Ingen grund för kristen moral II

Jag har fått svar från NMN på min artikel Ingen Grund För Kristen Moral där jag beskriver varför teismen inte ger något svar på moralens härkomst. Artikeln verkar inte riktigt ha förstått de argument jag lagt fram så för att förtydliga vill jag beskriva dem lite mer utförligt. 

Divine Command Theory (DCT) är den teori som säger att det goda bestäms av Guds befallningar. Om Gud befaller att homosexualitet är synd så blir det synd. Om Gud befaller att homosexualitet inte ska vara synd så är det inte synd. Det metafysiska problemet i denna teori är att teorin förutsätter att det redan existerar en objektiv morallag utanför Guds befallningar. Den lag som måste existera för att DCT ska fungera är den lag som säger att allt Gud befaller ska vara normativt sant. Om det inte redan existerar en sådan objektiv morallag kan inte heller Gud befalla att något ska vara moraliskt rätt eller fel, eftersom det bara kan bli som Gud befaller om det finns en objektiv morallag som säger att allt Gud befaller blir normativt sant. 

Hänger du med i svängarna? Om inte ska jag försöka med en bild: Tänk dig egyptens slavar som byggde de stora pyramiderna. En grupp av slavar har en förman och alla de order han ger blir deras lag. Tänk dig nu att Farao beslutat att benåda just den här gruppen av slavar av någon outgrundlig anledning. Vad händer nu när förmannen ger sina order? Ingenting, eller hur? Samma sak blir det om Gud befaller någonting och det inte på förhand existerar en lag som säger att Guds order blir lag. Både förmannen och Gud kan ge order tills de blir blåa i ansiktet, men så länge det inte finns någon koppling mellan deras order och vad deras slavar ska göra så händer inte ett jota. 

NMN försöker komma ifrån problemet genom att hävda att det är Guds natur som gör hans befallningar normativt sanna, men då är det inte längre DCT vi talar om, utan det ena hornet av Eutyfrons dilemma (se nedan). I vilket fall som helst har han inte på tillfredsställande sätt lyckats belägga att Guds natur leder till att det Gud befaller blir normativt sant. Bör kommer inte av är. Ingen kan ändra på detta faktum, inte ens en gud. 

Vidare anför NMN på ett otydligt sätt att eftersom gud är omniscient och omnipotent så kan hans deklarationer inte undflys, oavsett vad. Ett problem med detta resonemang är att alla normativa order kan undflys. Om någon (t.ex en gud) bestämmer sig för att det är synd att äta smör så påverkas ingenting i universums fysiska konstitution av det. Jag kan gott fortsätta att äta smör och ingenting händer. Det går alltså alldeles utmärkt att undfly en guds normativa befallningar. Man kan helt sonika bestämma sig för att de är strunt och följa sina egna normer och ingen kan hindra en från det. Det är möjligt att jag har missförstått något i NMN:s resonemang. Det är inte helt tydligt hur han kommer fram till sin slutsats eller rent konkret vad slutsatsen säger men jag har gjort mitt bästa för att försöka tolka honom. 

NMN avfärdar Eutyfrons dilemma utan att förklara hur. Eutyfron är alltså en av Platons dialoger där Sokrates frågar om dygden gillas av gudarna för att den är dygdig eller om den är dygdig för att gudarna har bestämt att dygden ska vara sådan. Det ena hornet i dilemmat säger alltså att dygden gillas av gudarna för att den är dygdig och det andra hornet säger att dygden är vad den är för att gudarna har bestämt det. I det förra fallet är dygden helt enkelt vad den är. Den skulle varit det även om gudarna inte fanns och därför kan inte gudarna användas som argument för dygden. Dygden existerar oavsett gudarna. I det senare fallet kan gudarna definiera vilka godtyckligheter som helst som dygdiga och det skulle vara rätt. Problemet med detta senare fall är att om gudarna bestämde sig för att det vore dygdigt att mörda och stjäla så skulle det bli det. Eftersom det går emot de flestas moraliska intuition så är vi tillbaks till det första hornet av dilemmat och gudarna behövs inte för att motivera moralen. 

I modern teologi har gudarna i pluralis ersatts av en monoteistisk gud och dilemmat handlar inte längre om dygd utan om moral. Dagens syn pÃ¥ etik och moral skiljer sig nämligen en del frÃ¥n hur man sÃ¥g pÃ¥ dygd pÃ¥ Platons tid. Dilemmat är dock detsamma: Dilemmats första horn säger att Gud gillar det goda för att det är gott. Analogt med Sokrates exempel behövs dÃ¥ ingen gud för att motivera att det goda är gott. Det goda är dÃ¥ gott i sig och existensen av en gud gör varken till eller frÃ¥n. Dilemmats andra horn säger att allt gud bestämmer sig för är gott - oavsett vad det är – är gott. Folkmord, vÃ¥ldtäkt och slaveri skulle dÃ¥ kunna vara gott om gud bestämde sig för detta. Eftersom den tanken gÃ¥r mot vÃ¥r moraliska intuition för det oss tillbaks till det första hornet som säger att moralen är vad den är oavsett om det finns gudar eller inte. 

Man löser inte dilemmat genom att hävda att det goda bestäms utifrån guds natur, för frågan blir då om det goda är gott för att guds natur är sådan eller om guds natur är sådan för att det goda är gott. Jag översatte därför dilemmat direkt till modern teologi och konstaterade: ”Det ena hornet är, översatt till modern teologi, att det som är gott är det för att Guds natur är sådan. Det andra hornet säger att Guds natur är god eftersom det är gott att vara sådan.” 

NMN försöker nu lösa dilemmat genom att hävda att ”Dilemmat är inte något verkligt dilemma eftersom Guds deklarationer har sin grund i Guds natur. Guds natur är nämligen inte godtycklig, utan den är vad den är”. Dock är ju det precis vad jag har skrivit hela tiden! Alltså har han inte visat att jag hade fel i det jag skrev – han har bekräftat att jag hade rätt! Vi har alltså fortfarande samma problem: Antingen definieras moralen utifrån guds natur, i vilket fall vilka grymheter som helst är goda så länge de är i överensstämmelse med guds natur. Den andra möjligheten är att det goda är vad det är oavsett guds natur. 

NMN tycks hÃ¥lla sig till det förra alternativet dÃ¥ han skriver att ” Nu är det emellertid sÃ¥ att Gud inte är en elak tyrann, och han kommer inte heller att förvandlas till det. Och vÃ¥r moraliska intuition, vilken dock varierar mellan olika människor, bör därför – om vi är skapade av Gud pÃ¥ det sätt som beskrivs i Bibeln – vara att vÃ¥ld och förstörelse frÃ¥n en elak tyrann är nÃ¥got ont.”. FrÃ¥gan är bara hur NMN kan fastställa att gud inte är en elak tyrann. Om moralen bestäms utifrÃ¥n guds natur skulle det ju mycket väl kunna vara sÃ¥ även om NMN tycker att det vore otrevligt. 

Dessutom förmodar jag att NMN tror på bibelns gud, samma gud som dömer oliktänkande till evig pina i helvetet, samma gud som i 2 Sam 12 straffar ett barn för sin faders synder, samma gud som beordrar folkmord, sänder gräshoppssvärmar på oskyldiga bönder och föreskriver regler för slaveri. Allt detta kännetecknar en elak tyrann men NMN säger att gud inte kan ha dessa egenskaper trots att han har det i den bibel som NMN följer. Förvirringen är total!

8 Responses to “Ingen grund för kristen moral II”

  1. Hämnar'n Skriver:

    Om det existerar en allsmäktig och allvetande gud måste den vara en elak tyrann. Hur man kan komma fram till något annat övergår mitt förstånd. Och ironiskt nog är det ju så att många tappat sin tro på en kärleksfull gud efter att ha läst igenom Bibeln. Det är bara att surfa runt lite på nätet så hittar man många berättelser av exkristna som vittnar om detta.

    Guds natur som svar pÃ¥ Platons dilemma är förresten högst irriterande dÃ¥ det som han själv skriver men inte riktigt tycks inse implikationerna av betyder att Gud är vad han är (om han inte väljer det andra hornet, men det är knappast acceptabelt för en teist). Att säga att Gud är god är precis detsamma som att uttala denna tautologi — det ger ingen ytterligare information. Tricket jag sett en del ta till är dÃ¥ att hävda att evig existens, allsmäktighet och allvetande gör att utsagan ”Gud är god” inte alls är tautologisk. Men det är uppenbarligen ett felslut, för det gÃ¥r inte att konstruera ett sunt, deduktivt argument där godhet följer ur nÃ¥gon eller en kombination av dessa egenskaper.

  2. Fredrik Bendz Skriver:

    Du skriver tautologi. Menar du axiom? Annars, vill du utveckla?

  3. Hämnar'n Skriver:

    Jag menar tautologi. Att säga att gud är god är detsamma som att säga att han är vad han är, som är en tautologisk utsaga. Jag vet om jag kan utveckla det mycket mer än så.

  4. Fredrik Bendz Skriver:

    Men en tautologi är ju en evig sanning, vars motsats är en kontradiktion. Jag kan inte se nÃ¥gon sanning i pÃ¥stÃ¥endet ”gud är god” eller nÃ¥gon kontradiktion i pÃ¥stÃ¥endet ”gud är inte god”.

  5. Kristofer Skriver:

    Hej Fredrik!
    Jag älskar Jesus.
    Läste första halvan av din utläggning, sedan lade jag ner. Inte för att min intellektuella kapacitet skulle vara otillräcklig för ditt resonemang, men det jag läst var tillräckligt för att skapa mig en uppfattning om ditt förhållande till det gudomliga.
    Du kallar dig ateist och försöker med diverse ”filosofiska” argument bevisa din stÃ¥ndpunkt i snÃ¥rskogen.
    En minsta gemensam nämnare i många gudsförnekares resonemang är att man beskyller religion (i mitt fall Jesus) för att vidmakthålla vissa negativa fenomen (t.ex. könsstympning, sexuell repression, kvinnoförtryck etc.) som traditioner i samhället.
    Det är en falsk anklagelse. Det som egentligen har hänt är att vissa människor som KALLAT SIG religiösa, ofta bedrivit otukt i religionens (kristendomens) namn. Det finns manga exempel pa detta; spanska inkvisitionen, korstÃ¥gen, kyrkans maktbegär genom tiderna, en stor del av dagens kristna höger etc etc…
    Jag sluter mig till att även du resonerar på det sättet, eftersom du tror att en sant religiös människa skulle kunna uppfatta att äta ost eller att vara homosexuell som en synd.
    Now;
    Gud har skapat världen (genom diverse kosmiska processer, senare evolution) för att till slut som frukt i sitt paradis kunna skåda skapelsens krona: människan.
    Jesus kommer till världen för att vittna om att vi skall älska varandra, vi skall älska var och en av vara medmänniskor som en lika stor del som vi själva är av guds underbara skapelse. Det är lagen. Följer vi den far vi befinna oss i paradiset, i ljuset. OM inte andra med sin synd förstör våra möjligheter till detta.
    Följer vi den inte; genom att hata och skapa konflikter med våra medmänniskor, da har vi syndat. Vi har inte älskat vår nästa som vi älskar oss själva, för att formulera det på ett sätt, och vi förtjänar att befinna oss i helvetet, där vi förtärs av våra egna skuldkänslor och av andras hat mot oss.
    Din typ av ateism är ju ganska oskyldig, men om en person med sÃ¥dan kapacitet som Nietzsche proklamerar att ”gud är död”, och fÃ¥r sina medmänniskor att tro pÃ¥ makt istället för gud, ja dÃ¥ kan det som vi sett gÃ¥ alldeles Ã¥t helevete med den här världen. Syftar naturligtvis här pÃ¥ Adolf Hitler och nationalsocialism.
    Har du funderat pa det ocksa?

  6. Dag Skriver:

    Kristofer:

    Du beklagar dig över hur misstolkad religion (och särdeles kristendom) är, men lyckas senare göra än minst lika elakartad feltolkning av Nietzsche. Att Gud är död är endast uppmärksammandet av det sekulära samhällets intågande, och Hitlers variant av Will to Power och Übermensch är bara politiska knep.

    Halvrelevant standup: http://youtube.com/watch?v=JUH1H-b-N5o

  7. Fredrik Bendz Skriver:

    Kristoffer, somliga använder bibeln för att motivera förtryck (t.ex av homosexuella) andra för att motivera bra saker (t.ex att homosexuella ska kunna gifta sig och adoptera barn). Poängen med min artikel var inte att argumentera för den eller den teologiska ståndpunkten utan förklara varför teismen inte är någon grund för moralen. Om du hade läst artikeln hade du kanske sett det.

  8. Mattias Skriver:

    Hej Fredrik och tack för två intressanta inlägg om Kristendom och Humanism. Jag tror att vi har väldigt likartad uppfattning även här: kristendom och humanism är i stort oförenliga, även om slutsatserna inom båda livsåskådningarna ofta är likartade. Vad tror du likheterna beror på? Och de avgörande skillnaderna?

    Sekularisering, liksom relativism och liberalism, är som process till naturen parasitisk (’para situs’, ej menat som värdeutlÃ¥tande) d.v.s. den förutsätter för sin begreppsexistens ett objekt som ska sekulariseras (anpassas till tidsandan), relativiseras, resp. liberaliseras. Dessa tre tendenser föreslÃ¥r alltsÃ¥ ett alternativ till konservatism (att bibehÃ¥lla traditionen). Objektet, det som ska sekulariseras eller liberaliseras, är alltsÃ¥ traditionen, och i fallet västerländsk humanism rör det sig ju om en abrahamitisk-messiansk sÃ¥dan.

    När jag refererar till sekulär humanism så gör jag det utifrån min förståelse av denna livsåskådning, såsom uppväxt i en huvudsakligen sekulär tidsålder med allt vad detta innebär vad gäller uppfostran, undervisning, tragglande av Erasmus of Rotterdam, Hume, Paine, Rousseau, Herder, Dewey, inlärd respektlöshet för metafysiska resonemang &c. – om du tycker att jag missuppfattat det du anser vara humanistisk moral, så är det bara att säga till så ska jag ompröva min sak, men jag tror ändå att min humanistiska uppfostran är tämligen ortodox.

    Du verkar mena att humanism ligger till grund för specifika moralvärden och därför kan vi enas om att det rör sig om en lagreligion (och här menar jag i etymologisk betydelse: ’se ipse religare’, ’att förbinda sig själv’ till nÃ¥got, ursäkta om ordet är stötande, men det är ocksÃ¥ en teknisk term). Vad förbinder sig dÃ¥ humanisten till: jo en hel rad av absoluta världen, i stort sammanfallande med de abrahamitiska religionerna, speciellt de messianska. SÃ¥ lÃ¥ngt är den enda överraskningen som möter oss den oerhörda likhet med objektet som det förment motsatta subjektet uppvisar.

    Låt oss titta på förhållandet mellan objekt (tradition: abrahamitisk-messianism) och subjekt (sekularisering av densamma): traditionen går tillbaka på skriftliga källor: vi kan ta den andra av Mose lagtavlor som exempel, eftersom den delas av de tre abrahamitiska religionerna och därför tjänar som moralisk kompass för drygt hälften av jordens befolkning. Det är också ett lämpligt val eftersom sammanfallet mellan traditionen och humanismen här är nästan totalt:

    Här förkortar vi abrahamitiska religionerna A och humanism H:

    Fråga: Får man avsluta ett människoliv [vi bortser för tillfället från att abort och självmord inom H är relativt orsaken till handlingen]?
    Svar = A: Nej. Källa: Deut. V:17. H: Nej. Källa: ?

    Fråga: Får man stjäla en annan människas egendom?
    Svar = A: Nej. Källa: Deut. V:17. H: Nej. Källa: ?

    Ok, här verkar likheterna vara väldigt stora, det kanske inte är fruktbart att fortsätta med denna typ av fråga. Vi provar någonting annorlunda:

    Fråga: Har varje mänsklig individ ett okränkbart värde?
    Svar = A: Ja. Källa: Ps. XX:10, Gal. III:28 H: Varje människa har ett värde och det är alltid fel att kränka detta, men detta är ändÃ¥ relativt – olika individers värde kan ibland ställas mot varandra. Källa: ?

    Än så länge har det visat sig att sekulärhumanism följer den abrahamitiska traditionen nära, med undantaget att den inte ger svar på frågan ”varför?”. Det verkar därför vara en mer utpräglad lagreligion än de tre abrahamitiska grenarna, eftersom morallärans grund då är esoterisk-auktoritär (cirkulära förklaringsmodeller grundade på slutsatsen förekommer också). Finns det några punkter, förutom att de absoluta värdena i H har relativiserats, där sekulärhumanismen skiljer sig från de skriftliga källorna. Jo, vi kan prova följande:

    Fråga: Hur är den mänskliga naturen beskaffad?
    Svar = Människan är av naturen både god och ond (’simul justus et peccator’) Källa: Ps. CXXIX 23–24, 1 Corinth. IV:4 H: Människan är av naturen god och endast hon förmår lösa världens problem (genom rationella insikter om världen och sig själv).

    Nu har vi hittat en drastisk skiljelinje – humanismen lär, som namnet antyder, människans möjlighet till fullkomning. A erkänner en auktoritet högre än mänskligheten, medan H inte gör det. FÃ¥r detta nÃ¥gra konsekvenser? Ja, det verkar faktiskt som att människan inom sekulärhumanismen tyngs betänkligt under den börda hon som fullmäktig pÃ¥ jorden mÃ¥ste bära – speciellt som en del (undertecknad, de flesta barn, outbildade och utvecklingsstörda människor &c.) inte förmÃ¥r att nÃ¥ de rationella insikterna. Om jag vill vara god, men ändÃ¥ inte kan lösa mina problem, vad beror detta dÃ¥ pÃ¥? Vari finns roten till världens alla problem? Vi formulerar om en tidigare frÃ¥ga:

    Fråga: Är människovärdet absolut?
    Svar= Ja. Människovärdet består i att vi är dem vi är. Källa: Exod I:26. H: Nej, eftersom upplysning kommer genom förnuftet är det allvarligare om en vuxen människa dör, än att en ofödd människa dör. Dessutom är det ibland bättre att svårt sjuka människor dör eftersom de då besparas fysiskt lidande. Källa: ?

    Det verkar som om sekulär humanism förlitar sig på abrahamitisk religion på alla punkter som inte direkt motsäger en androcentrisk och relativ världsbild. Absoluta moralvärden presenteras visserligen, men som uppenbarad sanning i ett vacuum, utan förklaring till varför de ska åtlydas. ’Aldrig salt efter socker’ brukar man säga och kristendomens största problem idag (liksom på 1700-talets andra hälft) är stolthet. Har man uppfostrats att tro att människan är det finaste som finns är det väldigt svårt att köpa en lära som menar att människan inte är av naturen god. Inga av de många indikationer på detta vi dagligen ser kan då få oss att ändra uppfattning.

    Jag ber om ursäkt om jag vantolkat den specifikt humanistiska moralen. Jag har dock efter bästa förmÃ¥ga försökt att förstÃ¥ denna pÃ¥ det sätt den verkar uppstÃ¥tt och hoppas att jag inte byggt en ’halmgubbe’. Nu blev det visst ett lÃ¥ngt inlägg igen, trots att jag försökte vara koncis.

    Pax tecum

Svara på inlägg

Du måste vara inloggad för att posta en kommentar.