Sekularisering, liksom relativism och liberalism, är som process till naturen parasitisk (‘para situs’, ej menat som värdeutlåtande) d.v.s. den förutsätter för sin begreppsexistens ett objekt som ska sekulariseras (anpassas till tidsandan), relativiseras, resp. liberaliseras. Dessa tre tendenser föreslår alltså ett alternativ till konservatism (att bibehålla traditionen). Objektet, det som ska sekulariseras eller liberaliseras, är alltså traditionen, och i fallet västerländsk humanism rör det sig ju om en abrahamitisk-messiansk sådan.

När jag refererar till sekulär humanism så gör jag det utifrån min förståelse av denna livsåskådning, såsom uppväxt i en huvudsakligen sekulär tidsålder med allt vad detta innebär vad gäller uppfostran, undervisning, tragglande av Erasmus of Rotterdam, Hume, Paine, Rousseau, Herder, Dewey, inlärd respektlöshet för metafysiska resonemang &c. – om du tycker att jag missuppfattat det du anser vara humanistisk moral, så är det bara att säga till så ska jag ompröva min sak, men jag tror ändå att min humanistiska uppfostran är tämligen ortodox.

Du verkar mena att humanism ligger till grund för specifika moralvärden och därför kan vi enas om att det rör sig om en lagreligion (och här menar jag i etymologisk betydelse: ‘se ipse religare’, ‘att förbinda sig själv’ till något, ursäkta om ordet är stötande, men det är också en teknisk term). Vad förbinder sig då humanisten till: jo en hel rad av absoluta världen, i stort sammanfallande med de abrahamitiska religionerna, speciellt de messianska. Så långt är den enda överraskningen som möter oss den oerhörda likhet med objektet som det förment motsatta subjektet uppvisar.

Låt oss titta på förhållandet mellan objekt (tradition: abrahamitisk-messianism) och subjekt (sekularisering av densamma): traditionen går tillbaka på skriftliga källor: vi kan ta den andra av Mose lagtavlor som exempel, eftersom den delas av de tre abrahamitiska religionerna och därför tjänar som moralisk kompass för drygt hälften av jordens befolkning. Det är också ett lämpligt val eftersom sammanfallet mellan traditionen och humanismen här är nästan totalt:

Här förkortar vi abrahamitiska religionerna A och humanism H:

Fråga: Får man avsluta ett människoliv [vi bortser för tillfället från att abort och självmord inom H är relativt orsaken till handlingen]?
Svar = A: Nej. Källa: Deut. V:17. H: Nej. Källa: ?

Fråga: Får man stjäla en annan människas egendom?
Svar = A: Nej. Källa: Deut. V:17. H: Nej. Källa: ?

Ok, här verkar likheterna vara väldigt stora, det kanske inte är fruktbart att fortsätta med denna typ av fråga. Vi provar någonting annorlunda:

Fråga: Har varje mänsklig individ ett okränkbart värde?
Svar = A: Ja. Källa: Ps. XX:10, Gal. III:28 H: Varje människa har ett värde och det är alltid fel att kränka detta, men detta är ändå relativt – olika individers värde kan ibland ställas mot varandra. Källa: ?

Än så länge har det visat sig att sekulärhumanism följer den abrahamitiska traditionen nära, med undantaget att den inte ger svar på frågan ”varför?”. Det verkar därför vara en mer utpräglad lagreligion än de tre abrahamitiska grenarna, eftersom morallärans grund då är esoterisk-auktoritär (cirkulära förklaringsmodeller grundade på slutsatsen förekommer också). Finns det några punkter, förutom att de absoluta värdena i H har relativiserats, där sekulärhumanismen skiljer sig från de skriftliga källorna. Jo, vi kan prova följande:

Fråga: Hur är den mänskliga naturen beskaffad?
Svar = Människan är av naturen både god och ond (’simul justus et peccator’) Källa: Ps. CXXIX 23–24, 1 Corinth. IV:4 H: Människan är av naturen god och endast hon förmår lösa världens problem (genom rationella insikter om världen och sig själv).

Nu har vi hittat en drastisk skiljelinje – humanismen lär, som namnet antyder, människans möjlighet till fullkomning. A erkänner en auktoritet högre än mänskligheten, medan H inte gör det. Får detta några konsekvenser? Ja, det verkar faktiskt som att människan inom sekulärhumanismen tyngs betänkligt under den börda hon som fullmäktig på jorden måste bära – speciellt som en del (undertecknad, de flesta barn, outbildade och utvecklingsstörda människor &c.) inte förmår att nå de rationella insikterna. Om jag vill vara god, men ändå inte kan lösa mina problem, vad beror detta då på? Vari finns roten till världens alla problem? Vi formulerar om en tidigare fråga:

Fråga: Är människovärdet absolut?
Svar= Ja. Människovärdet består i att vi är dem vi är. Källa: Exod I:26. H: Nej, eftersom upplysning kommer genom förnuftet är det allvarligare om en vuxen människa dör, än att en ofödd människa dör. Dessutom är det ibland bättre att svårt sjuka människor dör eftersom de då besparas fysiskt lidande. Källa: ?

Det verkar som om sekulär humanism förlitar sig på abrahamitisk religion på alla punkter som inte direkt motsäger en androcentrisk och relativ världsbild. Absoluta moralvärden presenteras visserligen, men som uppenbarad sanning i ett vacuum, utan förklaring till varför de ska åtlydas. ’Aldrig salt efter socker’ brukar man säga och kristendomens största problem idag (liksom på 1700-talets andra hälft) är stolthet. Har man uppfostrats att tro att människan är det finaste som finns är det väldigt svårt att köpa en lära som menar att människan inte är av naturen god. Inga av de många indikationer på detta vi dagligen ser kan då få oss att ändra uppfattning.

Jag ber om ursäkt om jag vantolkat den specifikt humanistiska moralen. Jag har dock efter bästa förmåga försökt att förstå denna på det sätt den verkar uppstått och hoppas att jag inte byggt en ‘halmgubbe’. Nu blev det visst ett långt inlägg igen, trots att jag försökte vara koncis.

Pax tecum

Du beklagar dig över hur misstolkad religion (och särdeles kristendom) är, men lyckas senare göra än minst lika elakartad feltolkning av Nietzsche. Att Gud är död är endast uppmärksammandet av det sekulära samhällets intågande, och Hitlers variant av Will to Power och Übermensch är bara politiska knep.

Halvrelevant standup: http://youtube.com/watch?v=JUH1H-b-N5o

Guds natur som svar på Platons dilemma är förresten högst irriterande då det som han själv skriver men inte riktigt tycks inse implikationerna av betyder att Gud är vad han är (om han inte väljer det andra hornet, men det är knappast acceptabelt för en teist). Att säga att Gud är god är precis detsamma som att uttala denna tautologi — det ger ingen ytterligare information. Tricket jag sett en del ta till är då att hävda att evig existens, allsmäktighet och allvetande gör att utsagan ”Gud är god” inte alls är tautologisk. Men det är uppenbarligen ett felslut, för det går inte att konstruera ett sunt, deduktivt argument där godhet följer ur någon eller en kombination av dessa egenskaper.