande och att mord är fel.

Vad jag menar med att en Humanistisk etik berör de verkligt etiska frågorna snarare än religiösa pseudofrågor är att etik handlar om hur vi ska bete oss mot varandra. En Humanistisk etik utgår från mänskliga behov och värderingar. Genom att diskutera kan vi tillsammans komma överens om goda etiska riktlinjer för hur vi ska bete oss mot varandra. Dessa frågor går alldeles utmärkt att diskutera utan att blanda in gudarna.

Att postulera existensen av gudar löser inga etiska problem, för gudar kan aldrig vara grunden för moralen. Eutyfrons dilemma omöjliggör teism som grund för moral: Är det goda gott för att gudarna önskar det eller önskar gudarna det för att det är gott? Om gudarna tycker att det goda är gott för att det är gott så hjälpte det ju inte att anta att det finns gudar. Det goda är ju gott oavsett vad gudarna tycker. De gillar det bara för att det var gott från början. Om det däremot är gudarna som bestämmer vad som är gott kan vilka grymheter som helst vara goda. Då kan det vara etiskt riktigt att begå folkmord, att krossa späda barns huvuden mot klipporna, att döma människor till evig förbannelse för att de har utnyttjat sin yttrandefrihet att häda eller att stena homosexuella (samtliga dessa grymheter försvaras av bibeln) - det är upp till gudarnas godtycke att avgöra. Om gudarna är tyranner så är det etiskt att vara en tyrann. En sådan definition av etik går emot den definition vi använder och är således uppenbart fel. Att vara etisk betyder inte att följa tyranners nycker, utan att vara en god medmänniska. Att säga att grymheter är goda är en språklig självmotsägelse, för att inte säga meningslöshet. Det är tomt tal utan mening.

Att hävda att gud är av naturen god löser inte Eutyfrons dilemma. Problemet blir då istället om guds natur är god för att det är gott att vara så, eller om det goda är gott för att det är guds natur.

Jag menar att det inte finns något sätt, vare sig teistiskt eller ateistiskt, att försvara existensen av transcendentala värden. Trots det finns det ateistiska system som hävdar existensen av transcendentala eller objektiva värden. Ett exempel ges i filosofiprofessor Michael Martins bok Atheism, Morality and Meaning. Man kan därför inte säga att existensen av transcendentala värden beror på om det finns gudar eller inte. Försök har gjorts att försvara transcendentala värden både ur teistisk och ateistisk synpunkt. Gudarnas existens är en pseudofråga.

Hur försvarar man då en ateistisk etik? Det finns flera ansatser. Jag ska här kort nämna Immanuel Kants etik. Nu finns det mycket att invända mot Kant, men jag menar att hans etiska grundtes är giltig oavsett vad man anser om hans etik i sin helhet. Kant var visserligen teist men hans etik är helt rationell och förutsätter inte existensen av gudar. Hans förklaring var denna: Jag är en människa och har vissa behov. Jag vill bli behandlad på ett visst sätt av mina medmänniskor och jag inser också att de har liknande behov och vill bli behandlade på liknande sätt. Att då hävda att man ska bete sig på ett visst sätt mot mig men på ett annat mot andra är en logisk självmotsägelse, en kontradiktion. För att etiken ska vara motsägelsefri är det nödvändigt att följa maximen “behandla andra som du vill att de ska behandla dig”. Med det menas inte att man ska slå andra om man är masochist, utan det innebär att en etik måste ta hänsyn till andra människors behov och behandla dem på ett sätt som de vill bli behandlade. Denna maxim återfinns i de flesta etiska regler som människan har skrivit, till och med i bibeln, och har dessförinnan uttryckts av t.ex Budda.

En Humanistisk etik handlar om människors behov och hur vi ska behandla människor för att de ska må så bra som möjligt. Den handlar om mänskliga relationer. En teistisk etik handlar istället om vår relation till gudarna. Att människor mår bra är sekundärt. Det primära blir istället att tillfredsställa gudarnas nycker, även om människor blir lidande av det. Vi ser konsekvenserna av den teistiska etiken i form av motstånd mot kvinnors rättigheter i tredje världen, motstånd mot lika rättigheter för homosexuella som heterosexuella, osv. Att följa föreskrifter med sina rötter i bronsåldern blir viktigare än att människor ska må bra. Kort sagt är en teistisk etik ett hinder för mänskligt välmående medan en Humanistisk etik fokuserar på detsamma.

Slutligen, att vi upplever att vi har ett medvetande eller att mord är fel betyder inte nödvändigtvis att vi verkligen har ett medvetande eller att mord verkligen är fel. Nu kan man tro och tycka det på andra grunder, men vår upplevelse är subjektiv och inte nödvändigtvis objektivt sann. Man kan inte använda subjektivitet för att dra slutsatser om det objektiva. I vilket fall som helst är det inga problem att förklara dessa upplevelser ur ett ateistiskt perspektiv men det får bli en annan artikel.

Jag såg att den svenska översättningen av Richard Dawkins bästsäljare (bl.a. etta på Amazon.com) The God Delusion kommer att heta Illusionen om Gud. Detta är en felöversättning som inte fångar vad den engelska titeln säger. Delusion och illusion är inte alls samma sak. Det engelska ordet illusion är utbytbart mot det svenska ordet, men delusion betyder villfarelse - en tro som står i strid med verkligheten och en oförmåga att ta till sig fakta. Det är mycket starkare än illusion. Den svenska översättningen är missledande - it’s deluding.

Jag är väldigt glad att Leopard förlag har valt att översätta denna kontroversiella bok, men jag är grymt besviken på titeln. Om du håller med mig, kontakta förlaget och klaga:

www.leopard.se

Leopard förlag AB
S:t Paulsgatan 11
118 46 Stockholm

tel: 08-20 31 40
fax: 08-462 99 44

Av hänsyn till förlaget skriver jag inte ut deras epostadress, men den finns på websidan. Klicka bara på länken ovan om du vill mejla dem.