Ateistbloggen

I artikeln Why Atheism Will Replace Religion: New Evidence sammanfattar Nigel Barber några nya rön om sambandet mellan ateism och välfärd.

Ateister är vanligast i ekonomiskt utvecklade länder, särskilt med väl utbyggt trygghetsnät. Förekomsten av ateism ökar med ökad livskvalitet. Frågan varför ateism ökar i ekonomiskt utvecklade länder är en fråga som antropologer har funderat över i 80 år. James Fraser föreslog som förklaring att vetenskapliga förutsägelser och kontroll över naturen ersätter religionen som medel att hantera osäkerheten i våra liv. Detta, menar Barber, stöds av att mer utbildade länder har högre andel ateister, och att det finns en stark korrelation mellan ateism och intelligens.

Barber skriver att människor vänder sig till religion som tröst för svårigheter och osäkerhet i sina liv. I utvecklade länder med stark social välfärd är man mindre sårbar för naturens krafter och upplever större kontroll över sitt liv. Det menar han är förklaringen till att människor blir ateister i dessa länder.

Christian Braw, docent i systematisk teologi, skriver i Dagen att Humanisterna har ärlighetsproblem. Det är lite oklart hur rubriksättarna tänkte då inlägget snarare är ett angrepp på ateismen än på Humanisterna.

Han börjar sitt inlägg med att definiera ordet ”teofob”. Ordet finns inte i Svenska akademins ordlista, men jag känner igen det från tidigare kristna debattörer, även om ”kristofob” tycks vara ett vanligare uttryck i  sammanhanget. Det står naturligtvis Braw fritt att definiera ett nytt ord hur han vill och sedan använda det i den kontexten, men definitionen i sig är en argumentation med förutfattade meningar om ateism. Braw upplyser oss om att ordet kommer från grekiska och betyder ”den som är rädd för Gud”. Vidare upplyser han oss om att ”När det används på svenska avser det en person, som hyser sådan motvilja mot Gud att allt som påminner om Guds existens måste bort.” Själv associerar jag till gudfruktiga kristna och devisen på anrika Malmö Latinskolas fasad att ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”.

Braw avslutar definitionen av det nysvenska ordet ”teofobi” med ett exempel på ”neurotiska ateister” som avbildade en stad utan sin mest framträdande byggnad, kyrkan.  Detta menar han är ett exempel på teofobi. Mellan raderna får man anta att han menar att teofobi är en form av neuros. Några vidare slutsatser tycks han inte dra, men det är uppenbart vilka associationer han vill att läsaren ska göra i sitt medvetande.

Därpå följer ett minst sagt luddigt resonemang om ateism. Jag ser Braw framför mig som en senildement gammal man som svamlar utan vare sig skärpa eller stuns i argumenten. Att underkänna ”bevisen för Guds existens” är en form av agnosticism, menar Braw, utan att ens nämna svag ateism i sammanhanget. Vidare svamlar Braw på om en form av ateism som han menar är ”ytterst vanlig och känd i alla tider”, men som jag slår vad om att få ateister känner igen sig i: ”Praktisk ateism” kallar han det, ”att man i praktiken är ateist även om man erkänner Guds existens”. Återigen står det naturligtvis Braw fritt att definiera begrepp hur han vill, men det vore bra om han istället formade begrepp som faktiskt stämmer överens med verkligheten. Än en gång tycks syftet vara att läsaren ska bilda sig en halmdocka av ateister, även om det bara antyds mellan raderna.

Vidare skriver Braw att ”Människosynen är en mycket viktig aspekt i dessa sammanhang. Om man granskar ateismens människosyn, så finner man ofta att den innebär en förnekelse av att människan har en själ. Hon har alltså ingen egenskap, som gör att hon kan uppfatta Guds verklighet. Ateisterna förnekar först människan, sedan Gud.” Här tycks han blanda samman ateism med naturalism (föreställningen att verkligheten är naturlig, till motsats mot supranaturalismen som är föreställningen att det finns en övernaturlig värld som interagerar med den naturliga världen). Det är möjligt att många ateister är naturalister, men det finns ingen nödvändig koppling mellan de två. Man kan förneka existensen av gudar, men samtidigt bejaka att det finns en övernaturlig  värld. Många svenskar tycks sakna gudstro men samtidigt tro på astrologi, healing, själavandring och det ena med det andra.

Om Braw istället hade frågat om människan har ett medvetande är det få ateister som skulle förneka den saken.

Sedan upplyser oss Braw om att de jurister som kallas rättspositivister förnekar att det finns rätt och fel eller gott och ont, men, skriver han, ”vad man egentligen förnekar är att människan kan uppfatta gott och ont.” Jaha, och vad har det med ateister och Humanister att göra?

”Det är ovanligt att ateister är konsekventa”, skriver Braw, utan att ange någon källa för sitt påstående. Friedrich Nietzsche och Lord Russell skrev om förtvivlan och hopplöshet. Detta är enligt Braw den verkliga ateismen och ”bör respekteras för sin ärlighet”. Betyder det att konsekventa ateister med en mer hoppfull syn på verkligheten inte är verkliga ateister och inte ska respekteras? Det framgår tyvärr bara mellan raderna.

Ärligheten är problemet med föreningen ateisterna, anser Braw i sitt avslutande stycke, ty de ”för en ateistisk agitation, men de har tagit sig ett namn som är förbundet med en strävan att förbättra människan genom bildning”. Oklart än en gång vad han egentligen menar. Skulle ateistisk agitation stå i motsatsförhållande till bildningsidealet? Namnet på den internationella Humanistiska rörelsen är inte taget för att imitera det humanistiska bildningsidealet, utan för att markera den största skillnaden mot teismen. Teismen sätter gudarna i centrum, medan Humanismen sätter människan i centrum. ”Antingen får de leva upp till [bildningsidealet]” menar Braw, eller också får de byta namn till ateisterna.

Jag antar att bara de som känner guds fruktan kan läsa mellan raderna vad han menar.

Med anledning av en diskussion på Humanistbloggen vill jag tipsa om två ateister som argumenterar för olika grunder för moralen (olika meta-etik). En kristen skribent påstod i en kommentar på Humanistbloggen att ateism automatiskt leder till utilitarism eller nihilism. Hur både utilitarism och nihilism kan följa med logisk nödvändighet på ateismen utan att detta leder till en självmotsägelse framgick tyvärr inte, och tråden är numera död.

Den ena boken jag vill rekommendera är J. L. Mackie, som i sin bok ”Ethics – Inventing Right and Wrong” argumenterar för att etik och moral är sociala konstruktioner. Detta är en relativt gammal bok, så det torde inte komma som någon nyhet att det finns ett ateistiskt moralsystem som argumenterar för etik som social konstruktion.

Michael Martin (mest känd för ”Atheism – A Philosophical Justification) argumenterar i boken ”Atheism, Morality and Meaning” för en objektiv ateistisk moral. Många av argumenten i boken är bemötanden av Mackies teori.

I sammanhanget kan även nämnas John Rawls ”A Theory of Justice”. Rawls är såvitt jag vet inte uttalad ateist, men boken argumenterar för en regeletik helt utan att hänvisa till några gudar. Rawls utgår från sin ”ridå av okunskap” (Veil of ignorance), och att man objektivt sett bör ordna världen så att de sämst ställda får ett så bra liv som möjligt.

En klassiker i sammanhanget är Immanuel Kants moraliska imperativ (Behandla andra som du själv vill bli behandlad). Kant var kristen, men ingenstans i sina argument för det moraliska imperativet hänvisar han till gudarna.

Den 26 november 2010 debatterade Tony Blair (katolik och tidigare brittisk premiärminister) samt Christofer Hitchens (ateist och författare till boken Du store Gud? : hur religionen förgiftar allt) under temat: ”Is religion a force for good in the world?”

Ett sammandrag av debatten, samt några klipp finns här. Ett längre sammandrag, men utan klipp, finns här. Debatten kommer att sändas på BBC vid ett senare tillfälle. Den går för närvarande att beställa från Munk Debates.

Inför debatten genomfördes på uppdrag av BBC en opinionsundersökning i ett antal länder om religion var bra eller dåligt. I Sverige ansåg 80% av de svarande att religion var mer av ondo än av godo:

Rapporten är inte publicerad men några fakta från den har kommit ut:

• 48% svarade jakande på att ”religion ger gemensamma värderingar och etiska grunder som mångkulturella samhällen behöver för att frodas i det 21:a århundradet”.
• 52% stödde synsättet att: ”Religiös tro främjar intolerans, uppblossande etniska motsättningar och förhindrar sociala framsteg i såväl utvecklade länder som utvecklingsländer”.
• Europa är den region som är mest skeptisk till religionens fördelar.
• Rika länder är mindre benägna att se religion som en kraft för det goda än fattiga länder – det största undantaget är USA, där 65% svarade att det har en positiv påverkan.
• Inom Nordamerika fanns en uttalad skillnad. I Kanada höll bara 36% med om religionens nytta medan 64% såg det som en negativ kraft – siffror som var nästan exakt omvända i USA.

(Källa: Cobourg Atheist, alla översättningar mina)

Jag har legat nere i bloggandet senaste tiden pga bristande ork. Det tar mycket energi att behöva kommentera allt som sker, men jag ska försöka offra mig lite för den goda saken. Tanken med bloggen var från början att fler än jag skulle skriva och jag hade Camilla som var en trogen gästbloggare tills hon startade sin egen blogg.

Nu har jag även konkurrens från Humanistbloggen. startad av Hans Iwan Bratt i Humanisterna, samt tankesmedjan Fritänkarna. Jag tackar så klart för sällskapet som gör att jag själv slipper skriva lika mycket.

Den norska kristna tidningen Magazinet har en intressant artikel om ”ateismens frammarsch”. Med hänvisning till religionssociologen vid Köpenhamns universitet, Peter Lüchaus, kommande bok Gudløs menar man att det främst är ateisternas profil som gett dem genomslag i debatten. Statistiken visar också att ateister är mer välutbildade och politiskt engagerade än genomsnittet.

Religionssociologen Morten Warmid, också vid Köpenhamns universitet, påpekar att när något omtalas mer så följer också ett stigande intresse. Eftersom religionen fyller en allt större del av debatten så framträder som en naturlig följd fler ateister vilket leder till ett ökat intresse för ateismen. Warmid menar också att debatten blivit mer polariserad de senaste åren.

En bekant inom Humanisterna inspirerade till rubriken. Lite ironiskt är det faktiskt. Humanisternas ordförande, Christer Sturmark är aktuell för att ett av hans riskkapitalbolag har gått i konkurs. Sturmark kommenterar konkursen på sin blog. Företaget Reality Club anlitade föreläsare med olika inriktning. En av föreläsarna är den rikskände imamen Abd Al Haqq Kielan som i sin presentation på Reality Club skriver:

Jag är inte involverad i det politiska islam, även om jag har att göra med det dagligen. Jag är mer intresserad av den religiösa delen, att föra in svensk islam. Jag försöker integrera islam i det svenska samhället, det är något jag jobbar mycket aktivt för… Jag själv har ju genom åren fått en ganska skräddarsydd utbildning för att fungera här i Sverige som församlingsledare, och jag siktar på att utnyttja det jag kan inom islam som svensk för att befrämja islams utveckling i Sverige.

Nu finns det två perspektiv på detta. Det ena perspektivet är att Christer Sturmark har ekonomiska intressen i Kielan. Hur kan han då på ett trovärdigt sätt kritisera islam?

Det andra perspektivet är att Humanisterna ibland anklagas för att vara intoleranta och vilja förbjuda religiösa människor att uttala sig i samhällsdebatten (vilket är en förvrängning av det faktiska argumentet). Att Sturkarks företag anlitar Kielan som föredragshållare är då ett starkt belägg för att anklagelserna är felaktiga.

Jag slår vad om att religiösa media kommer att hitta en vinkling som är kritisk mot Sturmark. Man kan så klart ifrågasätta det omdömesfulla i att hjälpa Kielan att sprida islam i det svenska samhället men man kan också berömma Sturmark för att han faktiskt hjälper sina meningsmotståndare att få ett forum i samhällsdebatten.

• Dela med andra:
• Blogger
• Bokmärke på Delicious
• Digga
• Dela på Facebook
• Twittra om detta
• Prenumerera på kommentarer
• Skriv ut
• Mejla till en vän

Borås Tidning har en intressant artikelserie om ateismen. Det finns inte så mycket att säga om den första artikeln. Den verkar välvilligt inställd till ateismen. Det ska bli intressant att se vad som kommer ur fortsättningen.

En inressant intervju med skaparen av sidan Exkristen.se, Markus Anhage, i SvD. Markus berättar om hur han upplevde det som en befrielse att lämna sin kristna tro. Till och med att gå blev lättare fysiskt och hans kristna fru upplevde att han blev en gladare människa.

Markus beskriver alla nyheter han har provat på i sitt nya liv. Som 28-åring har han för första gången dansat, druckit sprit och sett en skräckfilm. Lite generat erkänner han att han är som ett barn på många områden. Det är väl inte direkt förbjudet för en kristen att roa sig med sådant, men jag tror att i vissa mer extrema kretsar anses det som ogudaktigt och omoraliskt. Även om det inte är uttryckligen förbjudet så kan det vara tabu.

Markus beskriver också en annan sak som jag har hört från många exkristna, vilken lättnad det var när han äntligen släppte tanken på helvetet. Som kristen var han övertygad om att han skulle hamna i himlen men när tvivlen började komma var han rädd för helvetet. När så tron på gud försvann helt försvann också rädslan för helvetet.

Denna frihetskänsla är svår att begripa fullt ut för oss som aldrig haft någon starkare gudstro, men artikeln med Markus för tankarna till något som Robert Green Ingersoll skrev för över 100 år sedan:

”När jag blev övertygad om att universum är naturligt — att alla spöken och gudar är myter, uppstod i min hjärna, i min själ, i varje droppe av mitt blod, upplevelsen, känslan, glädjen av frihet. Mitt fängelses väggar rämnade, hålan översvämmades av ljus och alla reglar, och bommar och bojor blev till stoft. Jag var inte längre en tjänare, en träl eller en slav. Det fanns ingen herre i hela vida världen — inte ens i den oändliga rymden. Jag var fri — fri att tänka, att uttrycka mina åsikter — fri att leva enligt mina egna ideal — fri att leva för mig själv och dem jag älskade — fri att använda alla mina förmågor, alla mina sinnen — fri att sträcka ut fantasins vingar — fri att undersöka, att gissa och att drömma och hoppas — fri att bedöma och avgöra av egen kraft — fri att avvisa alla okunniga och grymma trosbekännelser, alla de “inspirerade” böcker som vildar har producerat, och alla det förgågnas barbariska legender — fri från påvar och präster — fri från alla de “kallade” och “åsidosatta” — fri från helgade misstag och heliga lögner — fri från rädslan för evigt lidande — fri från bevingade monster om natten — fri från djävlar, spöken och gudar. För första gången var jag fri. Det fanns inga förbjudna platser i hela tankevärlden — ingen luft, ingen rymd, där mina föreställningar inte kunde sprida sina frityglade vingar — inga kedjor om mina lemmar — inga piskor om min rygg — ingen eld om mitt kött — ingen herres förgrymman eller hot — inget följande i andras fotspår — ingen anledning att buga, eller krypa ihop eller kräla, eller yttra förljugna ord. Jag var fri. Jag stod rakryggad och utan fruktan, med glädje, mötte jag alla världar.”

Mitt mål är att skriva i ateistbloggen varje dag men på senare tiden har jag haft svårt att motivera mig. Det tar en del energi att försöka tänka ut något vettigt att skriva dagligen. Speciellt med tanke på att Ateistbloggen inte verkar nå ut till så många läsare. Jag ska försöka bättra mig i fortsättningen.

Jag såg ett intressant föredrag av Daniel Dennet, årets mottagare av The Richard Dawkins Award. Föredraget handlar om ”Varför det är bra att tro på gud”. Dennett menar att det inte finns några förnuftiga skäl att tro på gud. Till och med teisterna själva håller med om det. Däremot menar de att det finns förnuftiga skäl att tro på att tro på gud. ”They don’t believe in God. They believe in believing in God.”

Jag har själv stött på många som inte själva tror på gudar men som menar att det är bra. Föreställningarna är många: Troende är lyckligare och mer moraliska än icke-troende. Om det inte finns någon gud förlorar man intenting på att tro men om det inte finns någon gud och man inte tror så förlorar man på det (Pascals trossats). Religionen är nödvändig för ett fungerande samhälle, osv. Allt detta är såklart missförstånd. Jag skulle snarare vilja hävda att ett Humanistiskt samhälle är bättre än ett samhälle som styrs av någon av de religioner som finns idag.

När man ser på den del av samhällsdebatten som Humanisterna för tycks det mig vara tydligt att skiljelinjen ligger inte mellan dem som tror på gud och dem som inte gör det. Snarare går den mellan de som tror på att tro på gud och de som inte gör det. Humanisterna får sin främsta kritik på grund av att de ifrågasätter gudstron, inte för att de ifrågasätter gudarnas existens.

En fundering också om skillnaden mellan agnostiker och ateister. Jag tror att de icke-troende som kallar sig agnostiker i regel inte ifrågasätter att tro på gudar, medan de icke-troende som kallar sig ateister i regel gör det. Skillnaden här ligger alltså inte så mycket i förhållningssättet till premissen ”Det finns gudar” utan snarare till ”Det är bra att tro på gudar”.