Det borde väl framgå av artikeln hur jag menade? Att du och jag subjektivt upplever oss ha ett medvetande betyder inte nödvändigtvis att vi har det objektivt. Det kan ju vara någon slags illusion. Kanske ett dumt exempel med tanke på att medvetandet är just det vi upplever, men säg fri vilja. Att människor upplever subjektivt att de har en fri vilja gör inte nödvändigtvis att deras vilja är fri i objektiv mening.

Dessutom skriver artikelförfattaren -”Man kan inte använda subjektivitet för att dra slutsatser om det objektiva”. Vad betyder detta? Ge gärna exempel på en objektiv slutsats som har dragits ur en objektivitet (eftersom en sådan inte kan dras ur en ”subjektivitet”).

Tacksam för svar.

En spontan kommentar bara: All moral måste av nödvändighet vara i grunden godtycklig, om du med godtycklig menar subjektiv. Moral bygger på att man känner medkänsla, empati, för andra. För den som saknar medkänsla (vissa autister) är moral ett meningslöst begrepp. Att vara moralisk innebär inte att följa förment objektiva regler – dessa regler skulle kunna förespråka vilka känslolösa grymheter som helst. Utan empatidelen blir det meningslöst att ens diskutera moral. Därför måste en moral utgå från vad vi subjektivt tycker och känner. Annars kommer den inte att vara moralisk, utan bara tomma regler som vi är likgiltiga inför.

En förment objektiv moral är lika godtycklig, subjektiv, som en subjektiv moral. Skillnaden är att den som tror på en objektiv moral försöker rationalisera sitt subjektiva tyckande som objektiv sanning. I grunden finns alltid den subjektiva spontana känsloreaktionen.

Vad gäller absolut moral kan jag inte säga det bättre än Julian Huxley:

”Any belief in Absolutes, whether the absolute validity of moral commandments, of authority of revelation, of inner certitudes, or of divine inspiration, erects a formidable barrier against progress and the responsibility of improvement, moral, rational, and religious.”

Av denna anledning kan endast en transcendental moral omfatta alla människor: Kants kategoriska imperativ slår här helt fel eftersom den utgår från Kant själv, vilket jag snart ska återkomma till. Om levnadsregeln inte höjer sig över det mänskliga så är den definitionsmässigt orättfärdig och i praktiken i värsta fall farlig för mänskligheten. Till exempel talar man idag om barn och foster inte nått en utvecklingsnivå som gör dem till fullvärdiga individer, liksom man i utvecklingsbiologi under första halvan av det blodiga nittonhundratalet talade om afrikanska och asiatiska folskslag med samma utvecklingsdefinition. Detta innebär att en definierande grupp humanister bestämt vad som är en ’riktig människa’, alltså vem som tillhör de riktiga humanisterna – det reciproka moraldiktatet (ibland kallat ’gyllene regeln’, med rötter åtminstone sedan bronsåldern) är här satt ur spel genom att man haft en egen definition av vad som är en människa.

En stor skillnad mellan detta moraldiktat i Nya Testamentets version och Kants kategoriska imperativ är, ironiskt nog, just det omvända mot vad du beskriver: Nya Testamentet skiljer sig som bekant från Confucius, Cogashastra, Mahabarata &c, genom att vara positivt formulerat. I stället för att avråda från handlingar som skulle skada dig själv om de utfördes mot dig, påbjuds du att göra för andra människor det du vill andra människor ska göra mot dig – en strängare regel således. Ironin ligger i att detta är den enda form (av tjogtals) jag känner till som dessutom är formulerad som mellanmänsklig regel, det du kallar ”hur man ska behandla människor så att de mår bra som möjligt”. Kant, däremot uppmuntrar till att leva så att dina handlingar av andra människor kan åtlydas som världslig lag. Jag är säker på att alla humanister är goda människor, men de har som jag ser det ingen rätt att postulera världslig lag på efterföljelse av deras handlingar. Kants formulering är en förlängning av humanismens dyrkan av det högst mänskliga eftersom den gör till regel en enda individ – Kant (eller hans efterföljare) själv.

Pax tecum