Arkiv för författare positivateist

Kort beskrivning av författaren:

Positiv ateist i dubbel bemärkelse.

Kristen homofobi – Uganda, världens farligaste land för homosexuella?

måndagen den 8 augusti 2011

Jag sÃ¥g en dokumentär igÃ¥r om hur homosexuella behandlas i Uganda – ”Världens farligaste land för homosexuella”. Homofobin i landet göds av religiösa värderingar som ser homosexualitet som synd, se klipp här och här. Se även lite desinformation om homosexualitet frÃ¥n The National Task Force Against Homosexuality in Uganda. Hatet mot homosexuella i Uganda för inte osökt tankarna till gÃ¥ngna tiders judeförföljelser i Europa.

Vän av ordning säger säkert att detta inte är ”riktig kristendom” och kristna ugandier är inte ”riktiga kristna”. Detta pÃ¥stÃ¥ende utgör dock ett problem för de kristna som framhÃ¥ller U-länder som Uganda som förebilder för att kristendomen sprider sig där. Jag slÃ¥r vad om att de länder där kristendomen för nuvarande sprider sig snabbast ocksÃ¥ är bland de mest homofoba (om inte de mest homofoba) länderna i världen. Tar man bara med ”riktiga kristna” i statistiken antar jag att kristendomen är pÃ¥ avtagande även i U-länderna.

Ännu en studie visar samband mellan välfärd och ateism

lördagen den 6 augusti 2011

I artikeln Why Atheism Will Replace Religion: New Evidence sammanfattar Nigel Barber några nya rön om sambandet mellan ateism och välfärd.

Ateister är vanligast i ekonomiskt utvecklade länder, särskilt med väl utbyggt trygghetsnät. Förekomsten av ateism ökar med ökad livskvalitet. Frågan varför ateism ökar i ekonomiskt utvecklade länder är en fråga som antropologer har funderat över i 80 år. James Fraser föreslog som förklaring att vetenskapliga förutsägelser och kontroll över naturen ersätter religionen som medel att hantera osäkerheten i våra liv. Detta, menar Barber, stöds av att mer utbildade länder har högre andel ateister, och att det finns en stark korrelation mellan ateism och intelligens.

Barber skriver att människor vänder sig till religion som tröst för svårigheter och osäkerhet i sina liv. I utvecklade länder med stark social välfärd är man mindre sårbar för naturens krafter och upplever större kontroll över sitt liv. Det menar han är förklaringen till att människor blir ateister i dessa länder.

Harrisons Jesus-pussel saknar bitar

tisdagen den 17 maj 2011

En intressant debatt har dykt upp pÃ¥ Newsmill om Jesus som historisk person. Per Mikael Nilsson skriver den 12 maj 2011 att Dick Harrison – som skrivit pÃ¥ sin blogg pÃ¥ SvD att Jesus troligen har existerat – brister i sin metodik och är okunnig. Harrison i sin tur svarar pÃ¥ Newsmill samma dag att teorin att Jesus inte har funnits är en moden konspirationsteori.

Hårda ord och inga visor. Jag tänkte ge min egen reflektion över debatten men försöka undvika personangrepp.

Först en bakgrund varför jag, som apotekare har ett intresse av debatten, och varför jag är agnostisk till om Jesus har funnits eller inte. Är det, som Harrison antyder, pÃ¥ grund av att jag är ”troende ateist” och helt enkelt vill att Jesus inte ska ha funnits? Är jag sÃ¥ förblindad i mitt religionshat att jag inte ser bevisen?

För det första är det inget argument för att jag har fel. Även den som har ett starkt patos för ämnet kan ha rätt – och i sÃ¥ fall skulle man med samma argument vifta bort alla kristna apologeter som hävdar att Jesus har funnits – för om inte Jesus har Ã¥teruppstÃ¥tt frÃ¥n de döda är deras tro förgäves (1 Kor 15:12-19).

För det andra bottnar mitt intresse i frÃ¥gan inte efter min egen iver att omvända kristna, utan tvärt om, kristnas iver att omvända mig. Jag började intressera mig för frÃ¥gan runt 1996 när den stora internetboomen kom och jag gladeligen gav mig in i diskussioner med ateister och troende pÃ¥ nätet. Jag upptäckte till min förvÃ¥ning att mÃ¥nga kristna använde evangelierna som historieböcker, samtidigt som forskningen visade att dessa är skrivna av anonyma personer minst 3 decennier efter Jesus förmodade död. (Även om vi daterar Markusevangeliet till Ã¥r 65 v.t., som är den äldsta dateringen – omhuldad av kristna apologeter – sÃ¥ är det ca 30 Ã¥r efter Jesus förmodade korsfästelse).

Jag upptäckte ocksÃ¥ hur dÃ¥ligt underbyggda apologeternas argument var. Man radar upp namn som Josefus, Tacitus, Suetonius och till och med Talmud som ”historiska bevis” för Jesus existens, utan att ens nämna problemen med ovan nämnda texter. (Talmud skriver t.ex om tre olika Jesus som alla ger problem för kristendomen om de är den historiske Jesus, och Josefus ”Testimonium Flavianum” är en tydlig kristen interpolation).

Min utgÃ¥ngspunkt var att Jesus hade existerat som en historisk person, kanske som en karismatisk ledare som trollade för en hänförd publik (Jfr Uri Geller), kanske en man som efter sin död tillskrivits diverse mirakler, men ju mer jag analyserade beläggen, desto tunnare insÃ¥g jag att de historiska beläggen för en jordisk Jesus var – jag blev agnostisk i frÃ¥gan.

Till min förvÃ¥ning ser jag hur en ansedd historiker, Dick Harrison, anför argument som kunde vara hämtade ur nÃ¥gon av de böcker som diverse kristna har skickat till mig för att omvända mig till kristendomen – böcker som bara har gjort mig än mer agnostisk när jag har skrapat under ytan pÃ¥ argumenten. Jag har ingen egen teori om hur Jesus-myten har uppstÃ¥tt – kanske finns det en eller flera historiska personer som förlaga, kanske har Jesus inte ens existerat. Tyvärr finns det inga historiska bevis för vare sig den ena eller andra tesen.

Min poäng är kort och gott att bibelns berättelser om Jesus och kristendomens spridning kan förklaras precis lika bra utan att anta en historisk Jesus som genom att göra det. Ockhams rakkniv (”pluralitas non est ponenda sine necessitate”) säger oss dÃ¥ att vi ska ta den teori som antar minst antal premisser, eller slarvigt uttryckt: Den enklaste teorin.

Vän av ordning frÃ¥gar sig kanske hur jag som apotekare kan ta mig friheten att slÃ¥ en historiker pÃ¥ fingrarna. LÃ¥t oss anta att förhÃ¥llandet vore det omvända. Säg att jag hävdade att ett receptfritt läkemedel botar cancer. Skulle dÃ¥ inte Nilsson och Harrison kunna ifrÃ¥gasätta vad jag skriver? Och om sÃ¥ inte är fallet, hur ska vi bedöma de bibliska texter som satts samman av lekmän i en tid dÃ¥ historia inte existerade som vetenskap? Med vilken rätt uttalar sig ”Lukas”, som traditionellt anses vara Paulus läkare, i religiösa spörsmÃ¥l? Med vilken auktoritet har han översatt Jesus liknelser till grekiska, och samlat in anekdoter om Jesus? Med vilken auktoritet uttalar sig härföraren Josefus om Judeas historia osv? Om man viftar bort sanningsfrÃ¥gan med att vederbörande är lekman sÃ¥ viftar man därmed bort det mesta av källmaterialet om Jesus.

Så, låt oss med denna inledning ge oss i kast med debattartiklarna. Enligt Per Mikael Nilsson består Harrisons teori av följande argument:

* Källorna om Jesus är ovanligt många.
* Att det finns olika versioner i evangelierna om Jesus liv är ett tecken på deras äkthet.
* Källorna ligger tillräckligt nära i tiden för att ge trovärdiga uppgifter om Jesus.
* De icke-bibliska källorna styrker Jesus existens.

Det första argumentet anser han vara ogiltigt, eftersom källorna bygger på samma berättartradition. Som exempel anger han att om ett TT-telegram återges av flera olika tidningar så är det egentligen ett och samma budskap som multiplicerats många gånger.

Nilsson undlÃ¥ter dock att förklara varför vi ska anta att källorna bygger pÃ¥ en gemensam tradition, sÃ¥ lÃ¥t mig flika in. Matteusevangeliet och Lukasevangeliet antas allmänt bygga pÃ¥ Markusevangeliet. Dessa tre s.k. synoptiska evangelier bygger eventuellt pÃ¥ en äldre tradition benämnd Q, efter tyskans ”Quelle”, men Q-teorin är spekulativ och därför inte accepterad av alla historiker. Som Nilsson skriver: ”Markusevangeliets källor är höljda i dunkel”.

Vidare missar Nilsson i sin liknelse att om de olika Ã¥tergivna TT-telegrammen är identiska sÃ¥ bekräftar de att det fanns ett gemensamt ursprungligt TT-telegram. De hjälper oss alltsÃ¥ att förstÃ¥ vad som stod i ursprungstexten, även om de inte säger nÃ¥got om sanningshalten i telegrammet. (TT har ibland publicerat telegram med felaktigt innehÃ¥ll – jag tror dock inte pÃ¥ nÃ¥gon konspiration i de fallen. Den enklaste förklaringen är sannolikt att journalisterna pÃ¥ TT inte är felfria.)

De största förändringarna av evenglierna har dessutom förmodligen skett innan den nuvarande tolkningen av kristendomen etablerades, och där är textmaterialet magert. Som exempel kan nämnas att det äldsta bevarade textfragmentet av något evangelium, det så kallade P52, dateras till perioden 120-150 v.t. Om de största förändringarna skedde under det första århundradet vet vi i stort sett ingenting om ursprungstexten.

Nilsson bemöter argumentet att om man inte tror pÃ¥ en historisk Jesus mÃ¥ste man förutsätta en massiv konspiration hos de tidiga kristna. Här skiljer jag mig frÃ¥n Nilsson. Han hävdar att man alls inte mÃ¥ste förutsätta nÃ¥gon konspiration. Jag hävdar att en ”konspiration” (i Harrisons betydelse av ordet, men inte sÃ¥ som ordet vanligtvis används) de facto har ägt rum. De tidiga kristna förföljde kristna sekter som hade en annan tro, sökte aktivt upp deras konkurrerande texter och förstörde dem. Även om vi antar att den kristendom som kom att bli den etablerade inte var en konspiration mÃ¥ste vi, med Harrisons terminologi, förklara alla konkurrerande texter sÃ¥som Petrusevangeliet, Markionevangeliet och Tomasevangeliet som produkter av konspirationer. Andra belägg för en konspiration, i Harrisons terminologi, är slutet pÃ¥ Markusevangeliet (Mark 16:9-20), som är tillagt i efterhand.

Jag vÃ¥gar med fog pÃ¥stÃ¥ att Jesus-myten är världshistoriens största konspiration. Med Hans Conzelmanns ord: ”The Christian community continues to exist because the conclusions of the critical study of the Bible are largely withheld from them.”

Nilsson pÃ¥pekar ocksÃ¥ mycket riktigt att Harrison (och de kristna böcker jag har fÃ¥tt) utgÃ¥r frÃ¥n det de ska bevisa, nämligen att Jesus verkligen har existerat. Om han inte har existerat blir det inte märkligt alls att ingen ifrÃ¥gasatte de kristna historierna om Jesus. Om de muntliga berättelserna gÃ¥r längre tillbaks än vÃ¥r tideräknings början (se t.ex Alvar EllegÃ¥rds ”Myten om Jesus”, eller Talmud som jag nämnde tidigare) är inte ens de tidigaste dateringarna av evangelierna speciellt nära i tiden med traditionens början. Observera nu att jag inte pÃ¥stÃ¥r att evangelierna bygger pÃ¥ äldre traditioner. Det vet jag ingenting om, men man kan inte pÃ¥ förhand anta det som ska bevisas, nämligen att Jesus har funnits och att han levde i den tid evangelierna placerar honom. DÃ¥ rör man sig i cirklar. Det spelar ingen roll hur stora cirklar man tar – de är fortfarande cirklar. Ett bättre angripsätt är att förutsätta det man ska motbevisa, och sedan leda i bevis att dessa förutsättningar leder till orimliga slutsatser eller inbördes motsättningar.

Nilsson avslutar med ”Harrison verkar inte förstÃ¥ att evangelierna inte kan användas för att bevisa det som pÃ¥stÃ¥s i dem. InnehÃ¥llet mÃ¥ste styrkas av information frÃ¥n annat hÃ¥ll, precis som i fallet med andra historiska personer som vi vet extremt lite om, om vi skall fÃ¥ ut kunskap om sanningshalten av det som sägs ha inträffat.”

Harrisons svar är att ”Försöket att avfärda Jesus som historisk person är snarast att hänföra till kategorin ’moderna konspirationsteorier’, tillsammans med idén om att CIA var ansvarigt för 11 september och att NASA fejkade mÃ¥nlandningen.”

Där tar han faktiskt fel. Forskningen som ifrågasätter Jesus historicitet har sin grund i 1800-talet och den katolska modernismen, som kom att ifrågasätta många etablerade föreställningar om Jesus. Och även om den ifrågasättande forskningen skulle vara modern så blir den inte mindre sann för det, lika lite som stamcellsforskning är felaktig för att den är modern. Liknelsen med 11-septemberkonspirationer haltar betänkligt då det finns historiska belägg för att kapade flygplan flögs in i Twin Towers det datumet. När det gäller Jesus saknas det historiska belägg, och därför menar jag att man inte bör anta att han har existerat.

Harrison pÃ¥stÃ¥r att ”troende” (hans eget citat) ateister använder sig av konspirationsteoretiskt hypotesbygge för att svärta ned sina motstÃ¥ndare. Här vore det hedervärt om Dick Harrison kunde ge ett exempel. Att det finns mÃ¥nga olika mer eller mindre konspiratoriska böcker om Jesus är jag den förste att hÃ¥lla med om (se t.ex Baigent, Leigh, Dödahavsrullarnas Hemlighet), men dessa är knappast ”’troende’ ateister”. För att Harrisons pÃ¥stÃ¥ende ska vara giltigt bör han nämna nÃ¥gra av de bättre böckerna skrivna av övertygade ateister, och visa varför dessa är felaktiga. I annat fall erkänner han att det Ã¥tminstone finns nÃ¥gra ateister som skriver sakliga böcker där de förnekar Jesus existens.

Harrison ger sina argument för att anta en historisk Jesus:

”1. Man mÃ¥ste förutsätta en kristen konspiration i ett tidigt skede av kristendomens historia, som Ã¥tskilliga människor lät sig luras av. Paulus och/eller hans uppgiftslämnare hittade pÃ¥ allt och lyckades pÃ¥ kort tid slÃ¥ blÃ¥ dunster i ögonen pÃ¥ människor över hela Medelhavsvärlden, särskilt i öster, detta bara tvÃ¥ decennier (senast, möjligen även tidigare) efter korsfästelsen. Och visst, en sÃ¥dan konspiration kan ha funnits. Men den kan inte bevisas. Det är ett obevisbart antagande.”

Det här är ett argument som jag känner igen frÃ¥n mina kristna böcker, men argumentet säger faktiskt ingenting. PÃ¥ vilket sätt förklaras kristendomens utbredning bättre genom att anta den fysiska existensen av en Jesus decennier innan kristendomen spreds? PÃ¥ vilket sätt är det en bättre teori att anta ”Paulus spred pÃ¥ kort tid blÃ¥ dunster i ögonen pÃ¥ folk, och Jesus har funnits” än ”Paulus spred pÃ¥ kort tid blÃ¥ dunster i ögonen pÃ¥ folk”? Säger oss inte Ockhams rakkniv att skära bort det överflödiga antagandet ”och Jesus fanns”. För nog mÃ¥ste väl Harrison i sin roll som historiker ifrÃ¥gasätta att Jesus visade sig för Paulus i en syn, och att han Ã¥teruppstod pÃ¥ den tredje dagen – blÃ¥ dunster som Paulus spred i ögonen pÃ¥ folk? Att han som privatperson har en kristen tro lÃ¥ter sig anas i argumenten, men som historiker bör han hÃ¥lla isär tro och vetande. I annat fall ägnar han sig Ã¥t samma pseudovetenskap som han anklagar ”’troende’ ateister” för.

”2. Man mÃ¥ste förutsätta att övergÃ¥ngen frÃ¥n muntligt till skriftligt traditionsbevarande är abnorm i just fallet Jesus, medan man är beredd att godta liknande utvecklingar i mÃ¥nga andra fall.”

Varför måste man göra det? Harrison utgår än en gång från vad som ska bevisas, nämligen att Jesus blev avrättad under Pontius Pilatus styre. Om Jesus inte har funnits kan åtminstone delar av den muntliga traditionen mycket väl gå mycket längre bak i tiden. Paulus är den som spred kristendomen i världen, och han nämner väldigt få detaljer om Jesus jordiska levnad. Vad vet Harrison om vilka muntliga och skriftliga messias-myter som florerade i Paulus samtid, och som kan ha vävts samman till dagens Jesus-myt?

”3. Man mÃ¥ste förutsätta att vissa antika texter är falska, trots att bevis saknas för att det rör sig om förfalskningar… Detta är en typ av argumentation som är typisk för konspirationsteoretiker.”

Ptrrro, hold your horses! Det Nilsson redovisar är allmängods bland historiker. Att Testimonium Flavianum är en kristen interpolation vet vi med säkerhet, eftersom juden Josefus påstår att Kristus var Messias. Exakt vad Josefus ursprungligen skrev, eller ens om han skrev om Jesus alls (somliga forskare hävdar att texten är ditlagt av Eusebius) är höljt i dunkel. Är inte det rimliga att använda Ockhams rakkniv och vare sig anta att det fanns en ursprungstext om Jesus eller att det inte gjorde det? Vi måste alltså förhålla oss agnostiska till om Josefus skrev om Jesus. Det är inte mycket till bevis för att Jesus var en historisk person. Dessutom var inte Josefus samtida med Jesus, om man antar att Jesus blev avrättad under Pilatus styre.

”4. Man mÃ¥ste förutsätta att ett behov uppstod att uppfinna en historisk Jesus i ett sekundärt skede, det vill säga att kristendomen plötsligt grundades (okänt hur) och att man bestämde sig för att hitta pÃ¥ en grundare först i efterhand. Visst, sÃ¥ kan det ha gÃ¥tt till. Men det blir mycket lättare att fÃ¥ pusselbitarna att falla pÃ¥ plats om vi leker med tanken att sekten/rörelsen som senare fick namnet kristendom faktiskt utgick frÃ¥n en eller flera predikanter, och att Jesus var en av dem.”

PÃ¥ vilket sätt faller pusselbitarna lättare pÃ¥ plats om vi antar en eller flera historiska personer bakom Jesus? Vilken är den enklaste teorin: ”Paulus blev omvänd till kristendomen och förkunnade bland hedningarna om en person pÃ¥ en för dem avlägsen plats, som Ã¥teruppstÃ¥tt frÃ¥n de döda, och denne person har existerat.” eller ”Paulus blev omvänd till kristendomen och förkunnade bland hedningarna om en person pÃ¥ en för dem avlägsen plats, som Ã¥teruppstÃ¥tt frÃ¥n de döda”? Exakt hur faller pusselbitarna lättare pÃ¥ plats av att vi gör ett extra antagande?

”5. Man mÃ¥ste bortse frÃ¥n att alla diskrepanser i evangelierna tyder pÃ¥ att vi har att göra med separata, sinsemellan olika traditioner under kristendomens första decennier. Dessutom mÃ¥ste man bortse frÃ¥n mängder av besvärande omständigheter och till synes onödiga bortförklaringar i Nya testamentet.”

Harrison nämner ett antal fel och motsägelser som bekräftelse för sin tes, men ikullkastar inte dessa fel evangeliernas trovärdighet? Om vi inte kan lita pÃ¥ att Jesus föddes i Betlehem, eller ens när han föddes, hur kan vi dÃ¥ lita pÃ¥ deras sanningsenlighet i andra avseenden? Tyder inte de geografiska felaktigheterna i Markusevangeliet pÃ¥ att texten är skriven av en person som inte levde i Judea? Med Harrisons egen retorik, borde inte samtiden ha protesterat mot felaktigheterna? Visst har vi att göra med tre delvis separata traditioner, men motsägelserna dem emellan snarare minskar än ökar deras trovärdighet. Om dessa tre texter har genomgÃ¥tt en evolution sÃ¥ är det belägg för den ”konspiration” som Harrison förnekar. Om de Ã¥ andra sidan nedtecknades exakt sÃ¥ som vi känner dem idag och inte har föregÃ¥tts av en muntlig evolution, hur kan vi dÃ¥ veta vad som är sant och vad som är uppdiktat? Om vi vet att vissa delar av evangelierna är uppdiktade, vad är det dÃ¥ som säger att de inte är uppdiktade som helhet?

”6. Man mÃ¥ste bortse frÃ¥n att romerska författare nämner kristna grupperingar redan under första Ã¥rhundradet e.Kr., dvs. att kristendomen redan dÃ¥ hade vuxit sig sÃ¥ synlig och stor att den blev föremÃ¥l för rapporter.”

Även detta argument är oklart. Vad tillför hypotesen av en jordisk Jesus förklaringen av kristendomens spridning? Kristendomen spreds av Paulus, som enligt egen utsago aldrig träffat Jesus, och som tagit emot evangeliet direkt från Jesus Kristus, och inte genom någon människa (Gal 1:11-12). På vilket sätt förklaras det scenariot bättre om man antar att denna Jesus levt ett antal decennier före Paulus? Det är såvitt jag vet ingen som ifrågasätter att kristendomen i någon primitiv form spreds över det romerska riket.

Harrison bygger ett antal halmdockor kring ”mÃ¥sten” som mÃ¥ste till för att vara skeptisk till att Jesus har existerat, och drar slutsatsen att man mÃ¥ste vara konspirationsteoretiker för att inte tro att Jesus har funnits. Här nämner han till min glädje själv Ockhams rakkniv och beskriver den korrekt som att man bör välja den teori som kräver sÃ¥ fÃ¥ extra antaganden som möjligt. Dock hoppas jag att mina invändningar visar varför hans replik inte motiverar dessa extra antaganden. Jag ska ge honom ”the benefit of doubt” och hoppas att han Ã¥terkommer till sina skäl.

Harrison beskriver sin egen teori:

”Mot bakgrund av ovanstÃ¥ende resonemang finner jag det mest troligt att Jesus var en historisk person, en predikant i Galileen omkring Ã¥r 30, förknippad med Nasaret, som fick en lojal men numerärt begränsad skara anhängare. Efter brÃ¥k med myndigheterna blev han korsfäst. Under de Ã¥r som följde levde rörelsen vidare och fick allt fler anhängare, och när karismatiska predikanter som Paulus dök upp började den judiska sekten fÃ¥ vidare spridning och utvecklas till en religion.”

Låt mig presentera en enklare teori, med färre antaganden:

”En judisk sekt bland mÃ¥nga andra trodde pÃ¥ en Messias-gestalt som avrättats av sina fiender och Ã¥teruppstÃ¥tt frÃ¥n de döda. När karismatiska predikanter som Paulus dök upp började den judiska sekten fÃ¥ vidare spridning och utvecklas till en religion.”

Harrison skriver att hans scenario är det troligaste, och det har han naturligtvis all rätt att tro, men när han beskriver alla som inte tror på samma teori som han för konspirationsteoretiker ger han sig ut på mycket tunn is.

Nu inväntar jag Harrisons nästa inlägg i debatten för att se om han kanske kan förtydliga varför det är mer rimligt att anta att Jesus har funnits än att inte göra det antagandet.

Naturligtvis är inget av de argument jag här anför något skäl för att tro att Jesus inte har funnits. Men låt oss vara ärliga, utan att anklaga varandra för konspirationer, och erkänna att vi inte vet.

”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”

tisdagen den 10 maj 2011

Christian Braw, docent i systematisk teologi, skriver i Dagen att Humanisterna har ärlighetsproblem. Det är lite oklart hur rubriksättarna tänkte då inlägget snarare är ett angrepp på ateismen än på Humanisterna.

Han börjar sitt inlägg med att definiera ordet ”teofob”. Ordet finns inte i Svenska akademins ordlista, men jag känner igen det frÃ¥n tidigare kristna debattörer, även om ”kristofob” tycks vara ett vanligare uttryck i  sammanhanget. Det stÃ¥r naturligtvis Braw fritt att definiera ett nytt ord hur han vill och sedan använda det i den kontexten, men definitionen i sig är en argumentation med förutfattade meningar om ateism. Braw upplyser oss om att ordet kommer frÃ¥n grekiska och betyder ”den som är rädd för Gud”. Vidare upplyser han oss om att ”När det används pÃ¥ svenska avser det en person, som hyser sÃ¥dan motvilja mot Gud att allt som pÃ¥minner om Guds existens mÃ¥ste bort.” Själv associerar jag till gudfruktiga kristna och devisen pÃ¥ anrika Malmö Latinskolas fasad att ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”.

Braw avslutar definitionen av det nysvenska ordet ”teofobi” med ett exempel pÃ¥ ”neurotiska ateister” som avbildade en stad utan sin mest framträdande byggnad, kyrkan.  Detta menar han är ett exempel pÃ¥ teofobi. Mellan raderna fÃ¥r man anta att han menar att teofobi är en form av neuros. NÃ¥gra vidare slutsatser tycks han inte dra, men det är uppenbart vilka associationer han vill att läsaren ska göra i sitt medvetande.

DärpÃ¥ följer ett minst sagt luddigt resonemang om ateism. Jag ser Braw framför mig som en senildement gammal man som svamlar utan vare sig skärpa eller stuns i argumenten. Att underkänna ”bevisen för Guds existens” är en form av agnosticism, menar Braw, utan att ens nämna svag ateism i sammanhanget. Vidare svamlar Braw pÃ¥ om en form av ateism som han menar är ”ytterst vanlig och känd i alla tider”, men som jag slÃ¥r vad om att fÃ¥ ateister känner igen sig i: ”Praktisk ateism” kallar han det, ”att man i praktiken är ateist även om man erkänner Guds existens”. Ã…terigen stÃ¥r det naturligtvis Braw fritt att definiera begrepp hur han vill, men det vore bra om han istället formade begrepp som faktiskt stämmer överens med verkligheten. Än en gÃ¥ng tycks syftet vara att läsaren ska bilda sig en halmdocka av ateister, även om det bara antyds mellan raderna.

Vidare skriver Braw att ”Människosynen är en mycket viktig aspekt i dessa sammanhang. Om man granskar ateismens människosyn, sÃ¥ finner man ofta att den innebär en förnekelse av att människan har en själ. Hon har alltsÃ¥ ingen egenskap, som gör att hon kan uppfatta Guds verklighet. Ateisterna förnekar först människan, sedan Gud.” Här tycks han blanda samman ateism med naturalism (föreställningen att verkligheten är naturlig, till motsats mot supranaturalismen som är föreställningen att det finns en övernaturlig värld som interagerar med den naturliga världen). Det är möjligt att mÃ¥nga ateister är naturalister, men det finns ingen nödvändig koppling mellan de tvÃ¥. Man kan förneka existensen av gudar, men samtidigt bejaka att det finns en övernaturlig  värld. MÃ¥nga svenskar tycks sakna gudstro men samtidigt tro pÃ¥ astrologi, healing, själavandring och det ena med det andra.

Om Braw istället hade frågat om människan har ett medvetande är det få ateister som skulle förneka den saken.

Sedan upplyser oss Braw om att de jurister som kallas rättspositivister förnekar att det finns rätt och fel eller gott och ont, men, skriver han, ”vad man egentligen förnekar är att människan kan uppfatta gott och ont.” Jaha, och vad har det med ateister och Humanister att göra?

”Det är ovanligt att ateister är konsekventa”, skriver Braw, utan att ange nÃ¥gon källa för sitt pÃ¥stÃ¥ende. Friedrich Nietzsche och Lord Russell skrev om förtvivlan och hopplöshet. Detta är enligt Braw den verkliga ateismen och ”bör respekteras för sin ärlighet”. Betyder det att konsekventa ateister med en mer hoppfull syn pÃ¥ verkligheten inte är verkliga ateister och inte ska respekteras? Det framgÃ¥r tyvärr bara mellan raderna.

Ärligheten är problemet med föreningen ateisterna, anser Braw i sitt avslutande stycke, ty de ”för en ateistisk agitation, men de har tagit sig ett namn som är förbundet med en strävan att förbättra människan genom bildning”. Oklart än en gÃ¥ng vad han egentligen menar. Skulle ateistisk agitation stÃ¥ i motsatsförhÃ¥llande till bildningsidealet? Namnet pÃ¥ den internationella Humanistiska rörelsen är inte taget för att imitera det humanistiska bildningsidealet, utan för att markera den största skillnaden mot teismen. Teismen sätter gudarna i centrum, medan Humanismen sätter människan i centrum. ”Antingen fÃ¥r de leva upp till [bildningsidealet]” menar Braw, eller ocksÃ¥ fÃ¥r de byta namn till ateisterna.

Jag antar att bara de som känner guds fruktan kan läsa mellan raderna vad han menar.

Bevis för att Gud inte finns

måndagen den 2 maj 2011

1. God is everywhere. (Religious creed)
2. Hell is where God is not. (Religious creed)
3. Hell is in Norway. (Fact)
4. Therefore God is not in Norway. (2 and 3)
5. Therefore God is not everywhere.
6. Therefore God does not exist. (1 and 5).

Historiska belägg för Jesus uppståndelse?

onsdagen den 27 april 2011

”Snott” frÃ¥n Humanistbloggen och Lindenfors blogg. Detta klipp sammanfattar pÃ¥ ett bra sätt farför jag är agnostisk till att Jesus har existerat:

http://youtu.be/xCdJT8avbpo

Ateistisk moral

måndagen den 25 april 2011

Med anledning av en diskussion på Humanistbloggen vill jag tipsa om två ateister som argumenterar för olika grunder för moralen (olika meta-etik). En kristen skribent påstod i en kommentar på Humanistbloggen att ateism automatiskt leder till utilitarism eller nihilism. Hur både utilitarism och nihilism kan följa med logisk nödvändighet på ateismen utan att detta leder till en självmotsägelse framgick tyvärr inte, och tråden är numera död.

Den ena boken jag vill rekommendera är J. L. Mackie, som i sin bok ”Ethics – Inventing Right and Wrong” argumenterar för att etik och moral är sociala konstruktioner. Detta är en relativt gammal bok, sÃ¥ det torde inte komma som nÃ¥gon nyhet att det finns ett ateistiskt moralsystem som argumenterar för etik som social konstruktion.

Michael Martin (mest känd för ”Atheism – A Philosophical Justification) argumenterar i boken ”Atheism, Morality and Meaning” för en objektiv ateistisk moral. MÃ¥nga av argumenten i boken är bemötanden av Mackies teori.

I sammanhanget kan även nämnas John Rawls ”A Theory of Justice”. Rawls är sÃ¥vitt jag vet inte uttalad ateist, men boken argumenterar för en regeletik helt utan att hänvisa till nÃ¥gra gudar. Rawls utgÃ¥r frÃ¥n sin ”ridÃ¥ av okunskap” (Veil of ignorance), och att man objektivt sett bör ordna världen sÃ¥ att de sämst ställda fÃ¥r ett sÃ¥ bra liv som möjligt.

En klassiker i sammanhanget är Immanuel Kants moraliska imperativ (Behandla andra som du själv vill bli behandlad). Kant var kristen, men ingenstans i sina argument för det moraliska imperativet hänvisar han till gudarna.

Sverige är ett kristet land!

tisdagen den 19 april 2011

Det är ett populärt ämne att diskutera huruvida Sverige är ett kristet land eller ej. Ateister tenderar att med näbbar och klor strida för ståndpunkten att Sverige inte är ett kristet land, medan kristna (och även gudlösa som Jan Björklund) lika hårdnackat hävdar att Sverige visst är ett kristet land och att vi alla innerst inne är kristna.

Jag vill en gång för alla slå fast min ståndpunkt. Sverige är ett kristet land. Vad menar jag med det? Jo, Sveriges äldsta lag som fortfarande är i bruk, Successionsordningen (SFS 1810:0926, 4§), föreskriver vad som krävs av vår statschef. Där står att han/hon skall tillhöra den rena augsburgiska trosbekännelsen, annars är han/hon utesluten från successionsrätten:

4 § Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)

Sveriges grundlag föreskriver alltså att statschefen måste vara kristen, och därmed är Sverige de facto ett kristet land.

Om man däremot ser till svenska folkets värderingar är vi snarare post-kristna. En del kristna värderingar finns fortfarande kvar i form av kvinnans underordning i samhället, lagar som diskriminerar homosexuella, synen på kärnfamiljen och en del medicinsk etik. I huvudsak har vi dock evolverat från de kristna värderingarna och har numera helt sekulära värderingar grundade i förnuft och medkänsla, snarare än påbud från ovan.

Slå upp vilken sociologisk undersökning som helst, som studerar värderingar och religiositet, och du kommer att se att svenska folket är det mest sekulära folket i världen. (Några tidigare bloggar om detta finns här, här, här och här).

Alltså: Sverige är ett kristet land, men svenska folket är världens minst kristna folk.

Vad gäller Sverige som kristet land finns det ett antal möjliga lösningar. Man kan t.ex avskaffa kungen och låta talmannen, en president eller Statsministern vara statschef, eller så kan man införa religionsfrihet för kungahuset. Att lagen är förlegad utgår jag från att alla läsare ser som självklart.

Är religionen en god eller ond kraft i världen?

lördagen den 27 november 2010

Den 26 november 2010 debatterade Tony Blair (katolik och tidigare brittisk premiärminister) samt Christofer Hitchens (ateist och författare till boken Du store Gud? : hur religionen förgiftar allt) under temat: ”Is religion a force for good in the world?”

Ett sammandrag av debatten, samt några klipp finns här. Ett längre sammandrag, men utan klipp, finns här. Debatten kommer att sändas på BBC vid ett senare tillfälle. Den går för närvarande att beställa från Munk Debates.

Inför debatten genomfördes på uppdrag av BBC en opinionsundersökning i ett antal länder om religion var bra eller dåligt. I Sverige ansåg 80% av de svarande att religion var mer av ondo än av godo:

Religion gott eller ont?

Rapporten är inte publicerad men några fakta från den har kommit ut:

  • 48% svarade jakande pÃ¥ att ”religion ger gemensamma värderingar och etiska grunder som mÃ¥ngkulturella samhällen behöver för att frodas i det 21:a Ã¥rhundradet”.
  • 52% stödde synsättet att: ”Religiös tro främjar intolerans, uppblossande etniska motsättningar och förhindrar sociala framsteg i sÃ¥väl utvecklade länder som utvecklingsländer”.
  • Europa är den region som är mest skeptisk till religionens fördelar.
  • Rika länder är mindre benägna att se religion som en kraft för det goda än fattiga länder – det största undantaget är USA, där 65% svarade att det har en positiv pÃ¥verkan.
  • Inom Nordamerika fanns en uttalad skillnad. I Kanada höll bara 36% med om religionens nytta medan 64% sÃ¥g det som en negativ kraft – siffror som var nästan exakt omvända i USA.

(Källa: Cobourg Atheist, alla översättningar mina)

Skolverket står upp för de mänskliga rättigheterna

fredagen den 26 november 2010

En pojke sitter pÃ¥ en av kyrkans hÃ¥rda bänkar och väntar pÃ¥ att skolavslutningen ska börja. Rektorn hÃ¥ller tal. Pojken tänker inte sÃ¥ mycket pÃ¥ vad rektorn säger. Han tittar pÃ¥ klockan som han har fÃ¥tt av morfar och längtar efter att sommarlovet ska börja. Dags för psalmsÃ¥ng. Hela församlingen reser sig upp men pojken blir sittande i en tyst protest. Fröken stirrar stint pÃ¥ honom. Han reser sig motvilligt upp och vägrar sjunga med i lovsÃ¥ngen. Prästen hÃ¥ller tal, men pojkens tankar är pÃ¥ annat hÃ¥ll. PsalmsÃ¥ng igen. Den här gÃ¥ngen vÃ¥gar pojken inte sitta kvar. Han reser sig upp och sjunger med i psalmen, men när texten gÃ¥r till Gud och Himmelens härlighet sjunger han inte med. Istället vänder han orden till sin motsats i sitt lilla huvud – gud är ond och jorden naturlig.

Pojken känner att skolavslutningen är inte till för honom. Det är skolans och kyrkans avslutning. När eländet är över lÃ¥ser han upp cykeln utanför kyrkan och cyklar hem. DÃ¥ han passerar en fotbollsplan sträcker han upp händerna i luften och jublar. Han känner vinddraget i sitt hÃ¥r. Äntligen är han fri – äntligen har sommarlovet börjat!

(mer …)