Svar på din fråga:

Exegetiken gäller just bibelpassagen du hänvisar till och den är ju som sagt otypisk för skrift, tradition och lära som helhet. I övrigt står var och en till svars för sina handlingar, men förlåtelsen drabbar dig hur du än gör. Du kan inte förhindra att jag förlåter dig för någonting (även om du själv inte tycker att du gjort något fel). Kristendomen är på samma sätt inte huvudsakligen en lära om hur du bör leva (förklaringen till att deterministisk filosofi och Buddhism lockar så många idag är ju att dessa livsåskådningar erbjuder just en sådan lära) utan någonting som har hänt, händer och kommer att hända. Kristi död och uppståndelse påverkar även den som inte har förstånd att begripa Heraclites, Aristoteles, Sidharta, Jesus, Paulus, Paine, Barth, Russell &c. Ett ödmjukt och värdigt liv kan inte förtjänas eller tillägnas, utan kommer bara av att man ödmjukt accepterar att livet inte tillhör människan utan är ett förvaltarskap.

Förlåt om jag är oklar eller otrevlig – min avsikt är bara att efter egen begränsad förmåga svara på det du frågade om.

Pax tecum

Jag har skrivit förrut om vad jag anser om religion. Det är missförstådd filosofi. Metaforer. Därför tror jag inte på Gud. Jag tror inte på helvetet. Dock tror jag INTE att allt finns HÄR nere på vår lilla jord. Det finns saker vi inte vet o…

Förutom i Mark. III:29 finner vi en korrespondens i Luk. XII:10. ”αφεσιν” (aphesis) betyder ung. ‘befrielse’. I semitisk tradition är fångenskap ofta en symbol för en centrering till den egna personen och missbruk av lånad makt som inte är ens egen. Alltså: den som som hädar Anden (genom att sätta sin egen person över det man håller högst i världen) kan inte bli befriad från sin egen synd eftersom hon/han satt sig över den dömande instansen och gjort den personliga synden till lag.

Denna Bibelpassage har genom tiderna konfunderat många eftersom den är det enda undantaget från den Kristna grundläran om att det inte finns något som heter ‘oförlåtlig’. Som jag har förstått saken tolkas den bland de främsta katolska teologerna och lingvisterna som en beskrivning av en situation där man insett följderna av en synd mot den livgivande Anden(alltså att svika den man älskar mest) men ändå sätter sig själv över denna och därmed skadar andens essens och människans själ. Med andra ord kan en ateist inte drabbas av följden eftersom denne inte erkänner Anden som livsessens (detta kanske gör er besvikna).

Blasfemi (från ‘blaptein’ och ‘pheme’) är motsatsen till eufemi, alltså att förstöra någots namn och essens. De fjortisar du talar om må vara uppfyllda av sig själva men jag tillåter mig att tvivla på att de har en utvecklad uppfattning om den Helige Ande i relation till detta och därför omfattas de enligt klassisk teologi av befrielsen. När t.ex. Francis Bacon talar om att Cato ”was well punished for his blasphemy against learning” använder han begreppet på samma sätt – detta brott kan inte begås utan förklarad insikt om dess följder.

”Vi som står för … tolerans måste sätta ner foten” – denna mening stämmer inte med min uppfattning av begreppet ‘tolerans’.

Pax tecum

Självklart ställer jag dock upp på utmaningen, Mithras är den ende sanne guden.

Du kan inte förneka mig! Jag existerar. Är inte dessa mina egna ord bevis nog? Jag kommer att låta himmelens ljungeldar drabba dig och må ditt huvud trilla av vid det mest olämpliga tillfälle!

Dessutom förnekar du Oden, min kompis! Hur kan du? Gayparet Jahve och Kristus (betyder den smorde – behöver jag säga mer?) må vara poppis för tillfället, men vi antika gudar har varit med förr – vi kommer tillbaka!